Star Wars (IV): Sagornas återkomst

okikok

Inför Star Wars (samlingssida)

IV. Sagornas återkomst

Jag tror på teorin att människor stör sig på saker, i andra och annat, som de även hittar i sig själva. Jag tror att man oftast säger: ”Det där säger du bara för att du är en så [samma sak jag är rädd att jag själv är]!” och ”Jag hatar att det alltid ska vara så himla [problemet jag själv har]!”

Det finns säkert flera variationer, men det bottnar i igenkänningen. Ingen stör sig på något de inte själva kan relatera till.

Som en person som dagligen kritiserar saker har jag en del erfarenhet i ämnet. En av anledningarna till att jag alltid försöker hålla mig så objektiv som möjligt när jag kritiserar saker är dels för att mina ogenomtänkta, spontana emotionella reaktioner, eller min ”smak”, är helt meningslösa saker att skriva om – men dels också för att de är för avslöjande.

Men ibland har jag inget val än att erkänna att jag till exempel stör mig på Wes Anderson; jag tycker han är ytlig, anal, envis, barnslig, skrytsam, menlös, för introvert och stillastående. Det är också exakt de egenskaper (inbillade eller ej) som jag ogillar hos mig själv. Kanske jag bär på en så effektiv oro över att vara en sådan person att jag måste attackera Wes Anderson, åtminstone vad gäller hans karaktär som regissör, för att vara det.

Jag tror det är samma oro som gör att man anklagat Star Wars-figurer för att vara rasistiska stereotyper, fastän ingen kan bestämma sig för vilken stereotyp det rör sig om. På 1970-talet tolkade man Darth Vader som rasistisk (!) och därefter Jar Jar Binks – en nidbild av svarta, nej jaimaicaner, nej indier, vänta, vem? För att parafrasera proffsnörden Donald Trull: Om en rolig utomjording pratar på ett tramsigt språk så måste det väl vara rasistiskt någonstans.

På sätt och vis är det förstås så, rasism har ju en dimension av traditioner och omedvetenhet, men det blir lite desperat när man letar jordiska stereotyper i en ”galax långt, långt borta” – i synnerhet när filmerna själva till viss del handlar om rasism. Jag tror också att kolonial ångest driver mången automatisk moralpanik från mestadels vita människor (jag kan inte minnas att några svarta protesterade mot Jar Jar Binks – faktiskt har jag inte har läst en enda text av någon som känt sig kränkt).

Nu mer än någonsin verkar det råda en ”skjut först, fråga sen”-mentalitet – ”Feel, don’t think!” – vi hinner knappt ställas inför en nyhet innan någon kastat en första stenen och en ”debatt” har blossat upp. Vi är själva inte långt ifrån den korrupta Star Wars-republiken, där tron på demokrati är i gungning, där balansen mellan ord och handling är rubbad – debatter är bara babbel utan handling och handlingar styrs istället av cynismer och blind oeftertänksamhet.

I detta klimat är kritik också en för liten fackla, som brinner för svagt för att upplysa större delar av till exempel en biopublik.

Jag ska erkänna att jag aldrig riktigt förstått tjusningen med alltför subjektiv kritik, och detta är kanske huvudorsaken: Om man ska kritisera något och bara gå på känslan – inte fundera över vad till exempel en film faktiskt vill, vad den innehåller, hur den går tillväga för att vara det den vill vara – då kommer man i första hand skriva en text om sig själv och sina egna neuroser.

rap

Det är här Star Wars-fans kommer in. Här kan man verkligen snacka om att proppar gått. Det finns till och med dokumentärer – flera stycken – om dem. Ja, George Lucas gjorde om Star Wars. Gick in och mixtrade med originalfilmerna och gav ut specialversion på specialversion. Gjorde tre nya filmer, prequel-trilogin, som ändrade på hela sagan och dessutom inte alls påminde om de gamla filmerna. Oförmögna att sätta ord på sina känslor var det bara T-shirt-vänliga slagord som gällde: GEORGE LUCAS RAPED MY CHILDHOOD, kom att bli den mest berömda.

Man kan bara spekulera i  varför dessa uppenbarligen helt absurda uttryckssätt varit nödvändiga. Kanske, om man ska följa logiken jag föreslagit, är dessa nördar egentligen förtvivlade över att de själva är nördar. Kanske de är förvuxna barn som inte tolererar att något förändras – ja, de kanske är som nioåriga Anakin i Episod I rentav, som säger: ”I don’t want things to change”. Kanske de behöver en mamma som säger: ”You can’t stop the change, no more than you can stop the suns from setting.”

komigen

Också i den specifika kritiken som riktats mot prequel-filmerna återkommer en påfallande stor mängd klagomål som med fördel kan riktas rakt mot den älskade originaltrilogin.

Jag ska strax gå in på detaljer, men först måste jag konstatera att jag tror det rör sig om syndabocksargument: Dåligt skådespeleri, dåligt manus, dålig regi, fula effekter, prequel-filmerna är sämst på allt om man ska fråga kritikerna och om man frågar varför får man bara ”ja men de bara är det” – varpå det gärna hänvisas till YouTube-användaren Red Letter Media och dennes ultrapopulära sågningar av prequel-filmerna; de ligger på intellektuell Homer Simpson-nivå och är främst tänkta som satir-videor. Som filmkritik är de helt värdelösa, men fansen verkar ha svårt att se skillnad på filmkritik och fiktionen i ”Mr Plinkett”, RLM:s påhittade figur, som går igenom filmerna, ignorerar vad de handlar om och istället skapar problem för att vara rolig.

Men jag ska återkomma till ”RLM”. För tillfället tänkte jag bara belysa hur prequel-trilogin och originaltrilogin skiljer sig från, och går ihop med, varandra stilistiskt och manusmässigt. Det som verkar provocera många är i synnerhet att prequel-trilogin är dåligt skriven och regisserad, i jämförelse med originaltrilogin, men tar man en titt på hur Star Wars fungerar som koncept så ser man att de har en ganska harmonisk relation till varandra.

Först måste man ha klart för sig att Star Wars är en berättelse i sex delar, och den berättas från episod I till VI. För enkelhetens skull nämner jag de gamla och nya filmerna som ”prequeltrilogin” och ”originaltrilogin”, men det finns egentligen ingen kategorisk skillnad: Star Wars är en, lång berättelse och, som jag skrev i den förra delen, så var hela poängen med prequel-filmerna att göra om Star Wars till vad det var tänkt att vara från början: Tragedin om Anakin Skywalker (och Klonkriken). Förstår man inte det så kommer man hata filmerna från början, oavsett vad. Då tycker jag man kan lika gärna hålla sin mun tyst, och sitta där och sura. Revealed your opinion is.

Star Wars-sagan handlar om Anakin Skywalker, hur han går från god till ond och får upprättelse av sin son. Det är vad vi skulle kunna kalla vår ”mikro-intrig”. Det sker nämligen mot bakgrunden av den andra intrigen, vår ”makro-intrig”, där den galaktiska republiken går under och ersatts av en diktatur, ett imperium, som sedan möter mothugg från rebellerna (det sista som är kvar av gamla republiken).

Alltså är republikens fall del av själva berättelsen. Det är inte en fråga om att tre separata filmer skilda från de tre gamla av någon anledning innehöll ”en massa rymd-politik” som ”ingen vill ha”. Ser man filmerna från I till VI, som man ska, så inser man att republikens fall är en del av hela sagan.

Det finns där i de gamla filmerna också. När General Moff Tarkin i början av Episod IV säger att ”de sista spåren av den gamla republiken är bortsopade” så gör han en direkt hänvisning till Episod I-III, som vi ska ha sett innan IV. När Luke frågar Obi-Wan om han ”slogs i Klonkrigen” så ska vi också förstå det som kriget som dödade republiken – republikens död, som alltså är en del av berättelsen som vi tittar på. Av förklarliga skäl finns det ingen anledning att gå in i rymd-politik i episod IV-VI, då är käbblet över och bara kriget finns kvar, även om det finns spår här och var i de gamla filmerna av de nya (även om det låter snurrigt):

Här och var i originaltrilogin ser vi äldre karaktärer, mer stoiska, vars manér vi känner igen från prequel-filmerna:

somhär

Här och var i de nya filmerna ser vi miljöer från de gamla filmerna:

denna

Det råder inget tvivel om att vi är i samma värld i alla filmerna, och rör oss bland samma figurer. Skillnaden är att galaxen vänds upp och ner i och med imperiet, och konflikten får en annan skärpa. När imperiet bildas går intrigen in i sin aristoteliska ”upptrappningsfas”.

Återigen tränger sig faktumet på att Star Wars är en sextett. Sedda som en enda trilogi är prequel-filmerna onekligen väldigt konstiga. Den trilogin börjar, i så fall, med en random historia som därefter tar ett hopp tio år framåt i tiden, därefter hoppar över tre år till och slutar med att karaktärerna skiljs åt i en cliffhanger.

Men visst följer Star Wars den klassiska, konventionella strukturen: Anslag, konflikt, peripeti, fördjupning, upptrappning, final. Sex punkter, no? En episod för varje del, måntro?

Ja. Prequel-trilogin tvingar om Star Wars till denna mall. De gamla filmerna, som förut var konflikt (Episod IV), fördjupning/upptrappning (Epsiod V) och final (Episod VI) är nu istället fördjupning, upptrappning och final. Mer specifikt (och kom ihåg att det är en berättelse mer än sex separata filmer):

 

Episod I: Anslag. Där vi introduceras för världen och karaktärerna.

Episod II. Konflikt. Där karaktärerna hamnar i en konflikt, dvs. separatister hotar republiken och huvudpersonen Anakin hemlighåller känslor han egentligen inte får ha (känslor som är mot Jediorden och därför, likt separatisterna, ett hot mot republiken).

Episod III. Peripeti. Det avslöjas att kanslern Palpatine är en ond sith-lord som orkestrerat hela konflikten, en tumult-artad slakt på jediriddare uppstår, Anakin går över till den mörka sidan medan hans hemliga fru Padmé föder två tvillingbarn. Republiken går under, imperiet föds.

Episod IV. Fördjupning. Nitton år senare har Anakins barn växt upp; Luke, sonen, går igenom saker som rimmar med Anakins och hans val är annorlunda. I imperiets galax är allt fult, skitigt och deprimerat; republiken är ett minne blott. Obi-Wan, som vi vet vakat över Luke sedan Episod III, tar honom under armen, lär honom att bli Jediriddare; Luke ansluter sig till rebellerna (och hans syster Leia) och spränger Imperiets dödsstjärna. Luke är ”a new hope” och situationen, för att citera Qui Gon Jinn, har blivit mer komplicerad.

Episod V. Upptrappning. Imperiet sätter hårt mot hårt i fullskaligt krig. Luke inser att Darth Vader är hans far och intensivtränar hos Yoda för att möta honom.

Episod VI. Final. Rebellerna går in för sin sista strid. Luke möter sin far, och Palpatine, för att besegra dem och samtidigt finna det goda i hans far igen.

 

Det är så man ska se Star Wars, åtminstone om man vill förstå prequel-filmerna och inte bara sitta och hata dem utan att ens begripa vad man hatar eller varför.

 

yub

Men för att återkoppla till vad jag inledde med, så tror jag att vi bara stör oss på saker som vi inte vill erkänna finns i oss själva. Prequel-filmerna har anklagats för att vara dåligt regisserade och skrivna, för komplicerade eller för barnsliga, beroende på vem man frågar. Prequel-hatarna, de så kallade Star Wars-fansen, är alltså provocerade över att prequel-filmerna är Star Wars.

För nej, Star Wars är ingen Orson Welles-produktion. Manusen är inte på David Mamet-nivå. Star Wars är filosofi, historia, politik – det är också trams, kitsch, fluff, och människor pratar som inga människor pratar i verkligheten. Jag tyckte alltid att det var konstigt att prequel-filmerna hatades för just sitt manus. I mina öron har prequel-dialogerna alltid låtit som tvättäkta Star Wars-tugg, de har bara verkat för andra situationer, med nya karaktärer och handlat om lite nya saker.

Återigen: Det är det nya och främmande som prequel-hatare skyr, och Star Wars-sextettens form de provoceras av. De gillar slutet på sagan, det skitiga inbördeskriget, men är ointresserade av vart den börjar, i en civiliserad toppnivå full av politiker, rådgivare och rojalister. De gamla filmerna handlar om robusta underklass-figurer som växt upp i en diktatur; det är praktiskt taget vilda västern (Han Solo är i nästan alla avseenden en Western-figur).

De nya filmerna är mer ”Jag, Claudius” eller Romarrikets fall. Jedirådet pratar som Kryptons härskare, Vulcaner eller något annat väldigt seriöst släkte i någon sci fi/fantasy-saga. Republikens politiker följer överklassens dekorum, och de politiska intrigerna kräver en viss analytisk närvaro. Att vi går från ”högsta” nivån till den ”lägsta”, är också en del av Star Wars-sagans narrativa effekt. På samma sätt fungerar effekterna. Jag kan inte ifrågasätta någon som bara, av ren smak, ogillar all CGI i prequel-filmerna men det är helt logiskt att de nya filmerna ser dyrare och renare ut än de gamla. Det är ju precis den utvecklingen som sker i berättelsen.

Samtidigt är osten en del av Star Wars, och vi kan inte förvänta oss att prequel-filmerna ska vara mer välskrivna än originaltrilogin, bara för att prequel-karaktärerna lever på högre budget. På sin mest fundamentala nivå handlar Star Wars om vuxna människor i fåniga dräkter som säger tramsiga saker medan de låtsas existera för länge sedan, i en galax långt, långt borta. Det är ungefär lika allvarligt som ”The Blue Meanies” i Yellow Submarine (1969).

nummer 1

nummer 2

Den klassiska Star Wars-dialogen är ”arkaiskt filmprat som inte låter som något någon säger i verkligheten”. Liksom i den japanska samuraj-genren pratar karaktärerna som om de läser lyckokakor till varandra. Vokabulären är begränsad – allt är hela tiden ”complete” och det är ”your destiny” hit och dit, det är viktigt att inte ”underskatta” olika saker – och det finns inte en enda sekund av någon Star Wars-film som inte är totalt melodramatisk på ett sätt som få andra filmer kan komma undan med.

Men om det är ”dåligt” så är det dåligt med flit. Redan 1977 talade man om Star Wars som ”retro”. Förutom att koppla sin intrig till urålderliga myter (i synnerhet den hjältefärd som Lucas’ mentor Joseph Campbells lade ut i boken ”The Hero’s Journey”) så var Star Wars också en rent cinematisk jukebox. Karaktärerna pratade som karaktärer i filmen pratade förr. Han Solo är en cowboy, Luke den unga riddaren som inte är torr bakom öronen, Leia är den beska 30-tals-antihjältinnan. ”I’m Luke Skywalker, I’m here to rescue you” – ”Aren’t you a little short for a stormtrooper?” Det är dialog som Jean Arthur och Cary Grant skulle kunna ha i Endast änglar ha vingar (1939).

Och prequel-filmerna är precis lika kackiga, de är det bara om nya saker. Episod II, till exempel, introducerar oss för den nödvändiga romansen mellan Anakin och Padmé. Denna skiljer sig naturligtvis på alla plan från Leias och Han Solos romans eftersom den sker gradvis, i en högt stående civilisation av manér och dekorum; Anakin uppvaktar Padmé och romansen är allvarlig, eftersom den inte är tillåten. (Han Solo och Leia blir liksom bara ”ihop”, återigen mer åt Western-hållet).

haha

Och naturligtvis är romansen i Episod II störtlöjlig – komplett inte bara med öppen brasa utan rullande på ängar vid vattenfall. Det är så gammaldags det kan bli, bara att det nu lånar ingredienserna från mer ”feminina” genrer (därför hatade?) som snyftare, såpoperor och Douglas Sirk-filmer. Det är exakt lika retro som Star Wars alltid varit, bara ett nytt inslag, och jag har aldrig förstått varför kravet plötsligt ställs att det här måste vara så himla seriöst.

Prequel-trilogin har flera exempel på nya varianter av gammal hederlig Star Wars-retrocharm – Min favorit är kanske Obi-Wans kioskdeckar-intrig i Episod II där han leker Dick Tracy och följer spår, men jag uppskattar också hur Padmé och Anakins intrig bottnar i uråldriga myter och klassisk romantik: inte nog med att Anakin är född som Jesusbarnet, kärleksrelationen mellan honom och Padmé osar av grekiska myter och den gamla hederliga kärleken som något direkt fatalt.

När Padmé säger ”you’re breaking my heart” menar hon det bokstavligt talat – för hon dör av ”brustet hjärta” – och när hon säger att han ”går längs en väg hon inte kan följa” så är det svårt att inte se det som en referens till sagan om Orfeus och Eurydike – i synnerhet eftersom det mytologiska ”vänd dig inte om”-temat (som återkommer om och om igen, i alltifrån Jason och Argonauterna till Lots hustrus flykt från Sodom och Gomorra) spelas upp av Anakins mor i Episod I när de skiljs åt. Hon säger: ”Don’t look back”.

Detta är ingen generisk klyscha, utan ett tusentals år gammalt mantra som Lucas upprepar för en ny generation. När modern dör så är det dessutom i Eurydikes pose, vilket förstärker den extremt Freudianska idén att Anakin inte kan skilja på sin tjej och sin mor (faktiskt är det modern som planterat hans begär från början, när hon bett honom att ”inte se sig om”, vilket han likt Orfeus förstås förr eller senare gör; Padmé är bara den ”felande länken” i hans fall).

ex”Don’t look back”

ex1 Orfeus vänder om.ex3 Shmi Skywalker dör.ex4Eurydike dör.

Camille Paglia fattar grejen och är impad.

Såklart måste man inte ha en magisterexamen i kultur- och idéhistoria för att uppskatta en film, men de här sakerna är så invävda i prequel-trilogin att de flesta vanliga biobesökare på någon nivå märker av dem. Det är istället fansen som borde vara intresserade av dessa kopplingar men istället är detta saker som de flesta ”fans” av någon oklar anledning inte orkar bry sig om – åtminstone att döma av kortslutningen i Red Letter Medias popularitet, som fint bekräftar att dålig uppmärksamhetsförmåga, en allergi mot det som är ”pretentiöst”, en tragisk oförmåga att tänka bortom konventioner och överhuvudtaget tankeförmåga utöver ABC och 123 blivit ihärdiga kännetecken hos många i publiken.

Samtidigt går det inte komma ifrån att prequel-filmerna på ett utmärkt sätt går ihop med de gamla – det är samma berättelse, rentav. Och jag tror i grund och botten detta är vad många stört sig på. Att George Lucas på sätt och vis har begått skamgrepp på fansens minne – för fansen hade alltid fel till att börja med. De vet de själva, och beklagar det nu genom att (fortfarande sexton år efter Episod I) spruta ut sig pubertal ångest över att Star Wars inte är vad de trott att det var – något ”viktigt” eller ”heligt”, något att förväxla med sin egen barndom – utan att det tvärtom var något fånigt, tramsigt, barnsligt, oseriöst, kommersiellt och nästan akademiskt: Prequel-filmerna är sanningen också om de gamla Star Wars-filmerna.

Ställda inför detta faktum var de förvirrade fansen tvungna att inse att deras grotta var under attack, att saker måste förändras, att ingen kan vara barn (eller ens nörd) för evigt utan att alla måste växa upp, tänka om, nå den där perpetin, läsa lite böcker och bli lite bildad, inse sanningen – ”Va?! Är Star Wars för barn??? Har jag inte växt upp?” – och skrika:

näe

Puh. Fortsättning följer. Vi är inte klara här än.

Och ja. Det är samma sak med Star Wars-fans. Jag hatar dem för jag är ett själv.

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *