Videosöndag 7/5 2017

TRAILERS


Videosöndag 7/5 2017

 
15.00-17.40. SMÅ VITA LÖGNER

Efter den frustrerande besvikelsen Vad döljer du för mig, övervägde jag att viga hela denna videosöndag åt filmer om folk som äter middag ihop, varpå prekära hemligheter vänner (eller ovänner?) emellan uppdagas. Men jag insåg att ett sådant maraton – även i ett helt hypotetiskt sammanhang – skulle bli lite väl… matigt! Det fick räcka med ett gäng (förhoppningsvis upplysande) trailers.

Men middagsfilmer är ju en genre för sig – Vad döljer du för mig är ett sällsynt banalt och klumpigt exempel, men Små vita lögner är däremot en höjdare. Det är en av mina favoritfilmer från de senaste fem åren, och fastän jag bara hade den på sjätte plats över årets bästa filmer 2012 så misstänkte jag egentligen redan då att den var värd en högre placering (kanske det rentav är ett mästerverk).

Det är inte en av de mest subtila eller mest djupsinniga middagsfilmer som gjorts men storyn – om ett kompisgäng vars årliga sommarstugesemester blir komplicerad när en av dem är frånvarande (då han råkat ut för en allvarlig MC-olycka) – är tillräckligt komplex för att ett franskt landslag av skådespelare ska kunna göra allt och mer av den. Marion Cotillard, Francois Cluzet, Benoit Magimel, Jean Dujardin, Laurent Lafitte, Anne Marivin – har du sett en fransk film på bio de senaste åren har du även sett någon av dem, och här är de allihop i en sällsynt ljuvlig film. Liksom en lat eftermiddag i juni pågår den i två och en halv timme, men upplevelsen är fullständigt njutbar.

 

 
19.00-20.30. FLYKTEN ÖVER SUNDET

Detta på tal om Kungens valett historiskt respektfullt men också ganska dötrist historiskt drama som sätter ljus på Norge under andra världskriget. Flykten över sundet är den danska varianten – David Dencik spelar en judisk jazzmusiker som måste fly till Sverige när nazisterna går in i Danmark, en resa som visar sig bli mycket mer förfärande svår än man kanske skulle tro. Det är en film som anlänt under radarn och som för få har sett – ja, den är mer konventionellt melodramatisk än Kungens val, men det är för att regissören Nicolo Donato vet vad som gör en viss typ av film bra. Flykten över sundet gör sitt pedagogiska jobb – den belyser en bit dansk krigshistoria som är nödvändig att känna till – men det är framför allt en gripande, spännande och djupt empatisk film, gjord med en emotionell uppriktighet som inte går att betvivla.

 

 
21.00-22.00. FRUARNA I STEPFORD

Den här gamla 70-tals-”klassikern” dök upp i kompendiet häromveckan, när Get Out var på tapeten, och jag kom att tänka på den igen när jag såg The Circle. Om den är bra eller dålig…? Jag vet inte! Jag har inte sett Fruarna i Stepford. Men den kultiga gamla rullen om lite väl gemytliga fembots… öh, förlåt, hemmafruar… kan väl inte vara hur orekommenderbar som helst. Den utgör definitivt ett hål i min cinematiska 70-talsutbildning, hur som helst, så det är dags att damma av den (och glömma de remakes som glömmas skall).

 

 
22.20-00.30. STRAW DOGS

Och på tal om menlösa remakes och obligatoriska 70-talsfilmer. Sam Peckinpahs skandalomsusade Straw Dogs är en film som fortfarande är lika provocerande som stinkande tät. Dustin Hoffman spelar matematiker (tillika skitstövel!) som hänger med nya frugan Susan George till den engelska landsbygd där hon kommer ifrån – varpå de tämligen omedelbart börjar bli trakasserade av den råskinnade lokalbefolkningen som tycker hon är villebråd och han en fjant.

Jag tycker att kritiken som filmen fått – att det skulle vara en sexistisk och klasshatande hyllning till machismo-ideal – hade varit mer rimliga om filmen kunnat klassas som ren explotation. Det mesta i filmen går att tolka på många sätt, allt som händer är inte explicit förklarat eller utvecklat, och man kan lika gärna se det som en existentiell film om att leva upp (eller ner) till sina könskontrakt. Och även förhållandet till den ”civiliserade” kulturen.

Jag kände samma sak någonstans i underströmmarna av Darkland – en film som till någon mån är en våldsam hämndrulle i Death Wish-traditionen, men också en film där huvudpersonen förlorar sin sociala identitet (snarare än sin moraliska) på grund av den urgamla rit som vedergällning är.

Eller som de säger mot slutet i den här filmen, i en replikväxling som även hade kunnat finnas i slutet av Darkland:

”I don’t know my way home.”

”That’s okay. I don’t either.”

 

 

 
00.40-02.10. HAUSU

Veckans ”om du fortfarande är vaken”. Visserligen kanske den här japanska kultrullen kan betraktas som någon slags konst – Criterion har utgivit den, rentav! – men det är smått omöjligt att ta den på allvar, och det finns omöjligen någon bättre tid att se den på än mitt i natten.

Tekniskt sett, eller teoretiskt sett, handlar filmen om sju gymnasietjejer som åker ut till en fasters hus, varpå det visar sig vara hemsökt.

Mer praktiskt? Hausu är eventuellt den galnaste film som någonsin gjorts. Jag har inga ord att beskriva den med. Den innehåller ett människoätande piano, en man som förvandlas till en hög med bananer, ett avhugget huvud som biter folk i rumpan och allt det där är bara toppen på isberget.

Filmen hade kunnat lanseras igen med titeln Jag vet fortfarande inte vilka droger du tog förra sommaren. Du kommer aldrig glömma den! Vare sig du vill eller inte.

 
 

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *