Biosommaren 1997: Vecka 19

Det är dags att öppna kollageboken för den här sidans stora subjektiva undantag som bekräftar regeln – den helt och hållet skamlöst nostalgiska tillbakablicken på biosommaren såsom den såg ut för tjugo år sedan (för förklaringar, se biosommaren 1995 och 1996). Jag vet att det för vissa var mer eller mindre nyss, men för yngre varelser är det forntid och för vissa – som undertecknad – är det den mytologiska mylla som trots allt innehåller de ögonblick då man (läs jag) föll för filmens magiska värld (för att prata Disneyspråk). Filmerna som kom under de här veckorna är till en inte så liten del orsaken till att den här sidan finns.

Därmed inte sagt att jag enbart bär nostalgiglasögon – biosommaren 1997 var i synnerhet beige, med många besvikelser och ett par riktigt usla idéer uppslängda på vita duken; naturligtvis inkluderar de en viss ökänd Batman-film med mannen som då var mest känd som George ”Cityakuten” Clooney.

Men 90-talet kan också vara upplysande – som tidigare expeditioner avslöjat så fanns det gott om progressiva indiefilmer som få idag minns eller har sett, och det kan vara nyttigt att påminna om att de filmer som kommer ”här och nu” inte nödvändigtvis är banbrytande bara för att de passar in i journalistiska zeitgeist-resonemang. Många bra filmer om ”viktiga” eller ”aktuella” ämnen har faktiskt gjorts förr, på mer eller mindre varierade sätt – men det känns lite grann som att linjen mellan då och nu brutits, och att vi någonstans på vägen tryckte på ”reset”.

Det är tråkigt att många bra filmer försvunnit ur folks minnen eller hålls helt i det fördolda (bland annat för att de inte plockas upp på VOD-marknaden) men kanske ännu mer melankoliskt att så många intressanta filmer då kunde göras överhuvudtaget. 90-talet har gått till historien, för tillfället, som ett årtionde av kitsch och ironi, men det var också ett årtionde där mycket kreativa och annorlunda unga människor fick generöst med utrymme, och möjlighet att nå ut till en stor publik, på ett sätt som inte är tänkbart idag.

Samtidigt är vi nu i en tid då 90-talets mainstreamfilmer är i ett perfekt stadium av förmultning; om man ska prata hipsterska så framstår de som oändligt mossiga, även om jag antar att de förmodligen blir retro-hippa inom loppet av fem år eller så.

Kom ihåg vart du hörde det först!

 

Vecka 19, 1997 (helgen 8-9 maj)

Amerikanska premiärer

DET FEMTE ELEMENTET

Det här minns jag som en big deal. Ungefär som att jag minns Oasis tredje skiva Be Here Now som en big deal. Luc Bessons tilltänkta magnum opus kom vad mig beträffar i precis rätt ålder – svensk premiär hade den i augusti, vilket gör att den anlände på bio just när jag började i femte klass, och inte för inte minns jag det som att alla ett tag gick omkring och sa att Det femte elementet var deras favoritfilm, alternativt den bästa film som gjorts.

Det var inte direkt storyn man fastnade för, utan allt som var så ”coolt”. Det var alltifrån världens mest gigantiska McDonald’s-reklam till en blå utomjording som sjöng house-opera. Bruce Willis är visserligen skön som en taxiåkande John McClane i framtiden, Ian Holm är alltid fin, Gary Oldman var aldrig bättre än när han var ”galen skurk” i alla filmer han var med i, och Det femte elementet var förstås också filmen som introducerade oss för Milla Jovovich och odödliga repliker som:

Ja, nä, manuset var ju inget vidare faktiskt, och anledningen till att jag nämnde Oasis tredje skiva var förstås för att Det femte elementet – liksom den skivan, som också kom detta år – förmodligen var ett resultat av kokainhybris och allmänt storhetsvansinne. Luc Besson var verkligen på ”king of the world”-nivå här, efter framgångarna med Nikita och Léon, så det var väl bara en fråga om tid innan hans ”cinéma du look”-koncept (där film sågs som ytliga eller sensoriska effekter, ett intellektuellt barbari med neoliberala förtecken) gick in i overdrive och knockades ut.

Visuellt är filmen grann, och Besson har slagit knut på sig själv vad gäller världbygget. Därför är filmen stark i början, inte minst eftersom den kan skryta med ett par okonventionella berättardrag i klippningen (mer om det en annan dag, kanske), men det dröjer inte speciellt länge förrän filmen dränks i knepig camp, tondövt bombastiskt patos, grandios (men tom) tematik om kärlek och krig; i det att intrigen krackelerar under effektsökeriet uppstår också känslan av tomhet och odräglig självupptagenhet.

Det är en enda hägring till film. Om filmen ens varit i närheten av så originell som den velat vara, och om den hade varit byggd på idéer och inte bara crosscutting och nedräkningar, då hade filmen kunnat vara vad den nu bara önskar och låtsas att den är – sin generations Star Wars, en hänförande introduktion till en helt ny värld med ett nytt värdesystem för sin tid. Film helt byggd på stil kan göra mycket, det tror jag, men man kan liksom inte fejka en story.

Det femte elementet är en överväldigande, utmattande film, gjord av en människa som inte bryr sig om sin publik. MEN, eftersom jag minns dess ankomst, liksom jag minns doften av plast från stickersamlingar, och känslan av jawbreakers i en mun, och sådana där knorriga skosnören som skulle knyta skorna åt en, och eftersom Alicia sa ”as if!” så är jag också hjärntvättat mottaglig för att se om filmen om någon frågar.

 

FATHER’S DAY

Den här filmen blev ruggigt sågad när det begav sig, liksom osedvanligt många Ivan Reitman-filmer (jag drar mig till minnes en film som hette Evolution också). Jag antar att det berodde på att folk började tröttna på Robin Williams, eller åtminstone Robin Williams som han framstod i filmerna han var med i – en okontrollerbar figur som behövde en regissör för att inte sluta improvisera in absurdum, och långt efter att det slutade vara kul, som om han var omringad av folk som tyckte han var ”så himla tokig” vad han än sa och gjorde.

Han är onekligen på autopilot i den här filmen, där han är en av två möjliga pappor till en tonårig grabb som rymt hemifrån; Billy Crystal spelar yuppien som är den andra kandidaten, och tillsammans måste de förstås bli vänner i ovänskapen medan de reser runt landet för att hitta honom.

Ja, hela filmen är forcerad, dessutom av väldigt sunkiga anledningar – mamman kan förstås inte hitta ungen själv, utan måste tota i sina två ex att de båda är pappa till honom, så att de då (självklart!) ger sig ut på vägen för att hitta honom – och nej, den är inte rolig och den är tämligen trist också, men… den har åtminstone en början, mitt och slut, och en intrig som går att följa. Annat går att säga om moderna komedier som bara består av sketcher och improvisationer som man klistrat ihop till en ”film”.

Nej, det är inte en bra film! Se den inte.

Men ändå.

 

NOWHERE

Okej, så här har vi ett bra exempel på en sådan där indiefilm som faktiskt lanserades till en relativt stor publik fastän den innehöll saker som skulle göra den ”osäljbar” idag. Regissören Gregg Araki, något av en pionjär i den amerikanska New Queer Cinema-rörelsen (gjorde senare Mysterious Skin och White Bird in a Blizzard), sålde den som ”Beverly Hills på LSD” och det är inte långt ifrån sanningen.

Ser man den idag så slås man först av ett uh-oh, kanske, för det är en extremt 90-talsaktig film, väldigt blasé, självmedveten och ”radical” och yo vi poppar pills och blir helt cwazyyy för inget spelar roll och vi är Nietzsche-kids som lyssnar på Blur (tack vare en ekonomisk stabilitet som vi svävar i lyckligt ovetskap om) och whateverrrrr….

Men mot alla odds utvecklar det sig sedan till ett ärligt försök att skildra unga människor som försöker hitta en väg i livet, när en ”poäng” inte längre finns; det är en utspårad partyfilm med surrealistiska övertoner (här finns utomjordingar!) men den handlar också om att hitta en identitet, om att känslor känns och om att man hajar till, som ung, när saker blir på allvar.

Att hitta mening i en film som Nowhere är lite grann som att hitta mening i en knarkig fest som man inte minns mycket av – det är dimmigt och närapå omöjligt att lista ut vad som är upp och ner, men något viktigt finns där någonstans, det känner man liksom. Det går att hitta tillbaka till, om man bara orkar se om filmen – den lämnar en inte riktigt i fred ändå.

 

TWIN TOWN

”Cool Britannia” var parollen, men efter Trainspotting blev det väldigt fort ”Fool Britannia” – Lock Stock & Two Smoking Barrels skulle plocka upp stafettpinnen, men innan dess var det några år när brittiska filmer bara var lite… störda. Twin Town är ett bra exempel, en hyggligt välgjord och välspelad film men oerhört forcerad och inte speciellt rolig.

Rhys Ifans och (hans riktiga bror) Llyr Evans spelar odugligt brödrapar i Wales som sysslar med antisociala hyss och ramlar in i en intrig om småtjuvar och diverse bröliga och sunkiga figurer – skämt innefattar kiss, prutt och svordomar, och filmen är så dimmig att den inte bryr sig om vi bryr oss om karaktärerna eller inte. Allt är kaxigt och off-yer-tits-tokigt men hela tiden så att det blir lite för tillgjort och uppenbart. Intrigen blir mer och mer olustig också, varpå filmen till slut är för läskig för att vara rolig och vice versa. Mest av allt finns det ingen anledning att uppskatta figurerna, eftersom de inte är roliga – och deras skitstövleri är mer väntat än intressant. (Värt att påpeka var att många filmer på 90-talet ansträngde sig för att inte vara ”politiskt korrekta”, vilket egentligen inte var så svårt eftersom PK på den tiden var ett allmänt skällsord, och inget som någon vare sig kunde tydligt definiera eller bekänna sig till.)

Jag tar ändå tillfället i akt att poängtera vilken underskattad skådespelare Rhys Ifans är – detta var innan han slog igenom i Notting Hill, vilket skulle leda till en tids typecasting och sedan en typ av kamouflerad tid som anonym karaktärsskådespelare. Men varje gång han dyker upp så är han solid som en sten och ger oändligt mycket mer intensitet och fokus till en roll än han behöver. Jag kan inte komma på ett enda tillfälle då Ifans fått skina i en roll han förtjänar. Det är synd, för han är faktiskt elektrisk i allt han gör, och definitivt en av sin generations allra mest underskattade skådespelare.

 

UNDERWORLD

Manus av sopan Larry Bishop, en man som nog enbart Tarantino gillar (nej du behöver inte veta vem det är).

Regi av individen som senare skulle regissera Battlefield Earth. En sunkig story om hämnd i gangastervärlden. Förstnämnda stjärnan i rollistan… Denis Leary! Ett IMDb-betyg på solida 4.8 efter 602 röster. Inte en trailer på YouTube så långt ögat når.

Jo, jag skulle vilja se den här filmen. Jag kan inte förneka det. Kanske jag åker till USA för att kunna logga in på Amazon Prime och se den därifrån – mig veterligen det enda sättet man kan se den – men… kanske inte, nej.

 

Svenska premiärer

På tjugofem biografer i landet gick The Chamber upp på bio denna vecka för tjugo år sedan, en av många filmatiseringar av John Grisham, med Chris O’Donnell som starkt tvivlande advokat som försvarar sin dödsdömde farfar, en KKK-medlem (Gene Hackman) som dödat två barn i ett bombattentat; en skenbart välgjord, men inte speciellt bra film som är så omständlig och försiktig med vad den vill ha sagt (vad det nu är) att den slutar med stark jaha-faktor.

På tio biografer – jag antar att de var begränsade till storstäderna – gick Häxjakten och Turbulence upp – i den förstnämnda kunde man avnjuta Winona Ryder och Daniel Day-Lewis i en (tycker jag, om jag minns rätt) underskattad film om häxprocesserna i Salem. I den sistnämnda kunde man avnjuta Ray Liotta i en riktigt lökig thriller där han spelar bankrånare som kapar en 747:a. Har du inte sett den behöver du inte se den – har du sett den mutter-fnittrar du säkert redan nu.

Enbart i storstäderna kunde man se Oscar och Lucinda, en väldigt australiensisk och rätt grötig 1800-talshistoria med Ralph Fiennes och Cate Blanchett som spelare (av någon anledning) som blir utstötta från sina respektive sociala sammanhang. Det är en sådan där film som är lite rolig och lite allvarlig, oförmögen att ge oss direkt trovärdiga figurer men aldrig rakt upp och ner rolig. Jag minns också att Fiennes går in i något slags Fitzcarraldo-territorium när han vill bygga en kyrka av glas mitt ute i ingenstans. För att citera Homer Simpson: ”Mäueu?” För fans av putslustiga kostymdraman.

 

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *