Jag, Daniel Blake

Alla verkar ense om att Ken Loachs Jag, Daniel Blake är summa summarum av politisk filmkonst, progressivt ställningstagande, samhälleligt skärskådande, genial vrede och osentimentalt (mest häpnadsväckande) berättande om vanliga människor.

Jag har svårt för begreppet “överskattad”, även om jag i latare stunder själv använt det. Jag, Daniel Blake är dessutom ingen dålig film. Men i ljuset av de monumentala rosor som hällts över filmen vet jag inte vilket annat ord jag ska använda.

Problemet med filmen är att den vill säga Den Stora Osminkade Sanningen, men den gör det genom att berätta en saga. Sagor är av naturen förutsägbara och banala, dess budskap manipulativa, och realism finns inte på kartan. Det är absolut inte fel av Loach att göra politisk polemik – han har gjort det i hela sitt verksamma liv, och få andra har (på det stora hela) gjort det bättre – men jag tycker helt enkelt inte att det fungerar speciellt bra i Daniel Blake.

Visuellt ser det ut som en återkomst till toppform, efter två slentrianmässiga feel-goods (Änglarnas andel och Jimmy’s Hall, den sistnämnda skulle förresten vara hans “sista”) men skillnaden är egentligen bara en fråga om fernissa. De filmerna hade en mer konventionell stil, med montage och romantik lånad från Hollywood, och Daniel Blake är genomgående stålgrå, enkelt filmad, sakligt skriven. Den handlar om titelfiguren, en 59-årig snickare som får en hjärtinfarkt och sedan får problem med den Kafka-liknande “staten” (läs: uppköpta arbetsförmedlingar) som har ett rigoröst, absurt byråkratiskt system som gör att han inte kan få sjukpenning.

Enkelt och sakligt, ja. Daniel försöker prata med robotarna som ska ge honom bidrag, men de ger honom bara olika typer av straff. Han förklarar opretentiöst vad problemet är – de är robotar – och de förklarar opretentiöst vad hans problem är – han måste skriva CV och söka jobb som inte finns, komma i tid och lämna in alla rapporter som de ska, och det är hopplöst det här med att han inte kan något om datorer.

Enkelhet är dock inte samma sak som realism, och att man har sanningen på sin sida innebär inte att man automatiskt gör något angeläget. Loach – och ständige manusförfattaren Paul Laverty – har inte ödslat någon tid på att iscensätta en trovärdig verklighet. De nöjer sig med karaktärer som utbyter information med varandra, och alla deras tankar och känslor är så tillyxade att de inte kan missförstås.

Manuset känns, ärligt talat, ganska hafsigt hopslängt, och det finns inte en enda händelseutveckling, inte en enda karaktär, inte ett enda scenario, som inte är lånat från konventionernas och klichéernas land. Regin kan kallas för saklig, antar jag. Loach filmar skådespelarna, de läser sina repliker. Det kan också kallas för oambitiöst, ett försök att göra “quick fix”-realism.

Loach tycker uppenbarligen inte att det är så stor skillnad mellan verkligheten som den ter sig, och som den ter sig i hans huvud. Så länge karaktärerna förklarar problemet, som han ser det, så är resten inte så noga.

Till någon mån fungerar det – för Loach vet vad han vill ha sagt, och han betar av urgammal ikonografi för att ha en ursäkt till intrig. Utsatta människor som Daniel Blake finns naturligtvis i verkligheten, även om han i den här filmen är och förblir en Charles Dickens-figur, en vandrande symbol i en verklighet som, paradoxalt nog, är förljugen. Ännu värre är det med Katie (Hayley Squires) – hon definieras av faktumet att hon är en singelmamma som inte har råd att följa sina drömmar, och istället måste tigga jobb (och till slut, naturligtvis, dras till prostitution) för att kunna ställa mat på bordet till sina barn.

Jo, det fungerar till någon mån, men bara till en viss gräns. Empatin vi känner för figurerna förblir fiktiv, och landar aldrig – hur mycket Loach än tjatar – i verkligheten som vi känner den (vilket trots allt måste vara meningen), även om vi förstås kan vara (alltför) schyssta och dra parallellen åt honom.

Försök därefter tänka bort Vittorio De Sica – filmer som Cykeltjuven (1948) och Umberto D (1952) – som han försöker efterlikna, fastän han sviker honom på avgörande punkter: Istället för neorealismens improvisation och fria form, kalkylering och formulärisk narrativ. Istället för psykologiskt djupfokus och oförklarad mänsklighet, övertydliga hjältar, skurkar och didaktiska förklaringar. Istället för lidelse och emotionella insikter, Loachs sura passivitet (snarare än vrede). Jimmy’s Hall och Änglarnas andel var mer uppriktiga i sin populism. Om Spielberg hade varit värd sitt skällsord så hade man kunnat säga att Daniel Blake var Loach på sitt mest Spielbergskt manipulativa feel good-humör.

Det är på den här punkten jag tycker att filmen är inte bara överskattad utan kontraproduktiv. Hade jag accepterat filmens populism som något progressivt hade jag inte haft något problem med att applådera åt Loach, även om filmen är ytlig i övrigt. Men nu anländer Daniel Blake i en tid då det finns gott om politiska vardagsskildringar inom den europeiska arthousen, och man måste fråga sig: Är inte filmen bara självgott, förenklat gubb-gnäll i jämförelse med en film som bröderna Dardennes Två dagar, en natt eller Marknadens lag?

Jag skulle uppmuntra alla som sett Daniel Blake att se de två filmerna också. Jag förutsätter inte att alla kommer gilla dem lika mycket, mindre eller mer, men är de åtminstone inte mer… trovärdiga? Överhuvudtaget värdiga? I synnerhet Marknadens lag har en närapå identisk premiss som Daniel Blake, och medan jag aldrig kunnat skaka ifrån mig den filmens slutscen (så enkel och subtil, så omöjlig att inte förstå, men fortfarande anständig nog att låta oss tänka själva, och få en att mentalt delta i vad filmen har att säga) så förstod jag inom en kvart exakt vad som skulle hända i Daniel Blake. Jag hoppades på någon slags överraskning, men filmen gick på sin räls och nådde sitt mål: Saker suger, bli arg, sitt där.

Det verkligt tråkiga med filmen är att den tar ett akut problem – massalieneringen av arbetarklassen, assimileringen av socio-kapitalistiskt tänkande, kort sagt faktumet att folk svälter och dör utanför samhället på grund av ett system som ingen kan följa och som bara gynnar de rika – och tvingar tillbaka det så att det blir en teori igen, på grund av filmens bakåtsträvande förenkling, som verkar designad för att få kören att sluta tänka och fienderna att ifrågasätta mer.

Det är en missnöjesfilm, kort sagt, som signalerar ett “game over” där vi bara kan invänta apokalypsen och i bästa fall gråta i hat, nu helt ointresserade av en värld vi bara orkar vara arga på.

Jag kan till och med gå så långt så att jag menar att filmen, trots att den kommer från en 80-åring som varit verksam i årtionden, är ytlig på ett sätt som gör den dystert modern – det är den typ av “Vad Du Ser Är Vad Du Får”-film, bara möjlig att förstå på ytan, film som något att reagera över men inte interagera med, en film som ser det som en omöjlighet att tänka sig en publik som kopplar till en films djupare meningar, ifrågasätter dess teman utan att den i samma stund krackelerar, eller vrider och vänder på innehållet istället för att bara matas med det.

Ironin är ju att Ken Loach här inte presenterar ett statement så mycket som han säljer det, och han säljer det jäkligt brutalt också. Han säljer sitt budskap på samma sätt som Coca Cola och Pepsi gör det i sina reklamer. I Loachs fall innebär det ett gott dagsverke att ha sålt budskapet på det sättet.

Daniel Blake är därför, för all del, ett enkelt och okomplicerat drama som på ett så förenklat sätt som möjligt illustrerar samhällsproblem som de flesta vet är högst aktuella. Men istället för att därpå vara en upplysande film, en som genomborrar samhällsbilden och aktiverar åskådaren, så är det en film som äter sig själv mätt på sin egen problemformulering och därefter verkar tillfredsställd över att ha förklarat sina principer. Den gör det lite oförtjänt, för så jäkla bra är den helt enkelt inte.

FREDRIK FYHR


En (bättre) film av Ken Loach, Carlas sång, nämndes häromveckan i biosommaren 1997.


JAG, DANIEL BLAKE

Originaltitel; land: I, Daniel Blake; Storbritannien, Frankrike, Belgien.
Urpremiär: 13 maj 2016 (Cannes).
Svensk premiär: 9 december 2016.
Speltid: 112 min. (1.52).
Åldersgräns och lämplighet: 15.
Teknisk process/print/bildformat: 35mm, DI/DCP/1.85:1.
Huvudsakliga skådespelar: Dave Johns, Hayley Squires, Briana Shann, Dylan McKiernan, Kate Rutter, Sharon Percy, Kema Sikazwe, Steven Richens, Amanda Payne.
Regi: Ken Loach.
Manus: Paul Laverty.
Producent: Rebecca O’Brien.
Foto: Robbie Ryan.
Klippning: Jonathan Morris.
Musik: George Fenton.
Scenografi: Fergus Clegg, Linda Wilson.
Kostym: Jo Slater.
Produktionsbolag: Sixteen Films, Why Not Productions, Wild Bunch, delt. Les Films du Fleuve, France 2 Cinéma, Canal+, Ciné+, France Télévisions, Le Pacte, Cinéart, VOO, BeTV. support. BFI, BBC Films.
Svensk distributör: Scanbox.
Finans; kategorier: Samproduktion mellan privat produktionsbolag och diverse film- medie- och filmresursbolag, samt support från filmfonder o dyl; drama, socialrealism, fabel, allegori.


rsz_25starrating1-300x72
Betyg och omdöme: Över medel – mycket traditionellt berättad melodram, utan överraskningar, som metodiskt illustrerar ett aktuellt politiskt problem; välspelat och habilt avverkad, skenbart realistisk rent visuellt, men karaktäriseringen är genomgående svartvit och ytlig, och intrigen följer förutsägbart och slentrianmässigt fiktiva standardkurvor, varpå den avgörande realismen sviks.

Visa / dölj kommentarer (0)

Leave a Reply

Your email address will not be published. Required fields are marked *