Akira (1988)

mästerverkfont

Jag har aldrig trott på tanken att film först och främst ska berätta historier. Det är romanens jobb, och den gör det utmärkt. Film består av bilder, och bara en säger som sagt mer än tusen ord, och tusen ord är förstås ett sorl. Om film är tjugofyra bilder i sekunden så säger en två timmar lång film över 172 800 ord. Jag tror verkligen att den gör det också. En bild kan inte förmedla en berättelse, eller förklara mycket alls. Den kan bara fördunkla det som vi vill ska vara tydligt.

Att de flesta filmer ser likadana ut tror jag har att göra med ett tämjande av bilderna – vi tycks ha kommit överens om att så länge 90% av det vi ser i bild är förutsägbart så kan vi ta del av en ”berättelse”. Vi kan egentligen bättre. Egentligen hör det till människans natur att skapa sammanhang och narrativer – ge oss ett par olika bilder och vi kommer automatiskt vilja skapa ett sammanhang mellan dem. Även de mest abstrakta konstfilmer har vem som helst möjlighet att bli klok på. Men vi har inte lärt oss se film på det sättet. Vi har lärt oss se denna begränsande kompromiss som är de flesta filmer som görs. Nyfikenhet inför det främmande, som borde vara känslan vi närmar oss en film med, ersätts av rastlöshet inför det främmande. Vi vill inte upptäcka något, vi vill hämta något som vi på förhand vet att vi ska finna.

Det är därför som Katushiro Otomos klassiska anime Akira fortfarande är före sin tid – jag har faktiskt svårt att tro att tiden kommer hinna ikapp den. Förutom att vara en banbrytande dörröppnare för den animerade filmkonsten så påminner den oss också om att Science-Fiction, av alla filmgenrer, är den mest cinematiska – det ligger nämligen i genrens natur, liksom det egentligen gör det i filmens, att tänja på tänkandets gränser, utmana fantasin och visa oss något vi inte nödvändigtvis förstår i första taget.

Många som ser filmen känner nog igen sig – även om Akira till stor del är en actionfilm full av högljudda explosioner och maxat våld så upplever många intrigen som ogenomtränlig och handlingen som obegriplig. Det är inte en film som har kommit med något facit.

Här kan det passa med en kort historiekommentar. Akira gjorde inte överdrivet stort väsen av sig vid den japanska premiären sommaren 1988 – den blev en kultfilm långsamt, via VHS och laserdisc, innan den letade sig över haven till USA och Europa. En stor anledning till att manga och anime blivit en grej i väst har att göra med Akira, och den inspirerade såväl inhemska framgångssagor som Pokémon och Dragon Ball som amerikanska filmer som Matrix (1999) och Inception (2010).

Men det lär fortfarande vara en obskyr film för gemene man – även dess framgångar har skett i ljusskygghet, liksom underground, och den har upptäckts av kids som Neo upptäcker Morpheus. Själv minns jag att jag köpte den på en dyr importerad VHS någon gång i början av 2000-talet. Jag förstod ärligt talat inte mycket av den, men jag köpte den ändå på DVD några år senare. Jag såg den igen, uppfattade lite mer av intrigen, men kom mig inte för att se om den.

Nu, inför trettioårsjubileet, inhandlade jag Akira en gång till, den här gången på Blu-Ray. Jag såg den för tredje gången, men också för första – något måste ha hunnit ikapp mig, för den här gången rådde det inga tvivel om att filmen är helt fenomenal.

Det som spökade förut var just den där förinställda idén om ”berättelsen”. Akira har karaktärer, men inga hjältar och skurkar – knappt ens karaktäriseringar. Det händer saker i den, men det är inte direkt tal om en intrig – liksom Fritz Langs M (1931) är det en film om en stad, och liksom i Metropolis (1927) handlar den om idén om en civilisation. Katsuhiro Otomo, som gjorde filmen efter sin egen (över 2 000 sidor långa) manga, har sagt att tanken med filmen inte var att göra en karaktärsdriven hjälteberättelse; han ville göra en ”total, visuell idé”. Och det är förstås precis så filmer bör göras.

Filmen börjar utan vidare med en atomexplosion, vilken visar kulmineringen av ett tredje världskrig. Datumet är 1987 men vi hoppar snabbt framåt trettiotvå år i tiden till 2019, då den nya staden, Neo-Tokyo, tornar upp sig med sina neonfuturistiska byggnader i den svarta skyn. Den symptomatiskt japanska tematiken är kännbar – tanken har varit att bygga upp staden från början igen, men som en karaktär noterar så tappade folket nybyggarlusten någonstans på vägen. ”Nu är det en stad full av degenererat slödder”. Repliken kommer från en general som jonglerar vetenskapsmän och politiker i ett långtgående vetenskapligt experiment på människor med telekinetiska förmågor.

På marknivå stavas miljön cyberpunk och postapokalyps. Barndomsvännerna Tetsuo och Kaneda är ledarfigurer i ett MC-gäng som i en mer eller mindre laglös värld roar sig med att härja med det rivaliserande gänget Clownerna. De är rebeller utan mål, och det är bara av en slump som deras vägar korsas med ett mystiskt barn som ser ut att vara åttio år gammalt.

Det visar sig ha något att göra med det där experimentet – Tetsuo finner sig snart inlåst i ett sjukhusrum; ofantliga, övernaturliga krafter vaknar ur hans inre och i hans huvud blixtrar smärtsamma visioner och ett namn ”Akira”. Det där ”barnet”, som är ett av tre, svävar omkring och dyker upp hipp som happ, här och var.

Jag vill få det här att låta så kaotiskt och oformligt som det känns – vi kastas in i den här världen, och det är upp till oss om vi kan hänga med i ”intrigen” som berättas i tvåhundra kilometer i timmen. Men även om mycket i filmen förblir mystiskt på en fundamental nivå – tänk År 2001 (1968) – så formar sig gradvis en typ av intrig. Kaneda, Tetsuos vapendragare och gatubroder, vill rädda sin vän, men det visar sig att krafterna som väcks i Tetsuo inte är av godo. Inte heller är Tetsuo själv tillräckligt god för att handskas med dem.

Kaneda och Tetsuo är inte karaktärer i litterär mening – de är, som sagt, delar av den ”totala, visuella idén”. Ändå framgår gradvis en humanistisk och emotionell styrka i deras relation – i början av filmen är de klassiska symboler för filmrebeller, gängmedlemmar som bara har sin egen gemensamhet att leva för; men när Tetsuo får övernaturliga krafter inser Kaneda, kanske till sin förvåning, att han är god – eller åtminstone att han känner igen det onda när han ser det. Allt rör sig på en symbolisk nivå, men sättet Otomo målar symbolerna gör att de växer sig starka, nyskapande och meningsfulla.

Detta är nu bara en detalj av många. Akira är faktiskt så full av influenser från andra filmer och berättelser att jag tror den slår något slags rekord – inte ens Quentin Tarantinos filmer gör så här mycket med så här många källor. Det gör det också svårt att tala om filmen som ett derivat – influenserna från Blade Runner signaleras öppet med arkitektur och musik som skulle få en att ropa plagiat, vore det inte för att just var så uppenbart. Detsamma går att säga om Godzilla, och den japanska monsterfilmstraditionen som går igen i sista akten.

Men då har jag inte ens nämnt de religiösa passningarna – Akira är utan större överdrift en modern Messias-berättelse, och en variant på idén om Jesus återkomst – eller filmens final, då mysteriet bakom namnet Akira avslöjas och vi börjar prata om post-buddhistiska saker som födseln av ett helt nytt universum.

Bäst beskrivs kanske denna film som en av filmhistoriens minst kända banbrytande klassiker – en central anledning till att exempelvis Marvel just nu tjänar multum på högflygande superhjälteproduktioner, flera dussin filmer som sammantaget inte kan få ihop några smulor av Akiras bredd och djup.

Det räcker inte heller med att säga att animationen är hänförande i sig – dess öppenhet föder löftet om en tredimensionell actionfilm, och dess detaljrikedom målar en fantastisk bild (ihop med den lika underskattade, suggestivt effektiva musiken), men det är också genom bilderna som vi tar del av världen, och när vi tar del av världen spår vi även en slags berättelse, och i de myllrande händelseförloppen ser vi även en gigantisk korsning av symboler och meningar som kopplar till vår tid som människor på planeten; exakt det all konst strävar efter, men sällan lyckas uppnå, särskilt inte på så här extravaganta och dynamiska sätt.

FREDRIK FYHR


<- Oskuldens tid.
-> L’Ange.


Akira är även del av 2018 års retrospektivserie.


AKIRA

1988 Japan 124 min. animerad färgfilm 35mm 1.85:1. Regi: Katsuhiro Ôtomo. Manus: Katsuhiro Ôtomo, Izô Hashimoto, efter mangan av Katsuhiro Ôtomo. Producent: Shunzo Kato, Ryôhei Suzuki. Röster: Mitsuo Iwata, Nozomu Sasaki, Mami Koyama, Tesshô Genda, Hiroshi Ôtake, Kôichi Kitamura, Michihiro Ikemizu, Yuriko Fuchizaki, Masaaki Ôkura, Tarô Arakawa, Takeshi Kusao, Kazumi Tanaka, Masayuki Katô, Yôsuke Akimoto, Masato Hirano, Yukimasa Kishino, Kazuhiro Kamifuji, Tatsuhiko Nakamura, Fukue Itô, Issei Futamata, Kôzô Shioya, Michitaka Kobayashi, Hideyuki Umezu, Satoru Ingaki, Kayoko Fujii, Masami Toyoshima, Yuka Ôno, Tarô Ishida, Mizuho Suzuki. Foto: Katsuji Misawa. Klippning: Takeshi Seyama. Musik: Shôji Yamashiro. Scenografi: Kazuo Ebisawa, Yuji Ikehata, Koji Ono, Toshiharu Mizutani. Produktionsbolag: Toho, Akira Committee, Kôdansha, MBS, Bandai, Hakuhodo, LaserDisc, Sumitomo Corporation, Tokyo Movie Shinsha (TMS Entertainment). Svensk distributör: PolyGram (VHS, 1996), Emina (DVD, 2005). Kategori: Inhemsk produktion, samproducerad av diverse företag under storstudiotak, filmatisering av bok, särskild (inhemsk) genre. Genre: Anime, Science-Fiction, inslag av action, thriller, drama, ungdomsfilm, panorama, toner av skräck och romantik. Struktur: 3/5 med prolog/epilog. Stil: EMS, anime-variant med nyskapande, tredimensionellt orienterade set pieces. Premiär: 16 juli 1988 (Japan). Svensk premiär: December 1996 (VHS), november 1998 (SIFF), 27 maj 2005 (DVD).

Omdöme: Överväldigande fantasifull och idérik framtidsskildring som målar en högteknologisk, urban fresk vilken gradvis formar en typ av symbolisk intrig – full av enormt många perfekt balanserade och osannolikt effektiva referenspunkter – som mynnar ut i en stor filosofisk idé i klassisk Science-Fiction-tradition. Banbrytande tekniskt berättande och perfekt animation bidrar till en unik estetik och en övertygande, tät känsla av värld, vilken i sin tur gömmer möjligheter och innebörder i varje minutiös detalj.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *