Den ödesdigra pärlan (1944)

När ”Arkiv X” gick på TV brukade de varva avsnitten i två varianter – dels de ingående konspirationsavsnitten, som behandlade den övergripande intrigen, och dels ”Monster of the Week”-avsnitten, där Mulder och Scully helt enkelt jagade någon övernaturlig best.

Traditionen har sina rötter. Den som vill kan notera att Universal gjorde en liknande sak med deras Sherlock Holmes-serie – en film där Holmes löste ett snårigt mordmysterium varvades med en film där Holmes jagade någon diabolisk skurk, Moriarty eller någon liknande.

Vilken av dessa varianter man gillar bäst kanske nu som då är en smaksak, men jag vågar påstå att den förstnämnda kategorin är den som kräver mest arbete och talang. Skurkjakten var Holmes-seriens ”Monster of the Week”, och särskilt Den ödesdigra pärlan (1944) vittnar om att det var en slags b-sida till mordmysteriets a-sida. Den röda klon kom tidigare på året 1944, och är min röst för seriens bästa film – genomtänkt och ingående på alla sätt och vis, infernaliskt spännande men också så djup som en film i den här serien någonsin skulle kunna bli.

Den ödesdigra pärlan är inte en dålig film, den är för nätt och rapp för att inte fungera som den tilltänkta matinéunderhållning den är gjord som, men den symboliserar en tydlig förskjutning nedåt i ambition och kvalité. Den består praktiskt taget av bitar sammanställda från tidigare delar i serien, vilket eventuellt talar för att Den röda klon krävt en hel del tid och engagemang för att genomföra. Att de överhuvudtaget lyckats göra en film på den här tidsrymden – Spindelmysteriet hade premiär den tjugoförsta januari 1944, Den röda klon den tjugosjätte maj och Den ödesdigra pärlan den tjugoandra september – och att den blev så bra som den blev, talar för hur begåvat teamet var vid det här laget.

Efter att Den röda klon varit tät och gedigen i tempo och utveckling är Den ödesdigra pärlan alltså ett rappt, spritt språngade Holmes-äventyr – en kompensation för purister är att den, till skillnad från klon, är byggd till någon mån på en av Conan Doyles berättelser (novellen ”The Adventure of the Six Napoleons” från 1904) även om jag misstänker att det är i lösaste laget. Filmen börjar med att skurkarna försöker genomföra en fuffens kupp på en kryssare – ungefär som spionerna försökte göra det på ett tåg i början av Sherlock Holmes i Washington (1943).

För tjugoelfte gången räddar Holmes dagen förklädd till gammal gubbe. Det visar sig att filmens McGuffin är en åtråvärd pärla som bevakas i ett högteknologiskt museum – något otippat kan jag och mina generationskamrater notera att museets rigg är snarlikt det i Jönssonligan & den svarta diamanten (1992), denna alltså oväntat referensrika film (som förutom att snylta museet från Den ödesdigra pärlan också har enorma ”referenser” till Fritz Langs Doktor Mabuses testamente) – men teknologi eller ej, den listiga skurken lyckas sno pärlan ändå.

Jakten på skurken är ungefär likadan som den i Washington, särskilt eftersom ledtrådarna slutar i en antikshop, precis som i den filmen. På vägen ser vi dock på en helt annan film, eftersom folk börjar dö lite på tal om ingenting, mördade av ett eventuellt övernaturligt människomonster, vars visitkort är att han slår sönder porslin. Plötsligt måste vi byta spår lite grann och jaga seriemördare, vilket inte är alldeles olikt vad som händer i Spindelmysteriet. Tanken att mördaren är en övernaturlig best kommer förstås direkt från Baskervilles hund, men det mer konkreta lånet är från Moriartys sista strid (1939) där Moriartys lakej var en ”exotisk” (läs mexikansk) mördarmaskin. Den här gången är det en vaggande två meter lång gestalt som kallas för ”The Creeper”, mer eller mindre en Boris Karloff i G-man-hatt. Att storskurken heter Giles Conover (spelad av Miles Mander) och inte Moriarty, är mest av allt en slump.

Som höres är detta alltså en av de mer obetydliga filmerna i serien, men den håller sig på banan på grund av ren energi. Vi hinner helt enkelt inte tänka efter för mycket på vad som händer, och fastän Roy William Neill (som producerade och regisserade merparten av de här filmerna) kannibaliserar från sin egen serie så är det svårt att klandra honom. Dels var det inte fel att vara pragmatisk alla gånger – det här var ju långt innan video, så chansen var ju god att stora delar av publiken inte sett exakt alla tidigare filmerna – och dels är filmen helt enkelt välgjord under omständigheterna.

Den största höjdpunkten kan vara när Conover, i förklädnad, lämnar en sällsynt, värdefull bok som en present till Holmes. Den aningslöse Watson ser förstås inte igenom situationen utan tackar så ödmjukast och väntar på att Holmes ska komma hem när Conover gått. Vad han inte vet är att Conover gröpt ut boken och lagt dit en lustig attrapp som skjuter iväg en kniv när boken öppnas. Återigen, principen är densamma som när den lömska ”spindelkvinnan” lämnade efter sig förgiftat chokladpapper i Spindelmysteriet, men scenen är lite mer ingående den här gången. Watson väger boken i handen flera gånger och även när Holmes kommer in så drar Neill ut på spänningen tills det är helt och hållet absurt.

Jag skulle tro att detta är en av filmhistoriens första ”Hitchcockianska” scener. Det vi ser är ju Hitchcocks berömda metafor om bomben som inte går av – men den metaforen klämde ju Hitch inte ur sig förrän på 60-talet i Truffauts berömda bok. År 1944 var Hitchcock långt ifrån lika berömd och inflytelserik, även om han harvade på i Hollywood tyngd under David O. Selznicks ökända kontrakt. Neill måste helt enkelt ha sett åtminstone Fåglarna sjunga kl. 1.45 (1936), där Hitchcock första gången lekte med den där bomben, och på egen hand kopierat det han såg.

Det är lustigt hur samma scen idag skulle riskera att framstå som en rätt rostig, filmhistorisk metareferens – för ingen skulle kunna göra en sådan scen idag och tro att ingen skulle förstå exakt vad det rör sig om. Här var saker fortfarande i metamorfos – Hitchcock ansågs göra ”lägre stående” filmer, och han kopierades av sina egna nästan som folkmusiker lånar och ger. Det är väl varken konstigt eller speciellt orättvist att ingen minns Roy William Neills namn idag, men ändå. Att Hitchcock är inflytelserik har just att göra med dessa hundratals Neills. Utan dem skulle det där vi kallar för ”inflytande” överhuvudtaget inte existera.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *