En mördare går lös (1945)

En av de roligaste sakerna med filmserier är att de flesta tycker olika – olika fans gillar olika filmer i en serie av olika anledningar och även om så kallad konsensus ibland uppstår om de bästa och de sämsta så rör sig alltid färgerna i mitten av skalan hit och dit.

Det är med det sagt som jag säger att Fox och Univerals Sherlock Holmes-serie med Basil Rathbone och Nigel Bruce hade sin zenit i Den röda klon (1944). Generellt sett så känns det som att filmerna innan Den röda klon arbetade upp mot den, och filmerna efter Den röda klon arbetade ner från den. Men det är en rätt hög höjd att komma ner ifrån, och de första kliven innebar inga extremt stora skavanker. Den ödesdigra pärlan (1944) är en väldigt underhållande film och En mördare går lös har sina alldeles egna förtjänster den också.

Oundvikligen känner vissa att det är En mördare går lös som är den bästa i serien, inte Den röda klon. På samma sätt håller somliga Terrorrösten högst – till och med Sherlock Holmes i Washington har sina fåtalet fans, även om den kan vara seriens Die Another Day, i det att man får leta länge för att hitta någon som faktiskt tycker det är den bästa i serien.

Men sakerna som talar för En mördare går lös är ändå mer än godtyckligt tyckande. Kanske man var ängslig för att serien skulle tappa sin relevans eller gå ner sig från sin höga höjd – tanken var hursomhelst att gå tillbaka till Sir Arthur Conan Doyle på seriösa sätt. Filmen byggde på ”De fem apelsinkärnorna” (1891), en big deal i Doyle-land och en av de mest omtyckta och älskade Holmes-berättelserna.

I den berättelsen, liksom i filmen, anlitas Holmes av en (till) klient som är drabbad av ett (till) mordiskt mysterium ute på en (till) gård ute på en (till) läskig hed. Men den här gången lockas vi inte av något övernaturligt monster. Klientens far och farbror har båda mördats, efter att de fått hotfulla brev som innehållit… apelsinkärnor!

I filmen är dessa mysko omen – ja men finns det inte något (obegripligt) obehagligt med att skicka dödshot via apelsinkärnor? – ungefär det enda som egentligen överlevt från Doyles berättelse, som hade flera krångliga strukturella problem; dels var skurkarna allierade med KKK, som 1891 inte hade samma sociala konnotationer som de hade 1945. Vidare problem i överföringen var att utpekandet av KKK (förkortningen stod på apelsinbreven i Doyles novell) förtog mycket av mysteriet i filmen. Dessutom så kämpar Holmes rätt hårt i berättelsen, och misslyckas flera gånger, på sätt som inte varit acceptabla i Hollywood.

Manusförfattaren Roy Chanslor löste det hela genom att helt enkelt knåpa ihop storyn från andra källor – inte minst Agatha Christie. I En mördare går lös anlitas fortfarande Holmes av en man som hotas av de fruktade apelsinkärnorna. Men när han kommer till godset – ute i Skottland, alla kusliga hedars hem – möter han en slags country club av gamla stenrika män, som i pensionens glada dagar retirerat ut till godset för att bo där och, tja, spela bridge till sina dödsdagar.

Det är ett rätt suggestivt pensionat på det stora hela. Den vänligaste av männen, spelad av keruben Aubrey Mather, tycker om att sticka vid brasan och gå upp på natten och dricka mjölk. (”Mooost refreshingg!”). De homoerotiska implikationerna, som alltid tycks förfölja Holmes, hamnar tveklöst i ett nytt rampljus här, även om det går att diskutera hur mycket av det som vi läser in idag, sjuttio år senare, där det kanske inte alls varit relevant då.

En efter en får männen, förstås, ett brev med apelsinkärnor – helt okomplicerat serverat till dem av godsets husa, på silverfat och allt. En efter en finner de sig själv döda inte långt senare, tagna av daga av till synes omöjliga omständigheter som lämnar dem lemlästade (godsets legend viskar om att ”no man ever goes whole to his grave!”).

Det vore en underdrift att säga att det hela är inspirerat av Christie, liksom det vore att underspela hennes influens på 30- och 40-talets krimfilmer. Den (enligt mig) mästerliga filmatiseringen …och sen var ingen kvar kom när om inte 1945, samma år som En mördare går lös. Det var eran av tända brasor, sprakande radioapparater och intensivt stickande mysteriebingare.

Intrigen i övrigt kan man säga bu eller bä om, och det för oss till filmens starkaste och svagaste kort – den fokuserar nästan helt på mysteriet och dess omständigheter, och består praktiskt taget enbart av scener där Holmes och Watson (då och då störda av den alltid like karismatiske Lestrade) går omkring och följer ledtrådar, förhör folk och undersöker omständigheter. Enda undantaget är egentligen en längre scen där Watson smyger omkring i mörkret medan en klassisk film noir-storm slår mot fönstren. Han riskerar livet som om han är med i en slasherfilm.

Man kan se det här på två sätt – å ena sidan kan man förnöja sig i en Holmes-film som håller sig på mattan helt puristiskt. Mysteriet är verkligen klurigt, och det är som om Holmes behöver all koncentration han behöver för att lösa det – resten av filmen måste liksom tystas ner. Att den utspelar sig i modern tid är en sanning med modifikation – Holmes och Watson anländer till godset med häst och vagn. Filmen är viktoriansk på alla sätt utom det kategoriska.

Å andra sidan kan man se det som mer av en b-film, som inte riktigt har tid eller råd med att göra mycket annat än att låta folk gå runt och dribbla dialoger med varandra – medan vissa tycker att filmen är oerhört stimulerande tycker andra att den är tämligen tråkig, och att den saknar emotionella ingångar eller spännande karaktärer. Att klienten som anlitar Holmes arbetar för ett försäkringsbolag – för att männen dör oroar bolaget av rent ekonomiska skäl –  är inte heller direkt… passionerat. Originaltiteln – The House of Fear – är också otroligt generisk och skulle tala för det.

Själv tycker jag att man måste ge filmen det att den, liksom de bästa i den här serien, är oerhört stämningsfull, välgjord och oförutsägbar. Det är spännande att se Holmes förvirrad – om det nu är avsiktligen, eller om han lider av ett lite okokat manus – och det är ännu roligare att se Nigel Bruces ärade doktor Watson bli den som råkar hitta de mest värdefulla ledtrådarna. Särskilt efter att han är den som går igenom flest prövningar i den här filmen.

Man kan alltså säga att mycket i En mördare går lös handlar om poetisk rättvisa, av en eller en annan anledning. Det sista stycket poetisk rättvisa finns i den historiska kontexten. Filmen hade premiär, sextonde mars 1945, två månader innan Tysklands överlämnande. Det kom att bli den sista Holmes-film som gjordes och kom medan kriget pågick. Även om Universal nu öppet medgav att de inte längre ville förnya Holmes för propagandaskäl så är det nästan som om kriget och Holmes här klistrats fast i varandra. När världen gick mot nya tider blev Holmes och Watson kvar i sina gamla hus, gränder och källarvrår. Åtminstone i några få år till.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *