Sherlock Holmes och kvinnan i grönt (1945)

En filmserie, om den får pågå tillräckligt länge, når alltid en punkt då fernissan börjar falla och maskineriet bakom kulisserna börjar bli synligt. Alla inblandade är så upptagna med att (fortfarande) göra filmerna att de inte märkt vad som faktiskt blir av dem. Sherlock Holmes och kvinnan i grönt var en av tre Holmes-filmer som Universal krängde ur sig bara under året 1945 – bedrifter de lyckats med förut, men ja… saker ger vika till slut.

Vän av ordning kan notera att Kvinnan i grönt fortfarande är en solid film av sitt slag, varför skulle jag annars ge den tre hela stjärnor, men inga betyg kan sätta fingret på nyanser. Det är långt ifrån den sämsta i serien, men det är kanske den mest splittrade fram till denna punkt – storyn må vara inspirerad av ett par Conan Doyle-noveller men manuset känns som vad det förmodligen är: Ett hopkok av gamla idéer. Utförandet känns också som vad det förmodligen är: Det hoppiga, ryckiga resultatet av tidsbrist. Det är faktiskt smått ofattbart att filmen är så pass underhållande som den är.

Orsaken till det kanske har att göra med variation. Kvinnan i grönt byter spår lite som den behagar – börjar som en sak och flyger iväg i något annat. Eftersom föregångaren (En mördare går lös) var ett mordmysterium så är Kvinnan i grönt mer av ett serietidningsäventyr (serien flipfloppade mellan dessa två) och det ger filmskaparna vissa alibin – storyn går undan, behöver inte hänga ihop så bra, och mycket handlar om hur kul man har på vägen.

Första delen av filmen handlar om jakten på en seriemördare, tydligen känd som ”den värsta av sitt slag sedan Jack the Ripper!”

Mja, det sa ju Holmes redan om ”spindelkvinnan” i Spindelmysteriet, och det är inte första gången som Kvinnan i grönt lånar formler därifrån. Mördaren verkar hursomhelst vara en sjuk typ som attackerar kvinnor och kirurgiskt avlägsnar deras ena långfinger – i andra änden av storyn har vi en änkling (Paul Cavanagh) som börjar oroa sig för att han är skyldig till morden. Ja, inte med flit då, utan det kan ju ha varit så att han hypnotiserats till att begå morden. Detta kommer han att tänka på efter en osedlig natt hos svala lycksökerskan Lydia Marlowe (Hillary Brooke), som skamlöst kommer och går hos herrars lägenheter så att städerskorna får anledning att fnysa.

Här har vi de kanske mest intressanta spåren i Kvinnan i grönt. Dels de vågade sexuella anspelningarna – allt är förstås så städat som det kan vara, men vi ser fortfarande på en änklings melankoliska sexliv och en kvinna som bara vill ligga, och som inte bekymrar sig för något utöver det. Det slår inte ner vindbryggan till den vanliga och inrutade världen, men det är en rätt bra murbräcka som ger ifrån sig en påtagligt smäll.

Det andra inslaget som gör Kvinnan i grönt minnesvärd är hypnotismen. Holmes och Watson är snart Lydia Marlowe på spåren – ja, man vill gärna säga hela hennes namn – och mycket riktigt har hon fuffens för sig med hypnos. För varken första eller sista gången lånar den här serien från Lang och Hitchcock när Lydia förför sina män med diffusa droger och en suggestiv näckrosdamm i miniatyr – senare visar hon sig, precis som i Spindelmysteriet, vara del av en liga som opererar bakom kulisserna. Ligan är ledd av ingen annan än Moriarty – här spelad av den iskalle Henry Daniell, som blev den tredje att axla rollen i den här serien (liksom de flesta skådespelarna här hade han varit med i flera andra filmer i serien i andra roller).

Det lustiga med hypnotismen var att den ansågs kontroversiell för sin tid. Den amerikanska censuren var rätt flitig med att hacka i Kvinnan i grönt av ingen annan anledning än att den handlade så mycket om hypnos. Filmens stora comic relief-nummer kommer mot slutet, då Watson – en vetenskapens man som inte tror på sådant poppycock som hypnos – förstås hamnar framför ett sådant där snurrande hjul och snart tar av sig kläderna på kommando (i filmen får vi nöja oss med hans skor, men ursprungligen skulle han dra ner sina byxor). Holmes ironiska replik om hypnos som ”the greatest of sciences” fick inte heller vara med. Gärna kvinnomördare som hugger av fingrar, men ve och fasa för hypnos!

Jag är inte idéhistoriker nog för att kunna svara på varför det låg till såhär, men hypnos – liksom psykoanalys generellt – går igenom det cinematiska 40-talet som en högst mysticistisk trend. Egentligen är det märkligt, med tanke på hur många arketypiska 40-talsklichéer som denna serie avverkat, att hypnotismen inte gjort entré förrän här, i den elfte filmen i serien.

Kanske det är hypnotismen som gör Kvinnan i grönt tillräckligt spännande – den ger upphov till ett par spännande scenografiska idéer och utrymme för en del överanalyser. Varför heter filmen Kvinnan i grönt till exempel? Hillary Brooke är filmens femme fatale, ja, men det nämns aldrig om hon har något grönt på sig, och hon visar sig inte vara den riktiga skurken i dramat ändå. Kanske grönt bara är kodnamnet för sjukans färg?

För att fatta mig kort så kan man lista en hel inventering brister i den här filmen – första halvan av filmen verkar inte ha något att göra med den andra, nästan alla bitar av storyn är hämtade från tidigare filmer i serien, Moriartys plan är konstig och meningslös och särskilt det rumphuggna slutet är lika ologiskt som det är plötsligt – men den har enskilda stunder som faktiskt gör den till en av de starkare filmerna i serien. Allt beror på hur man ser det – om man tycker att en film bara är en behållare full av grejer (som kommer i olika scener) så är Kvinnan i grönt okomplicerad och opretentiös underhållning från det murriga 40-talet. Tycker man att en film är en lite mer komplex enhet, där innehållet måste hänga ihop och ha något slags egenvärde utöver känslorna det väcker i en, så är den mer eller mindre patetisk.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *