Noaks ark (1928)

”The Spectacle of the Ages!”

Så löd Warner Bros’ tagline för Noaks ark, som år 1928 var deras största filmproduktion någonsin. Än idag är finalen, där gud dränker världen och dess stackars syndare, upprörande stark. Två miljoner liter vatten gick åt, och inspelningen ledde till att man stiftade nya lagar om säkerhet på filminspelningar. Tre statister dog nämligen (!), ytterligare en fick amputera benet och mängder av människor fick ytterligare allvarligare skador. När huvudrollsinnehavaren Dolores Costello medvetslös åker rutschkana med huvudet före, nerför de dränkta trapporna i den onda kung Nefilims tempel, är man glad att hon inte bröt nacken utan bara blev svårt sjuk i lunginflammation. Hade hon dött hade vi inte fått någon Drew Barrymore – Costello var nämligen hennes mormor.

Att kalla filmen för ett ”spectacle of the ages” är inte ett ointressant påstående i efterhand. Noaks ark står på många sätt i en fascinerande filmhistorisk fyrvägskorsning. Det är både en stumfilm och en talfilm. Den är både ruskigt gammalmodig och högteknologisk. Dess nationalistiska och ”skräck-evangelistiska” budskap tycks arkaiskt idag, men det har egentligen levt kvar i Hollywood-filmer, bara på slugare och mer subtila sätt.

Det är svårt att inte skratta åt de banala dialogerna – både de som talas och de som står på titelkorten – men å andra sidan måste många ha gjort det redan 1928. Det är smått otänkbart att en film som Dreyers En kvinnas martyrium kom samma år, eller att Ernest Hemingway hade kunnat knalla ner till biografen och se den här filmen medan han skrev ”Farväl till vapnen”.

Ty det är allvarliga saker, menar filmen, det här med våra moderna tiders förfall. Bror har vänt sig mot bror! Filmen ödslar ingen tid på subtilitet – en prolog gestaltar byggandet av Babels torn och parallellklipper oblygt till Wall Street, där börsmarknaden utmålas som vår tids motsvarighet. En absurd scen följer där en svindlad man skjuter ihjäl en börsmäklare bara för att han är dryg (samma scen i början av The Wolf of Wall Street hade gjort det till en mycket kortare film).

Parallellerna fortlöper. Guds favoritvapen är blixtar från himlen. Ett fullproppat tåg råkar ut för en olycka, just som en elak ryss sagt att gud bara är påhitt. ”Akta dig så att Han inte blir arg!” menar en snäll gammal predikare, och just då kommer blixten från ovan, som gör att tåget rasar rakt ner från ett stup. Allt som sker är guds vilja – vi får även veta att första världskriget är syndafloden i repris.

Samtidigt kan jag inte komma ifrån känslan av att filmen inte är mer banal än moderna filmer. Det är ju trots allt precis sådana här paralleller som passerar som kvalitetsmarkörer när man pratar om film idag – är det ”relevant”, har filmen ”något att säga” om aktuella och angelägna saker. Enda skillnaden är att Noaks ark är extremt didaktisk – du behöver liksom inte analysera vad den vill ha sagt. Den är här för att komma med paralleller, om det nu är paralleller vi vill ha.

Filmens första akt är ganska knasig. Efter den där nära döden-tågolyckan blir unga Marie (Costello) räddad av två män, som därefter oproblematiskt knallar iväg till ett hus där de får mat och husrum. Hennes heder försvaras från den där elake gamle ryssen, som också smugit sig in, med alla sina elva händer. Det råkar vara så att de nu precis passerat gränsen till Frankrike – dagen efter bryter första världskriget ut och de är oavsiktliga turister.

De där två kompisarna, Travis och Al, hamnar därefter i en kortvarig dispyt. Travis – spelad av George O’Brien, som året innan hade huvudrollen i Murnaus mästerverk Soluppgång – är en dandy som är glad att slippa kriget, men hans robusta kompis Al (Guinn ’Big Boy’ Williams) är en taxichaffis som tycker det är varje amerikans skyldighet att gå ut och dö för sitt land. Och när Travis ser Al i militärmundering är han så till sig av patriotism och skam att han förstås måste värva sig också.

Män var i allmänhet mer gosiga med varandra på den här tiden, men det är omöjligt att inte läsa scenen som oavsiktligt homoerotisk idag. Travis ser på Al med sådana glittrande ögon, medan Marie oroligt undrar vad som pågår här egentligen, att Brokeback Mountain (2005) utan överdrift gör sig påmind.

Hursomhelst. Filmens struktur är i efterhand välbekant för sin tid. Praktiskt taget är det en sammanslagning av första världskriget-såpan och den kristna allegorin. Den förstnämnda – där de tre karaktärerna hamnar på sina varsina äventyr, separeras och återses – går igen framför allt från King Vidors omåttligt populära Den stora paraden (1925), medan den kristna allegorin går tillbaka till Griffith; De Mille hade för den delen redan dragit parallellen mellan Bibeln och den moderna tidens dekadens i sin första De tio budorden (1923).

Andra halvan av filmen är alltså, högst oproblematiskt, ett återberättande av Noaks ark – samma skådespelare gestaltar nu de bibliska figurerna, vilket alltså inte var så ovanligt och rentav en halvt bortglömd tradition vid tiden Trollkarlen från Oz (1939) kom, filmen som de flesta förmodligen relaterar till den här typen av magisk drömteater.

För att vara en så gudsfruktig berättelse är filmen dock tämligen lös i sin bibliska trogenhet. Medan den goda gamla gubben är Noa, och vännerna hans söner samt Costello en åtråvärd husfru så har den onda ryssen blivit en ond kung vid namn Nefilim, en slags ersättare till Ramses, för man har uppenbarligen behövt en slags egyptisk onding här. Hans tyranni, mer än folks generella uselhet, är vad gud verkar vilja utplåna från jorden.

Noaks ark är en märklig film, ojämn och rörig men på sitt sätt underhållande – särskilt eftersom den bygger till en final som heter duga, med enorma scenbyggen och en verkligt dödsföraktande ”skildring” av en katastrof. Filmen regisserades av Michael Curtiz, ungraren som flydde till Hollywood 1926 och senare gjorde Casablanca (1942), där den där onda ryssen förvandlats till Conrad Veidts onda tysk. Tekniskt sett är filmen utmärkt, vilket kanske har att göra med varför den känns så lättillgänglig – särskilt imponerande är filmens jämnhet, med tanke på att den faktiskt växlar mellan att vara en stumfilm och ljudfilm.

Orsaken till detta är en lång historia. Man använde ursprungligen Vitaphone, ett snabbt föråldrat system som lade ljud (typiskt sett trafikmyller och folksorl) över bilderna – men innan premiären tyckte Warner Bros att ljudfilmen fått ett sådant genombrott (detta alltså redan 1928) att de beordrade nya ljudscener. Det gör att figurerna pratar ibland och ibland inte. Vissa ljudscener spelades in utan att användas, och vissa har av tidens orättvisa slump försvunnit. Filmen man kan se idag är helt begriplig och går oftast runt 108 minuter – men premiärlängden var 135.

Noaks ark var en storfilm för sin tid – och till viss del lika imponerande idag – även om den inte bröt mycket ny mark rent tekniskt. Ett år som 1928 må låta avlägset, men även då hade Hollywood sedan länge lärt sig hur man strömlinjeformar produkter och sätter rumpor i säten. Korten som spelas här är säkra, och filmen är inte på något sätt nyskapande, om än väldigt storslagen; en tronföljare i Cabiria– eller, om man vill, Det flammande svärdet-traditionen. De filmerna gjordes på 1910-talet, så Noaks arks storögda och humorbefriade banalitet lär inte ha överraskat någon – filmen måste ha ansetts relativt omodern redan då. Samtidigt är det den typ av naiva banalitet vi måste inse är en tradition snarare än tidstecken, och den skiljer sig inte alls mycket från Mel Gibsons i Hacksaw Ridge (2016), till exempel. Det enda som skiljer är kanske nivån av storhetsvansinne. I Noaks ark utlovar den snälla gubben (filmens tydligen helt legitima profet) att gud nu, efter första världskriget, förbjudit alla krig! Så vi behöver inte oroa oss, liksom. Hade Hitler haft twitter hade han skrivit ”hold my beer”.

Men ändå. När jag såg filmen så märkte jag att jag gav den en märklig typ av respekt ju längre den pågick. Det finns något stort i att stå rakryggad medan hela (den moderna) världen skrattar åt en. Noaks ark är inte sofistikerad konst, men det är en film med själ – den tror på det den orerar om, och i all sin världsfrånvända sekterism så är den genuin. En bra film tar dig till en annan värld – en förljugen film försöker att lura dig. Jag tror att den här filmen är övertygad om att den talar sanning. Det är därför en upplevelse att se den.

FREDRIK FYHR


Noaks ark är del av 2018 års retrospektivserie.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *