Lois Weber (del 2)

aut

Så var det det här tråkiga med historia och kontext.

Innan man pratar om Lois Weber måste man placera henne i hennes historia. Jag är vanligtvis strikt för idén att en film är likadan vare sig den gjorts år 1914 eller 2018 eller år 2124, och Webers filmer har för all del kvalitéer som gör dem lika bra nu som någonsin – men eftersom Webers filmer var strikta samhällskommentarer, så kan de inte helt begripas om man inte sätter sig in i hur samhället, då, faktiskt såg ut.

Det här kräver en viss hjärngympa, men det är oerhört givande i längden.

Jag vill därför inleda med ett pedagogiskt exempel – låt oss ta Where Are My Children? från 1916. Detta var en av Webers mest kontroversiella filmer, och den gjordes under den mest kontroversiella (och eventuellt mest kreativa) tiden av hennes karriär. Filmen handlar om abort och preventivmedel – två saker som var lika olagliga år 1916 som de är självklara idag (relativt sett, jag menar praktiskt taget… för vi fortfarande en diskussion om dem? Jag hoppas inte det – men, se här, bara i denna parentes ser vi hur ”relevant” Weber gör sig själv).

Filmen är en stark, auteurdriven film driven av social rättvisa. Tanken att närma sig så brinnande samhällsfrågor i en film var år 1916 väldigt originell – det ansågs långt (långt) ifrån självklart att film var en konstform värdig nog att ta sig an sådana ämnen, och i vilket fall som helst var det ytterst få filmskapare som vågade sig på ett sådant allvarligt ämne. Weber var den absolut enda som gjorde det rakt upp och ner, konkret och sakligt. Det var nog för att skicka smärre jordbävningar i bänkraderna och ut i tidningarna.

Automatiskt vill vi bejubla Weber som en kvinna före sin tid, en modig konstnär och en feministisk förkämpe i en bortglömd tid då filmen tillhörde kvinnor mer än män. Weber ansåg rentav att kvinnor var bättre lämpade som filmskapare än män. Right on!

Vi kanske också förutsätter att Weber var mot abort.

Varpå krångligheterna kommer.

För Where Are My Children? är inte för abort. Delar av filmen innehåller barrocka, märkligt vackra fantasiscener där döda barn svävar upp i himlen, där de sorteras i olika sektioner av ett helvetiskt efterliv, beroende på hur stora synder deras föräldrar begått.

Det filmen däremot propagerar för är preventivmedel. Okej, säger den pliktskyldige moderne tittaren som vill ha sin ideologiska självbild rättfärdigad, fantastiskt! Det är ju trots allt vedervärdigt att något så självklart var olagligt, och att det skulle förbli olagligt så länge.

Absolut. Men, återigen, det finns ett krux. Weber propagerar inte för att alla ska bli tillåtna preventivmedel – kvinnor från hennes egen samhällsklass till exempel, den privilegierade övre medelklassen, behöver inte sådana drastiska saker. Istället ansåg Weber att preventivmedel (och till viss del abort) skulle tillåtas för kvinnor som var fattiga, utsatta eller hade det sämre ställt socialt. Det fanns ju människor, menade Weber, som inte hade vare sig medel eller moral nog att ta hand om barn – vi kan inte ha patrask och slödder som avlar till höger och vänster; Weber definierade det som en samhällsfara.

Det som fascinerar mig med den här postviktorianska, antihumanistiska inställningen är inte hur hemsk den är – filmen är ju trots allt över hundra år gammal – utan hur många varv man måste vrida sitt huvud för att förstå den. Det går helt enkelt inte att tänka som Weber idag utan att det skulle anses lika absurt som Swifts anspråkslösa förslag – vi har inte ett samhälle omkring oss genom vilket vi skulle kunna inspireras till att föra argumentet som Weber gör. 

Hypocrites (1915)

Det andra som är viktigt att poängtera är att Weber, hur omodern hennes moral än framstår idag, var i grunden en väldigt godhjärtad och för sin tid progressiv tänkare. Till skillnad från auteurer på samma storlek – De Mille eller Griffith – så var hennes filmer sällan olustigt aggressiva, bombastiskt religiösa eller illvilligt antagonistiska mot hennes meningsmotståndare. 

Weber var i grunden en missionär och en predikant – hennes berättelser kunde innehålla ett kyligt, styvmoderligt fördömande, som att vi får gott ta våra straff om vi inte lever enligt den kristna moralen, men de är på det stora hela taget snälla och varma filmer, de vill upplysa sin publik och de söker att göra världen till en bättre plats. 

Och de söker att göra det inte på något generellt, flummigt eller sentimentalt sätt – utan specifikt, rakt på sak. Webers filmer var extremt konkreta vad gäller frågorna de handlade om. Hon siktade in sig på exakt de sociala frågor som hon brann för och hon var ute efter att skapa verklig debatt. Förutom abort och preventivmedel gjorde hon filmer om rasism och antisemitism, traditioner och familjekonflikter, kvinnofällor och olyckliga äktenskap, kvinnligt rösträtt och kvinnligt arbetsamhet, men också filmer om kraven som män har på sig, och ofta misslyckas med att leva upp till. Särskilt ofta handlade hennes filmer om äktenskap, tvåsamhet och otrohet – lika ofta varnade hon för kommersialism och lyfte fram klassamhällets orättvisor.

Nyhetsreklam för Where Are My Children? (1916)

Eftersom Weber tog ämnena, och filmkonsten, på allvar så var blev dessa filmer överlägset mer seriösa, rent intellektuellt, än några andra som gjordes i USA under denna era. 

Det fascinerande är förstås att världen inte ser likadan ut som den gjorde nu – men genom att läsa av Webers tematik och budskap så kan man dra slutsatser som ger en en hygglig känsla för hur samhälls- och debattklimatet på 1910-talet såg ut. Att se och studera hennes filmer är som att resa i en intellektuell tidsmaskin.

Det mest lärorika med den upplevelsen kan vara hur den rycker upp ens fixa idéer i rötterna och får en att se saker ur nya perspektiv – liksom synen på saker och ting förändrats på hundra år kommer de förändras igen. Kärnfrågorna består – hur ska människor leva sina liv så att alla mår så bra som möjligt? Vad är rätt och fel? – men Webers skarpa och övertygande argumentation från hundra år sedan tvingar en till att vinkla på sina egna åsikter och studera diskrepanserna, nyanserna. Vad kommer nästa generation vända sig mot? Vad kan vi lära oss av de som kommit före oss? Alla tankar och känslor, även ideologiska, är ju formbara – särskilt i tiden.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *