Lois Weber (del 3)

aut

<- Del 2.

Det var egentligen ingen slump att Lois Weber skulle komma att synas och höras – hennes föräldrar, särskilt hennes far, var djupt troende kristna missionärer, och som ung turnerade Lois fattighus och nedgångna kvarter för att frälsa de som vandrat vilse.

Säga vad man vill, men den här förmågan till att kommunicera med människor och sprida budskap måste ha legat henne till lags – särskilt kan det förklara hur hon blev Hollywoods eventuellt första auteur, eftersom filmen ju är en kommunikationens konstform. Idag skulle man kanske rentav ha kallat Weber för just kommunikatör (be mig inte använda ord som ”creator” och ”content”).

Lois hade två systrar och var mellanbarn – mycket talar för att hon favoriserades av föräldrarna; åtminstone syntes hon och hördes mest; i unga år höll hon hov med ett piano, för hon var en tidigt skolad pianist, och i ungdomen var tanken att hon skulle bli sopran. Lois Webers uppväxt påminner en del om Orson Welles – förutom känslan man får av barndressyr så finns även den märkliga kontrasten mellan välstånd och shabby chiq; liksom Welles skulle Webers filmer utstråla en chosefri och i grunden opretentiös medelklassinställning till livets bryderier – en slags rå, direkt emotionalism som inte bekymrar sig med för mycket finess eller konstlade abstraktioner.

Exakt varför Lois Weber tog det något drastiska beslutet att flytta till New York och bli skådespelare är något höljt i dunkel. 1903 var hon turnerande pianist och utbildade sig till sopran. 1904 hade hon lagt de planerna på hyllan, åkt till New York och checkat in på en repertoarteater. Webers egna förklaringar är något otillräckliga – hon har vid olika tillfällen sagt att en farbror i Chicago tipsade henne, och att teatervärlden behövde en missionär. I en mer prosaistisk anekdot har hon sagt att hon tappade nerven för att spela piano när en tangent gick sönder under ett av hennes framträdanden.

Det verkar kanske mer troligt, bara via ren uteslutningsmetod, att Weber inte kände att ett liv som musiker hade gjort mycket för hennes kreativitet. Rörligheten i teatervärlden, och chansen att få gestalta berättelser, låg närmare hennes grundläggande vilja att nå ut med sina budskap.

Weber sökte, även i teatersvängen. Hon tyckte inte om teaterns ytlighet och hon stannade inte i uppsättningar som var för mycket show-biz. Istället sökte hon sig till melodramer och tragiska musikaler, där hennes sångröst gav upphov till en del bra recensioner och en och annan stående ovation.

Det är här den något enigmatiske figuren Wendell Phillips Smalley kommer in i bilden. Smalley, som gifte sig med Weber år 1904 och stod som medregissör på flera av hennes filmer, var en advokat och skådespelare som ledde kompaniet och företaget som framförde ”Why Girls Leave Home”, den första föreställningen som Weber var stjärnan i. Weber fortsatte turnera med och utan Smalley efter bröllopet, men år 1906 tycktes hon ha installerat sig i hemmet som hemmafru, medan maken fortsatte turnera runt med sin skådespelartrupp.

Enligt vår typiska historiska förståelse skulle sagan vara slut där – en till kvinna kvävd i sin linda, förpassad till hemmets bur.

Men Lois Weber levde sitt eget liv. I en av många avgreningar från den historiska konventionen så började maken, Smalley, istället arbeta för hustrun, Lois.

Medan Smalley var iväg så livnärde sig nämligen Lois Weber på att skriva filmscenarion – detta skedde alltså under de första åren av 1900-talet när filmkonsten befann sig i ett märkligt, embryoniskt tillstånd. Det räckte fortfarande med att bara leverera pitchar, mer eller mindre, eftersom filmer var så korta att ”manus” inte riktigt fanns. Samtidigt fanns någon slags kollektiv undermedveten insikt om att filmer behövde bli längre och mer ambitiösa.

Det visade sig att Lois Weber, som alltså var där på plats i filmkonstens tillblivelse, skulle komma att bli en ledstjärna för just den tanken. Att film var framtidens konstform, att en oändlig potential fanns i den; utan att överdriva alltför mycket kan man påstå att hon förutsåg långfilmen som vi ser den idag.

År 1908, detta i min bok centrala filmår, anlitades Weber av Gaumont, den amerikanska grenen av det franska företaget. Idag är ett filmbolag ett strikt hierarkiskt tempel men då var en plats som Gaumont mycket mer fri och kreativ – Weber skrev scenarion som blev längre och mer avancerade. Samtidigt spelade hon in sånger för Alice Guys ljudfilmsprototyp, ”phonoscènes”; en filmhistorisk crossover som är enormt attraktiv. Även om Guy på ålderns höst skulle nämna Weber, och mena på att hon (Alice Guy) gav henne en karriär, så nämns aldrig Guy i något som Weber lämnade efter sig. Inte heller finns några dokument som föreslår att de två monumentala matriarkerna någonsin ens möttes. Men ändå. Tanken är lite hisnande.

Samma år, 1908, anlände Smalley vid sin hustrus sida på Gaumont. Tydligen var hennes framgångar imponerande nog för att han temporärt skulle ställa in sin teaterkarriär.

Det var också som duon ”The Smalleys” som Lois och Phillips tog sig an filmvärlden på allvar. Från och med 1910, när de på hösten anlitades av Edwin Porters bolag Rex, inledde de den filmkarriär som skulle introducera oss för Hollywoods första, moderna filmkonstnärer.

Som vi ska se går det att diskutera exakt vad för roll Smalley själv spelade.

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *