Videosöndag – vecka 1-3 2019

365 filmtips om året? Jag tror nog det ska gå.

Det är sömnigt på sidan än så länge – januaris maskin manglar på. Som jag skrivit förut så kommer jag uppdatera när jag behagar (läs: kan), och ibland kan det vara stiltje, ibland full fart.

För den som avskyr Star Wars kan jag avslöja att jag (tror jag) bara har två texter kvar på årets utläggning. Därefter är det återkoppling till Lois Weber, de sista analyserna om tid (detta var den senaste) och recensioner på nya och (kanske mest?) gamla filmer.

Vad gäller videosöndagen själv så verkar det som att jag hittar nya sätt att utveckla den på varje år. Jag är mer eller mindre klar över att den bara handlar om filmtips, när allt kommer omkring, och jag är nöjd med den hypotetiska maratonprincipen jag kört på de senaste åren.

Men bara för skojs skull så kommer en ny variant 2019.

Eftersom jag trots allt vill curata film – alltså säga åt dig vad du ska se, hur fel det än är – så kan jag lika gärna dra hypotesen till sin spets.

Inspirerad av all världens cinematek föreställer jag mig därför att Videosöndag var en biograf – och min biograf skulle köra 365 filmer om året, som en garanti. Den skulle visa filmer av alla slag, från alla eror. Den skulle, som man säger, ha något för alla – samtidigt som urvalet skulle ha mitt avtryck (hur det nu ser ut) på sig.

Jag tycker vi kör på den här idén tycker jag.

Här är filmerna du redan missat i januari!


1 januari

DE SJU SAMURAJERNA (1954)

Majestätisk, episk, legendarisk. Möjligen den bästa film som gjorts. Se den fem dagar i rad!


2 januari

De sju samurajerna


3 januari

De sju samurajerna


4 januari

De sju samurajerna


5 januari

De sju samurajerna

AZUMI (2003) & NINJA KIDS (1992)

Avrundar årets inledning med lite mer japanskt – men ökar tempot på rafflet.

Azumi är en fängslande postmodern samurajfilm om en åldrad krigsmästare som, i desperat jakt att efter fred, tränat en grupp lönnmördare sedan unga år för att döda landets stora krigsherrar. Färden mot deras mål blir ett epos där vägen kantas av diverse livsfaror i form av banditer, ninjor och en livsfarlig sadistisk superkrigare som släppts ur fängelset för att skydda högheterna mot dem; inget blir lättare av att de hetlevrade unga krigarna, framförallt inte filmens hjältinna Azumi, inte alltid är överrens med den äldres iskalla syn på disciplin.

Fenomenalt visuellt bländverk – varje actionscen är briljant levererad med den ena lekfulla tekniska lösningen efter den andra; samtidigt är de färgstarka karaktärerna både extremt symboliska och subtila rent psykologiskt. Ryuhei Kitamura låter sig helt ogenerat bli influerad av alltifrån Kurosawas överdrivna stilideal till samuraj- och yakuza-exploitationfilmernas överdrivna våld, och resultatet är en film som inte lär göra någon fan av klassisk japansk våldsestetik besviken

Och Ninja Kids! För jag vill se Ninja Kids en gång till i mitt liv och då på bio. Det är inte en bra film, men det tyckte jag när jag var nio och ibland är det allt som behöver betyda något. (Min biograf det här!).


6 januari

EN ENKEL PLAN (1998)

Januari och En enkel plan hör ihop.

Salig Bill Paxton spelar en blivande familjefar som tillsammans med sin klent begåvade bror och dennes slemmige kompis hittar ett störtat plan med fyra och en halv miljon dollar mitt ute i skogen. Allt blir därefter väldigt komplicerat.

Sam Raimis melodramatiska men väldigt fängslande thriller är gjord med en för Raimi ovanlig, tillbakahållen stil; gammaldags övertydlig och kanske inte alltid trovärdig, men vi snärjs in i intrigens moraliska dödsfälla och filmen fungerar både som en moralistisk fabel och en skärskådning av medelklassen. Lysande skådespelare, suggestiva vintriga miljöer, fantastisk musik av Danny Elfman, allt samspelar för bästa effekt här.


7 januari

MANNEN OCH HANS ÖVERMAN (1925)

Du skall ära din hustru! heter denna i original – ord att höra, särskilt när frun blir utbränd, vilket sker i denna osedvanligt moderna stumfilm.

Det är en av Carl Theodor Dreyers roligaste filmer (jo), en oemotståndlig bagatell gjord med nästan överdådig perfektion och ett av många exempel på den danske demonregissörens för sin tid unika tematik; handlar om en tyrannisk man och hans slavande fru som han oavbrutet skäller på – men han får lära sig att respektera hennes värde när hennes mamma och familjens nanna ordnar det så att hon får åka iväg på rekreation varpå han måste sköta halva hushållet tillsammans med sin forna amma (rödögda Mathilde Nielsen). Så småningom har han blivit ödmjuk och patetiskt ynklig – och det hela är en fröjd att skåda!

Som alltid i Dreyers filmer är de realistiska anspråken stora – här filmar han noggrant hela scener där folk brer smör på smörgåsar – och som i hans bästa fokuserar han all sin energi på briljanta, oerhört subtila skådespelare. Johannes Meyer är fenomenal i huvudrollen, bland annat för att man redan från början lyckas ana hans mjuka sida, och Nielsen som den gamla amman av rätta virket är rena dynamitpaketet, man kan nästan höra hennes stämma trots att det är en stumfilm.


8 januari

MENASHE (2017)

En av de allra bästa filmer jag såg förra året, men en som verkar ha gått under de flestas radar.

Ett lysande drama som utspelar sig i en ortodox-judisk del av Brooklyn och handlar om en man som hur han än försöker inte lyckas passa in – dessutom har han en son i tioårsåldern som han enligt kulturen inte får ta hand om såvida han inte skaffar sig en fru. Mer än en regelrätt intrig är filmen ett mångfasetterat och djupt humanistiskt karaktärsporträtt av en människa som är sig själv hur han än försöker, och som vi också måste lära känna utefter vad han ser och gör – samt de slutsatser vi kan dra om situationen han befinner sig i. Mycket sparsamt filmad, ibland med vag dokumentär känsla, i de genuina kvarter som berättelsen utspelar sig i. Tekniskt är det oansenligt men mänskligheten är så perfekt fångad, och nyanserna så många, att det är oförutsägbart och tankeväckande rakt igenom. En slående långfilmsdebut av regissören och manusförfattaren Joshua Z. Weinstein (ingen relation till Harvey).


9 januari

FLICKORNA (1968) & DYKE HARD (2014)

Avdelningen filmer jag inte sett men programmerar blint ändå!

Mai Zetterlings Flickorna är nyaktuell i en DVD-box med hennes samlade verk – jag hade tänkt vänta tills ett framtida auteurathon, men nu är auteurköerna så långa att jag lika gärna kan smygstarta. Dyke Hard läste jag om när det begav sig men petade inte på filmen med en pinne… nu har jag i alla fall sett trailern och tycker den är jätterolig. John Waters hade inte så tråkigt han heller.


10 januari

Flickorna & Dyke Hard


11 januari

POJKEN MED DET TICKANDE HJÄRTAT (2013) & AVALON (1990)

Två underskattade, familjevänliga filmer om tid. Pojken med det tickande hjärtat är en nostalgisk 1800-talssaga om en känslig pojke i slutet av 1800-talet tar hjälp av George Melies för att vinna en flicka som kan bli hans död, eftersom hans hjärta är ett gökur som stannar om han blir kär.

Den typ av film man hoppas att Tim Burton fortfarande skulle kunna göra – extremt mycket gammaldags romantik, fascinerande animation, helt OK sångnummer och troligen en film som barn kan se och i vuxen ålder undra ”vilken var nu den där filmen om pojken med klockhjärtat…”

Lite äldre barn kan stanna kvar för Avalon, Barry Levinsons mycket underskattade och personliga familjekrönika – en subgenre som vi ser alltför sällan.

Levinson väver ihop historien om den äldre mannens ankomst till Baltimore med hans söners försök till affärer i 50-talets moderna samhälle och deras familjer; parallellt med generationsskiftet försvinner också en värld långsamt, blir arkaisk och ersätts med en annan. Tonfallet är nostalgiskt återblickande, filmen berättas svepande och lätt episodiskt, och det är trovärdiga livsanekdoter istället för ett gigantiskt släktepos. En ovanligt gjord film som väljer att vara subtil istället för sentimental. Det är inte ofta amerikansk film lyckas vara både anspråkslös och gripande, men den här släktkrönikan fastnar i minnet som en ovanligt sympatisk hyllning till dom märkligt enkla omständigheterna kring livet och tidens gång.


12 januari

Pojken med det tickande hjärtat & Avalon


13 januari

Pojken med det tickande hjärtat

GOLDEN EIGHTIES (1986) & MALLRATS (1995)

Chantal Akerman verkar streta emot lite i hennes första försök att göra en konventionellt narrativ film – en musikal, dessutom –  men trots tematik om kärlek i den materiella världen håller sig filmen inom ramarna för en färgglad 80-talsmusikal, något i stil med en Grease 3-kandidat á la Cyndi Lauper.

Storyn är en ihålig såpopera som utspelar sig i en galleria och cirkulerar kring kärlek mellan unga (i frisörsalongen) och gamla (i den borgerliga klädaffären). Akermans syn på kärlekserfarenheten tycks växla ambivalent mellan kitschig parodi och genuin nyfikenhet på ett intressant sätt, och hennes särskilda kameraöga övervinner filmens tekniska begränsningar, som skrala miljöer och tafflig koreografi, även om titelnumret är catchy.

Vi stannar kvar i gallerian för att dansa på ruinen av den jävla scenen.

Kevin Smiths andra film efter succédebuten Clerks. är en lättsam och underhållande 90-talskomedi om kärlek, vänskap och nörderi. Två vänner, nedlåtna efter att båda blivit dumpade av sina respektive flickvänner, beslutar sig för att sticka ner till köpcentret för att hänga runt. Med sliskiga nya pojkvänner (en mycket ung, och helt okänd, Ben Affleck), galna pappor och duon Jay och Silent Bob skapas en smärre härva av smärre tokigheter.

En bagatell, men idag en smått dyrbar klenod av 90-tal som visar galleriakultur och en tid då seriefigurer var något obskyrt – den som gillar Stan Lee-cameos finner gubben inklämd i en hel mini-intrig här!


14 januari

Golden Eighties & Mallrats


15 januari

DIE STRASSE (1923) & THE LODGER (1927)

Inget januari utan lite murr – Die Strasse är ett klassiskt exempel på tysk expressionism, i vilken den tyska storstaden är ett inferno av stämning där enkla män förpassas till skuggorna och ett liv av ofullbordade begär.

Samtidigt är det här också en ”gatfilm” – tyskarna hade ungefär hundraelva subgenrer när det begav sig – som romantiserar den urbana pulsen. Den mjältsjuka storyn om en uttråkad medelålders man som flanerar ut på nattgatorna, bara för att snärja sig med en prostituerad, blir hundra gånger mer effektiv just för att modernitetens frestelser skildras som ett jazzigt inferno, ett levande kalejdoskop av förföriskt neon.

Ännu mindre ljus, ännu mer skuggor och extra dimma återfinns i The Lodger, Alfred Hitchcocks tredje långfilm – helt rimligt känd som hans första ”riktiga”; det är en suggestiv, romantisk thriller som bär på nästan alla hans kännetecken. Utspelar sig i ett dimdränkt London, vars gator gäckas av en seriemördare besatt av blondiner, och ett par misstänker att det kan vara den mystiske Ivor Novello, som hyr ett rum i deras hus.

En visuellt ljuvlig och intensiv film, tydligt inspirerad av tyska expressionismen, med en minnesvärt spöklik Novello (vars hyresgäst först avskrivs som en ”som inte tycker om flickor”) och ett par höjdpunkter, som den geniala inledningen och den rusande finalen. Intrigen är rätt tunn, men de melodramatiska sidointrigerna – med ett romantiskt intresse och en svartsjuk detektiv – är mer elegant avhandlade än i många andra filmer från samma era. En helt central Hitchcock-film och oumbärlig som en helig skrift för fans.


16 januari

DET KOM EN GÄST… (1947) & NATTMARA (1965)

Mer vinterthrillers! Nu i svensk variant – Det kom en gäst… och Nattmara är två av Arne Mattssons bästa filmer i min bok. Den förstnämnda är en riktigt mysig deckare som utspelar sig ute på landet kring juletid – stilige deckarförfattaren Sture Lagerwall råkar anlända, mer eller mindre av en slump, till en herrgård (”jag har aldrig julat på en herrgård förut”) där ett mord begås och där alla förstås har gott om hemligheter och motiv. Bäst är filmen i början, då den utnyttjar vintermörkret och en stämningsfull julinramning – när den svenska vintertystnaden fångas så här bra så är den rent av deprimerande.

Upplösningen är mindre viktig, men varken det eleganta fotot eller de närvarande skådespelarna sviker filmen, som håller balansen mellan putslustig bagatell och mysrysig spänning.

Nattmara är också en stämningsfull och ovanligt lyckad liten rysarthriller, oblygt inspirerad av Polanski, Clouzot och Hitchcock; mest av allt känns det faktiskt som en svensk proto-slasher i Mario Bava-stuk! Men med extra smak av knäckebröd och akvavit, förstås.

Ulla Jacobsson är utmärkt som labil kvinna som blir stalkad av strypmördare när hon råkat få tag på hans anteckningsbok – tillvaron blir en åtstramad mardröm som inte lindras av en maskinell, misstänksam poliskapten (Sven  Lindberg), en glåmig och suspekt man (Gunnar Hellström) och en skvallrig tantgranne (Mimi Pollak). Mattssons kameraarbete är lika finurligt som spänningen är noggrann och den ensamma, svenska vinternatten mardrömslikt ångestframkallande – och kom ihåg… mannen är farlig!


17 januari

PRINSGEMÅLEN (1929) & MOULIN ROUGE! (2001)

”Anything to please the queen…!” kvittrar den muntre Maurice Chavalier och pratar om sex, för den som nu inte hänger med – året är 1929, by the way! Ernst Lubitsch första talfilm är en mycket roande historia, som blev en dundersuccé när det begav sig – inte minst för att det var första samarbetet mellan Chevalier och Jeanette MacDonald, som kom att bli ett radarpar.

MacDonald spelar en (sexuellt) frustrerad drottning som inte vill gifta sig, men som ändå faller för den oblygt flörtande franske kvinnokarlen (Chevalier). Han svär att göra ”allt drottningen vill” men räknar inte med att bli uttråkad, manlig hemmafru. Det går att peta på den glada stämningen här – skådespelarna ser ofta ut att ha svårt att hålla sig för skratt – och det går inte heller att klaga på de klatschiga operettsångerna. Un-der-stand-me.

Lubitsch film är en lysande primer till Moulin Rouge som har en liknande hum-hum inställning till köttets lustar.

Detta är en film som förstås bör ses på så stor bild som möjligt och jag bryr mig inte om vad någon säger – det är en häpnadsväckande iscensatt, megacinematisk musikal, där Baz Luhrmann maxmixar allt så att tragedi och komedi får samma emotionella smak. Fantastisk dekor, imponerande skådespeleri (extremt högstämt men perfekt karaktäriserande), lika intensiv som noggrann klippning.

Den lövtunna storyn, och den hysteriska tonen, ska inte förblinda någon från faktumet att Luhrmanns regi är genuint imponerande och att han förstår filmkonstens (och musikalens) relation till det meningsfulla spektaklet. Spectacular spectacular!


18 januari

Prinsgemålen & Moulin Rouge


19 januari

SMÅKRYP – LÅNGFILMEN (2013)

Barnbio om en nyckelpiga som blir kompis med en svartmyra och hjälper dem när ett krig uppstår, om ett par sockerbitar, mot de röda myrorna.

Ett färgstarkt äventyr som går i harmoniska färger; en perfekt balanserad äventyrsfilm som ibland går fort, ibland långsamt; ibland stannar den till för att den blir nyfiken, ibland skyndar den fram för något är viktigt. Överallt pågår naturen, med urbana ljudeffekter, och vad som finns i den vet man inte förrän man ser vad som finns bakom nästa gren. Det är en film som kommer att tilltala barn – särskilt om de har kvar mjölktänderna och börjat läsa böcker själva.

Så, jo, det är en barnfilm – men alla kan och bör se den. Jag kan inte föreställa mig att någon inte skulle tycka om den.

JACK (1976) & MANNEN PÅ TAKET (1976)

Svensk dubbelbio anno 1976 – roligare än såhär var det inte!

Först ut den… mindre bra filmen, kanske. Janne Halldoffs filmatisering av Ulf Lundells bookbuster (varför är inte det en term?) är ytlig och skissartad… men liksom många sämre svenska filmer har den blivit en sådan citatmaskin (”festlig ost!”) att det är svårt att inte vilja se den bara för skojs skull.

En sömnig Göran Stangertz spelar Jack himself, en yngling runt 25 som vill bli författare men som mest verkar supa och röka braj med en skogstokig Kjell Bergqvist och diverse andra hippies.

För en liten summa kan man få en folköl och en kexchoklad till visningen.

Huvudfilmen är förstås Bo Widerbers perfekta, snustorra filmatisering av Sjöwall/Wahlöös Beck-deckare ”Den vedervärdige mannen från Säffle” där Widerberg gör allt för att göra polisunderhållning som är lika oromantiserad som den är rak och opretentiös. Storyn om en okänd gevärsman som lägger sig på ett tak för att skjuta poliser är lika mycket en ursäkt för att visa kriminalarnas skitiga, anspråkslösa, ofta långtråkiga vardag. Carl-Gustaf Lindstedt är genialt vald i rollen som Beck medan Sven Wollter håller ångan uppe som vingskjutne Kollberg.

En svensk klassiker och även en prototypisk 70-talsfilm med flera fenomenala höjdpunkter och detaljer – inledningen och helikopterscenen tillhör de mest imponerande, men man måste även älska en film där seriemördaren tar en paus för eftermiddagsfika vid tre!

FREDRIK FYHR

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *