Videosöndag – vecka 11 2019

<- vecka 10.


11-12 mars

DEN GIRIGA (1924) & HEAVEN’S GATE (1980)

Två filmer med en slående poetisk genklang i filmhistorien. Till att börja med Den giriga, en av filmhistoriens mest mytomspunna klassiker. Erich von Stroheims episka, sedelärande guldgrävarepos var, liksom många av hans produktioner, gjord utan minsta tillstymmelse till måttlighet. En enorm inspelning gjord på plats i verkliga miljöer med filmhistoriens kanske mest kompromisslösa perfektionist. Från början var filmen nio timmar lång – jodå – men liksom många av von Stroheims produktioner blev den kastrerad. I slutändan högg MGM ner filmen till 140 minuter, och den blev en av hans många tragiska floppar.

Inget föreslår att det ska finnas ett epos i triangeldramat mellan en tandläkare, en gruvarbetare och damen de båda åtrår – som vinner en lottovinst på fem tusen dollar – men intrigen fortsätter och fortsätter, ända tills scenariot nått sin yttersta konsekvens, alltmedan girigheten styr nästan allt karaktärerna säger och gör. I sanning är det en magnifik film – von Stroheim skildrar karaktärerna med psykologisk mångsidighet, samtidigt som de ligger före och efter varandra om vartannat. Filmen har också en komplett, strömlinjeformad skönhet, via felfri klippning, vackert foto med sublima färgtricks och ett par perfekta visuella effekter. Trots en omväxlande intrig är filmen helt jämn och solid, och den lyckas i slutändan vara en av få sedelärande stumfilmer vars moraliska budskap inte känns pliktskyldigt utan på allvar angeläget.

Drömbion har hittat den oklippta niotimmarsversionen och kör den från morgon till kväll…!

Nä, inte ens drömbion kan göra det. Den oklippta versionen av den här filmen förblir filmhistoriens heliga Graal. Vi får hålla till godo med Turners fyratimmarsversion av filmen, en fascinerande resa där hälften av filmen består av stillbilder och faktarutor som förklarar vad von Stroheim hade velat göra. En förlorad film är också en film.

Fortfarande mer skamfilad, kanske till och med tabubelagd, är Heaven’s Gate – en av filmhistoriens mest ökända filmer, där en hybrisskadad Cimino (efter succén med Deer Hunter) slösade obscena mängder pengar på en extremt lång storfilm som blev mer och mer sågad på förhand ju längre tid den var i produktion – den ekonomiska dunderfloppen ledde inte bara till att filmbolaget United Artists gick i konkurs, flera andra projekt och regissörer påverkades, den så kallade New Hollywood-vågen nådde en definitiv slutdestination och Cimino själv blev utfryst av en industri som nu hatade honom och såg filmen som ett slags barbariskt konstmord.

Ingen film ansågs alltså vara värd verkliga ekonomiska förluster, vilket gör filmen till ett talande exempel på vart vissa skor klämmer i filmindustrin (och hur hjärndött filmkritiker kan bete sig) – inte minst eftersom filmen är helt fantastisk! Kris Kristofferson är underbar som vemodig sheriff som hamnar mellan invandrarfarmare och rika boskapsägare i Wyoming på 1890-talet – Hemingwayskt inramat av hans tidiga och senare liv, i båda avseenden välbärgat. Precis som i Deer Hunter utnyttjar Cimino den långa berättarformen för att skapa en vagt surrealistisk och drömsk, hela tiden fruktansvärt intensiv upplevelse, där händelser följer varandra som rörelser snarare än narrativa block; filmens episka längd (nära fyra timmar) kontrasteras med den i grunden enkla kärleksberättelsen (mellan Kristofferson och den då okända Isabelle Huppert) ungefär som i David Leans Ryans dotter (en annan underskattad mastodontproduktion) samtidigt som Cimino glatt låter sin film vara en krigisk Western, ett undertryckt karaktärsporträtt, en politisk allegori, en stumfilmsliknande melodram och ett kostymdrama allt på samma gång. Exceptionellt ambitiöst filmskapande och extremt välgjort, i synnerhet med tanke på nidbilden av Cimino som en slarver; naturligtvis hade filmen kunnat kosta mindre att göra, men det som blev gjort är fortfarande makalöst.


13 mars

KOSSOR (1992) & SEX & LUCIA (2001)

En del av de här programmeringarna går ut på att påminna mig själv om att det inte bara finns gott om filmer jag inte sett utan gott om filmer jag sett och glömt bort – jag kom att tänka på Julio Medem här om dagen. Ett hett namn för sisådär 20 år sedan. Vad hände med honom

Medems debutfilm Kossor är ett utmärkt exempel på en film jag glömt fastän jag minns den – jag såg den för en herrans massa år sedan och upplevelsen var minst sagt speciell och fängslande. Storyn är en klassisk historia om konflikten mellan två lantliga familjer över lång, lång tid – i det här fallet i Baskien anno sekelskiftet. Jag kan inte sälja filmen bättre än så, för jag minns inget av den annat än att den är oförglömlig. Jo, jag menar det! Medems lyriska behandling av berättelsen utgör en vad man kan kalla för en ”unik vision” – mer än en specifik berättelse om karaktärerna är det en film stöpt i magisk realism, en film om upplevelsen av att vara del av en tid och en plats. Titeln är en bra ledtråd. Krig kommer och går, liksom folk. Men ute på fälten betar kossorna… bortom tid och rum! Kanske. Jag vet att det är något speciellt med dem, i alla fall.

Sex & Lucía är på ett ungefär det sista jag hörde från Medem innan han föll av min radar. Detta är en svåremotståndlig melodram om en servitör som flyr Madrid när hon får veta att hennes pojkvän – en författare – dött i en bilolycka. Hon tar sig till en stillsam ö som han talat om och utan att någon förstår det träffar hon människor ur mannens historia; liksom i Medems tidigare är filmen episodisk, narrativt odisciplinerad och intensivt och nervigt sammanbunden för att skapa känslan av en upplevelse, snarare än upplevelsen i sig. Fokuset ligger på karaktärernas rädslor och begär, som i slutändan knyts ihop på ett märkligt tillfredsställande sätt. Plus en massa sex.


14 mars

Kossor & Sex & Lucía

DIN MORSA OCKSÅ! (2001)

När vi ändå pratar spanska och hettar till saker kan vi lika gärna köra en midnattsvisning av vad jag fortfarande tycker är Alfonso Cuaróns faktiskt tveklöst bästa film.

Jag har en lång recension till godo för den som vill veta mer om mina känslor för denna poetiska, genomlevda och livskloka dramakomedi – indeed fullproppad med sex – om två unga kompisar från olika samhällsklasser, vars liv går ut på fester, sex och knark. De blir fixerade på en kvinna, gift med en överklassförfattare, och de får med henne på en bilresa till en av dem påhittad strand.

Filmen är tydligt stöpt i Jules och Jim-skolan och ett melankoliskt stycke slice-of-life om ungdomens förgänglighet – Cuarón gör dock filmen till mer än en njutbar lyxbagatell; genom att skapa olika lager av isbergsteknik, djärvt lyriska passager (inklusive en drabbande berättarröst) och korsa det med en naturalistisk narrativ stil gör han istället en oefterhärmligt metafysisk film, en roadmovie i ungdomssjälens ingenmansland. En film man kan ligga och flyta runt i länge.


15-17 mars

THE ROCKETEER (1991) & THE SHADOW (1994) & THE CROW (1994)

Captain Marvel i all ära – antar jag – men jag har fnulat på en (kanske kontroversiell) insikt på sistone. Kanske superhjältefilmens guldålder – kvalitativt sett – redan varit förbi.

Vi börjar med The Rocketeer, en ganska oklanderlig modern variant av en matinéfilm från 1930-talet (även en filmatisering av en serietidning från 80-talet). Robuste Billy Campbell spelar pilot som hittar en jetpack – egentligen designad av Howard Hughes (Terry O’Quinn) – varpå han blir den sporadiske titelfiguren. Tyvärr blir han snart jagad av maffian och FBI, och dessutom dejtar hans tjej (Jennifer Connelly) en fåfäng filmstjärna (Timothy Dalton) som mystiskt nog också vill åt raketryggsäcken.

Storyn är egentligen snömos, precis som i en gammal serie från forna dagar – man har verkligen slagit knut på sig själv för att få in den rätta 30-talsstämningen i den här filmen (den är ett måste för gamla skolans Hollywood-älskare) men intrigen är tillräckligt genomtänkt för att filmen ska hålla som robust underhållning – skådespelarna vet precis vilken film de är med i också, vilket är socker på toppen.

The Rocketeer blev en stor flopp när det begav sig, vilket var lite synd, och/men filmen har sedan dess fått en hängiven minoritet fans. Detsamma gäller för The Shadow, den ambitiösa filmatiseringen av Walter B. Gibsons 30-talsfigur, ”Skuggan”, superhjälten som kan ”fördunkla sinnen” och se ”varje mans mörker”. När det begav sig var figuren både seriestripp, radioföljetong och kioskdeckarhjälte och filmatiseringen bär på liknande schizofreni – Alec Baldwin har huvudrollen, och han fungerar som Batman-liknande playboy, mindre bra som själsligt plågad mörkerman. Storyn om hur Djingis khans ättling (en intensiv John Lone) återvänder för att ta över världen (genom att spränga New York i luften med en atombomb) får trängas ihop med ett detaljerat världsbygge, en diffus mytologi, serietidningspastischer och försök till screwball-humor.

Med allt det sagt finns det gott om saker att beundra i filmen. Den är fantastiskt påkostad, fenomenalt fotad, med utsökt scenografi och fina specialeffekter –  det är synd att just titelfiguren aldrig blir helt begriplig, men det är åtminstone mycket färg och form som bullrar och bångar framför ögonen på en. Och ärligt talat, trots sina brister har The Shadow enormt mycket mer att bjuda på än dagens MCU- och DC-filmer.

Detta tar mig till min poäng. 2008 må ha varit året då superhjältefilmen boomade – med Iron Man och The Dark Knight, följt av Watchmen året därpå. Ser man det utifrån en mer kreativ synvinkel så kan man dock säga att superhjältefilmen snarare nådde sin slutstation det året. Guldåldern, om man vill definiera den som en period av mångfald, kanske snarare pågick från och med det att Christopher Reeve flög till dess att Christian Bale flydde fältet i slutet på The Dark Knight. Däremellan fanns komedier som Mystery Men, jönsiga filmer som Judge Dredd, seriösa filmer som Batman Begins och rena mästerverk som RoboCop. I och med Marvels kröning har alla superhjältefilmer varit likadana – mer eller mindre – och ärligt talat har de sugit det mesta av genrens potential medan de täckt över hela dess arena. (Lite mer om dessa tankar har jag skrivit här).

Efter Rocketeer och The Shadow kanske det mest logiska valet att runda av aftonen med vore Fantomen, den tredje retrobetonade superhjältefloppen på 90-talet, med Billy Zanes mycket lila fantom. Det är en helt OK matinéfilm (jag har skrivit lite kort om den här) men den går bort som midnattsfilm.

Istället finge det bli Alex Proyas säregna The Crow, filmatiseringen av James O’Barrs kultiga serieroman, och en film jag länge tagit för givet och inte förstod min personliga relation till förrän jag såg om den på Blu-Ray nyligen.

Filmen var redan mystisk till att börja med, men den fick en ännu mer mytomspunnen aura när Brandon Lee – son till Bruce – av misstag sköts till döds under inspelningen. En omskakande olycka som fick vissa av skådespelarna att ta en time-out från sina egna karriärer – inte konstigt, eftersom den intensiva filmen har mer än ett par stänk av det ockulta i sig.

Lee spelar rockstjärna som mördas med sin fästmö kvällen innan Halloween; precis ett år senare återvänder han från de döda för att hämnas (med en magisk kråka som vägledare). Intrigen är inte mycket mer än en hämndstory, men Proyas jonglerar ett eklektiskt tekniskt hantverk med en spektakulär gotisk scenografi och ett desperat, ylande goth- och postpunkigt soundtrack. Lee är obarmhärtigt inlevelsefull i huvudrollen och tillsammans med en besjälad ensemble håller han vid liv en vemodig, filosofisk ton som går genom hela filmen, vilken landar någonstans mellan RoboCop och Blade Runner samtidigt som den inte riktigt liknar något annat.

Det är en film som på något esoteriskt sätt är ”märkt” av en ande som ligger någonstans mellan lagren av det tekniska innehållet. Det är unik film, eftersom den handlar om sorg, men också kommer till oss i en verklig skrud av sorg – vissa dör unga, och vi ser deras filmer med en annan insikt, men Brandon Lees bortgång närvarar i The Crow på ett sätt som inte kan jämföra smed någon annan film. Man ser den i en speciell typ av andakt.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *