Biosommaren 1996: Vecka 23-24

iojj

Veckans utvalda film

b96cableguy

THE CABLE GUY

Ett missförstått mästerverk…? Nej…?

Amerikanska premiärer

fhj

THE PHANTOM

Så här i efterhand är det nästan lite svårt att bli klok på superhjältefilmen som den såg ut innan X-Men (2000) – Det kom seriebaserade filmer med jämna mellanrum, och om man var seriefan fick man väl helt enkelt nöja sig med det som bjöds. Konstigt nog har en klassiker som Lee Falks ”Fantomen” inte fått en enda film de senaste tjugo åren. Kanske är det denna fantom som spökar, dvs Fantomen med Billy Zane i lila kroppsdress, en film som blev en ganska notorisk flopp när det begav sig. Jag kommer ihåg att jag själv såg filmen på bio och kom ut med åsikten: ”Hög töntfaktor!”

Jag tog en titt på Fantomen igen, utifall att jag skulle hitta något att skriva en längre recension om. Till min stora förvåning var den inte så urusel som jag mindes den – det stora problemet med filmen är det dåliga hantverket. Regin verkar frånvarande och lämnar skådespelarna osäkra på vad de håller på med, klippningen är riktigt dålig och scener är fulla av röriga tabbar och scripta-fel.

Men rent estetiskt har filmen en oväntat genuin 30-talskänsla, med gammaldags studioscenografi, referenser till Fritz Lang och en töntighet som naturligtvis var medveten (vilket jag inte förstod när jag var en ”radical” tioåring, 2 cool 4 school). I detta enda avseende är filmens ambitioner mer filmiska, och kreativa, än de flesta av dagens strömlinjeformade superhjältefilmer. Det är en film att få fram riktigt vackra ”screengrabs” från… men desto mer frustrerande att faktiskt se på.

b96rok

THE ROCK

… och istället för att se Billy Zane i långkalsonger gick alla och såg The Rock denna helg. Det är en film som inte behöver någon närmare presentation, men det kan nämnas att detta var tiden när Michael Bay fortfarande jobbade åt producenten Jerry Bruckheimer – så det fanns någon slags kontroll över det öronbedövande oljudet, den hjärnbefriade intrigen och de feta explosionerna (detsamma gick att säga om Bad Boys året innan).

Jag minns att jag hade den där affischen på väggen i mitt rum, men själva filmen blev jag inte förtjust i förrän på senare år. (När jag var liten var den nog för grumlig och tungfotad för mig – Con Air skulle bli Bruckheimer-favoriten). Det som framför allt gör att denna filmiska fläskkottlett sebar är skådespelarna – Sean Connery såldes rakt upp och ner för sin Bond-persona (året efter GoldenEye) men får leverera en hel del roliga one-liners, medan Nicolas Cage var den perfekt kokainstinna nörd-actionhjälten att ha jämte honom; Ed Harris får leverera ännu en av sina goda skurkar (ibland är det skurkaktiga good guys) i rollen som generalen som tar gisslan på Alcatraz och håller San Fransisco under kemiskt bombhot. Och se där, Michael Biehn (eller Mr. Biehn, som jag ibland kallar honom) är med på ett hörn i full Aliens-skrud.

Filmen har något av en twist i slutet som jag minns att jag reagerade på när jag var liten. Rent budskapsmässigt förblir The Rock en knepig, diffust populistisk historia (men det går förstås att stänga av hjärnan fullständigt) och repliken som alltid får mig att skratta är när skurken plötsligt säger: ”I’m not gonna kill two million innocent civilians, do you think I’m insane?”

b96heavy

HEAVY

Den här filmen kan jag slå mig i backen på att desto färre har sett. Pruitt Taylor Vince spelar den mullige killen på en roadside diner som hela livet blivit hunsad av restaurangägaren, hans överbeskyddande mamma (Shelley Winters) – två lysande porträtt, som matchas fint av en mycket ung Liv Tyler som spelar den nya servitrisen som lär känna klientelet, som inkluderar Debby ”Blondie” Harry, av alla människor, som en sexuellt frustrerad servitris.

Det är en svårdefinierad men mycket minnesvärd film som skildrar ett dammigt Americana-landskap där klockorna stannat och där romantiska avlägsna drömmar är som glöd på en nerbrunnen eld som värmer i livets kranka vanlighet. Skådespelarna är mycket bra, inte minst Vince som plågas av ett undernärt självförtroende, och någonstans på vägen lyckas den omisskännelige regissören James Mangold inte bara fånga hur det känns att gradvis bli kär i någon; han sätter även fingret på hur mycket det får en att tvivla på sig själv.

Även för sin tid är Heavy en överraskande film, liksom många indie-filmer lite tunn och ibland diffus men också mycket självsäkert gjord, med en känsla som sätter sig i kroppen och som sedan stannar kvar. James Mangold visar redan här i en tidig film att han har känsla. Han tycker om att arbeta med stillhet i grunden, och låta publiken bli som små nyfikna barn som gradvis kan bilda en uppfattning om vad de konstiga vuxna människorna håller på med. Det är märkligt delikata penseldrag han använder för att hitta ett uttryck för det allra mest känsliga, men han lyckas få sina filmer till att andas ett helt eget liv. Det märks till och med i en film som The Wolverine (som han gjorde). Något så ovanligt som en metodisk och lite vagt poetisk Marvel-film.

b96moll

MOLL FLANDERS

Man skulle kunna tro att detta är en film om Daniel Defoes 1700-talshjältinna med samma namn. Det finns faktiskt ingen anledning till att inte tro det. Det är faktiskt det, rent tekniskt. Och inte. För filmen har ingenting med Dafoes berättelse att göra.

Nu vet jag inte om någon sitter på en DVD av Moll Flanders någonstans, och om den någonsin åkt upp för att visas för hela familjen – det känns snarare som en ganska bortglömd film, även om jag minns den från min barndom. Robin Wright är utmärkt i huvudrollen, som föräldralös fattigjänta som går igenom hela tjottablänget av misär (prostitution, hemlöshet, fängelse) i sin jakt på frihet och självständighet. Budskapet är bra men filmen är otroligt mekanisk och tråkig, en sådan film där den ena scenen följer den andra med sådan oundviklighet att ingenting någonsin blir spännande, och dessutom har den problemet att vara för otäck för barn men alldeles för smetig för vuxna.

96bstealing

STEALING BEAUTY

Bernardo Bertolucci, den europeiska arthousens mest ohämmade snuskpelle, hade börjat göra lite mer skenbart kommersiella filmer vid det här laget (jag vet inte vad annars man ska kalla Lille Buddha från 1993, med Keanu Reeves som Siddharta!) och i Stealing Beauty ser vi återigen den snuskigt unga Liv Tyler i sin andra genombrottsroll på samma sommar. Hon är en tvättäkta 90s kid i den här filmen, där hon söker sitt ursprung ute på den pittoreska italienska landsbygden, dansar omkring i tunna klänningar och lyssnar på Nirvana, ligger runt lite, går på fester där kvinnor kissar på parkettgolvet, ligger vaken och tittar drömskt på taket medan tiden går långsamt, som på soliga eftermiddagar. Det är en sävlig film, smått odräglig i sin självbelåtenhet, och inte direkt lyckad som något slags konventionellt drama – men den är onekligen trevlig om man bara vill ha något att vila ögonen på. I kategorin ”perfekt roll för rätt skådis” ser vi Jeremy Irons som dödssjuk poet.

Svenska premiärer

most desired man - cinema quad movie poster (3).jpg

DEN ÅTRÅVÄRDE MANNEN

Den här komedin, byggd på undergroundserierna av Ralf König, lanserade Til Schweiger i huvudrollen som snubben som blir dumpad av sin flickvän och måste bo med en gay man – filmen var en gigantisk succé i Tyskland vid premiären 1994, där den gick dubbelt så bra som Speed, och en framgång internationellt också.

Jag noterade det förra året, men 90-talet var verkligen ett föredöme vad gäller queerfilm – indie och mainstream, kalkoner och pärlor, gay-upplevelsen var där. I efterhand kan mycket ses som övertydligt, kanske oavsiktligt homofobt, men mycket handlade om att spränga en hetero-vägg; i Tyskland kom Den åtråvärde mannen till exempel samma år som landet eliminerade sina lagar som bestraffade homosexualitet och sju år senare legaliserades homoäktenskap.

Man kan tala om en utveckling där, men idag kan man ändå inte säga att homosexuella relationer blivit vardagsmat på film (vilket de borde vara, och vilket förhoppningen för tjugo år sedan måste ha varit att de skulle vara). 90-talet öppnade, gav tolerans och exponering men inte nödvändigtvis, skulle det visa sig, inklusion.

96hemmaärbäst

HEMMA ÄR BÄST

Jag har inte sett denna ”ha det jobbigt med familjen” eller ”middagen blir ett helvete”-komedi där den nysparkade Holly Hunter tvingas fira Thanksgiving med sin familj. Vissa gillade filmen när det begav sig, som Roger Ebert som nämnde en homosexuell biroll (se där!) vars kännetecken inte var hans homosexualitet utan hans ”kvasi-vidriga personlighet”.

Filmen fungerar alltså, antar jag, beroende på hur trevligt man vill ha det. Den alltid lika trivselhetsande Leonard Maltin kallade den för en komedi bara i situationstecken, full av olustiga och obegripliga karaktärer. Hans kommentar ”why would anybody want to spend time with these people?” är klassisk Maltin, helt missandes poängen att det är frågan som hela filmen går ut på.

96amerikanskt

HUR MAN GÖR ETT AMERIKANSKT LAPPTÄCKE

Jag föreställer mig alltid att Winona Ryder var en av 90-talets största stjärnor men alltid när jag kollar upp hennes filmer finner jag bara VHS-trailers och aldrig utgivna Blu-Ray och VOD-titlar. Jag såg den här filmen på TV en gång. Kanske två. Jag minns ingenting av den. Kanske finns det ett samband.

96lastdance

LAST DANCE

När det begav sig profilerade sig Sharon Stone som 90-talets tveklöst största femme fatale-stjärna. I Last Dance var hon inte bara en farlig kvinna utan den farligaste kvinnan – hon spelar kvinna som suttit tolv år på Death Row, dömd för två mord. Stone är så kopplad till thrillergenren att Last Dance marknadsfördes som en thriller, men mest är det ett rättegångsdrama som går ut på att advokaten Randy Quaid vill ändra dödsstraffet till livstids fängelse, fastän varken domaren eller kvinnan Stone spelar vill det… Om Last Dance är bra? Det minns jag inte. Jag vet inte om jag sett den. Inte omöjligt. Liksom i fallet Winona Ryder finns den bara på utgången DVD – det blir till att leta på Myrorna!

96bpowder

POWDER

Fantasyfilmen Powder – med Sean Patrick Flanery, Jeff Goldblum, Mary Steenburgen och Lance Henriksen – handlar om en ung albinoman som har övernaturliga, telepatiska krafter på vuxenvärlden omkring sig. Den hade säkert var intressant att se. Manusförfattaren och regissören Victor Salva är en dömd pedofil, förresten.

Det tar oss direkt tillbaka till vår tid, för ett ögonblick, och Amy Bergs dokumentär An Open Secret som legat på hyllan i två år för att ingen (inte ens hon själv) vill distribuera den. Titeln syftar till de barn och tonåringar som slentrianmässigt blir sexuellt utnyttjade i Hollywood, och trycket som växt i och med filmens frånvaro har gjort det till ett nytt samtalsämne i filmvärlden. Det är ett tabu som vi ser antydningar av att börja brytas – jag anser (alla håller inte med) att Shane Blacks The Nice Guys är en implicit kommentar på fenomenet, och (fler borde hålla med) att Nicolas Winding Refns nya film The Neon Demon är ett utmärkt exempel på slentrianmässigt fetischerad pedofili, där hemskheters hemskhet (inklusive pedofili) passerar för gallerierna medan de egentligen ska ge sexuell tillfredsställelse.

Liksom man på 90-talet lyckades rucka på hetero-väggen kan man hoppas att vi framöver lyckas rucka på den här peddo-väggen.

FREDRIK FYHR

Comments
  1. Robsku L

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *