💿 Sargade hjärtan (1922)

Så det visar sig att problematiskt inte alltid behöver vara problematiskt.

Den som tänker sig en stumfilm från 1920-talet där en vit man slentrianmässigt spelar en asiatisk farbror tänker nog automatiskt även på det där p-ordet. Vi vet att rasistiska stereotyper florerade på film som det mest naturliga i världen… bara för trettio år sedan. Mickey Rooneys ökända asiat i Frukost på Tiffanys, ja det var sextio år sedan.

Hur skulle Lon Chaney kunna spela en karaktär vid namn Yen Sin, ”hedningen”, en ”kinaman” som vägrar konvertera till kristendomen, i en film från 1922, utan att det skulle bli en mardröm?

Men filmen hette Shadows – eller Sargade hjärtan i Sverige – och är faktiskt en fascinerande, positiv överraskning. Antika stereotyper verkar vara ett stort ”om man bortser från” att komma med, men jag ska försöka.

Filmens huvudperson är egentligen en präst spelad av Harrison Ford.

”Va?!” tänker du nu, för du kan ju inte gärna veta att det fanns en stumfilmsstjärna som hette Harrison Ford – han var faktiskt inte så himla olik den Ford vi känner till idag. Liksom Ford den ”yngre” (jo han är nästan 80 bast, men trots allt inte död) var Ford den äldre en något trulig figur som tog skådespeleriet på allvar och värnade mycket om sitt privatliv. Han slutade göra film när ljuderan kom så,  liksom den ”yngre” Ford, var han inte mycket för att prata.

Ford spelar hursomhelst en ung präst som börjar arbeta i en kuststad där hans ungdomliga, humanistiska stil blir lite mycket för den inskränkta befolkningen. Som om inte det var nog blir han kär i en stackars änka med det symboliska namnet Sympathy (Marguerite De La Motte). Hon var en gång i tiden gift med ett alkoholiserat och förnedrande rötägg – den typ av man som i våra tider får en att reagera med en annan pregnans än jag tänker mig hade gällt bara för fem eller tio år sedan – men han har nu dött till havs och det är fritt fram för den unge, snälle prästen att finna sitt hjärtas lycka med Sympathy.

Om det nu inte är så att den ruttne mannen fortfarande lever! Lagom till att de är gifta och har barn får prästen brev från andra sidan, och det verkar som att Sympathys döda-men-inte-helt-döda man (eller kanske spöket av honom?) är ute efter att pressa honom på pengar.

Långsökta melodramer hör stumfilmstiden till, men jag måste säga att intrigen i Sargade hjärtan har en helt annan typ av undertryckt melankoli. Prästen plågas av dåligt samvete, för han vill inte att någon ska få reda på att den gamla mannen fortfarande lever, och den moraliska kris han hamnar i är kategoriskt sett likadan som den i Bergmans Nattvardsgästerna (1963) eller Schraders First Reformed (2018). Denna präst drivs till och med till hallucinationer efterhand, och det karga lilla samhälle han har omkring sig vittnar inte om någon nåd eller förståelse.

Medan allt detta pågår hänger Lon Chaneys ”kinaman” längs den lilla kusten. Han har blåst iland efter ett skeppsbrott och bor numera i en husbåt. Yen Sin, som hans rollfigur heter, får utstå spott och spe från alla och envar. Prästen är den enda som egentligen ser något värde i honom – ”vad skulle Jesus ha sagt!” skäller han ont på byns invånare.

Ironiskt nog har inte Yen Sin några planer på att konvertera till kristendomen, vilket blir prästens skämtsamma mission genom filmens gång. Yen Sin är helt klart en ”magisk” stereotyp, konstant klok och vis och glad trots att folk kastar sten på honom. Men i sin daoistiska stillhet når han naturligtvis fram till människornas hjärtan. Efterhand lär sig alla gilla honom och han lär dem kloka livsvisdomar som i vår tid framstår som inget annat än basalt sunt förnuft och enkel logik. Ironiskt nog lyckas Yen Sing ofta sätta fingret på den organiserade religionens hyckleri och det ologiska i kristendomens moralism.

Jag vet inte om det var lika subversivt 1922 som det framstår idag, men jag misstänker det. Sargade hjärtan var nämligen en indieproduktion, gjord utanför de stora filmbolagen, och en av de tidigaste exemplen på en indiefilm som kritikerna hyllade som just det; branschtidningen Exhibitors Trade Review kallade till exempel filmen för en triumf och ”ett bevis på independentgrenens växande betydelse för industrin”, medan glammiga Variety typiskt nog klagade på att filmen var deppig och utan några muntra scener. Jag gissar att filmen var sin tids ”kritikerfavorit” medan biljettintäkterna kanske var mer blygsamma – ungefär som det ser ut idag, och som det alltid sett ut, med andra ord.

Med det sagt finns något väldigt igenkännbart över filmen. Den går att skilja tydligt från från erans mainstreamfilmer, som gjordes med stora stjärnor på hög budget. Sargade hjärtan en helt annan visuell elegans. Det ofta mörka och suggestiva fotot fångar kuststadens mörker och isande, blöta kyla så att man vill svepa en filt omkring sig. Regissören Tom Forman har vett att tona ner skådespeleriet så att vi måste tolka dem psykologiskt. Intrigens krux påminner om erans typiska melodramer, men storyn är formulerad på ett mycket mer originellt sätt, och Forman håller rytmen i schack; scenerna har en genomarbetad kvalité, och det ena momentet övergår till det andra med en följsam, nästan vågskvalpande rytm. De stora ögonblicken varvas med de subtila, medan fotot ger det hela en poetisk, melankolisk flärd.

Det är helt enkelt skickligt filmskapande, oavsett vilken era man jämför med. Inte heller ska man ta göra misstaget att ta Lon Chaney för givet. Nog för att Yen Sin är en nedvärderande stereotyp i sig, men han finns inte för att förnedras och han används inte som slagträ för billiga skämt. Det säger något om Chaney att han såg värdet i rollfiguren och ville göra den rättvisa (att sedan tidens koder inte såg bättre ut är inte hans fel).

Inte heller Chaney var en skådespelare som bara sysslade med att klä ut sig. Han är ihågkommen som fantomen på operan och Quasimodo, men färre minns filmer som Sargade hjärtan. Den hör ihop med den tragiska clownen han spelade i Sjöströms Han som får örfilarna två år senare, och kejsarn av Portugallien året efter det.

Det vi ser här är ett infernaliskt typ av skådespeleri i symbios med en filmkonst som precis fattat eld – och det är i fina filmer som Sargade hjärtan som vi kan påminnas om filmkonstens råvara, dess rena potential; filmen när den flög friare, filmen som den såg ut innan den strömlinjeformades och dess drömkänslor paketerades som produkter med igenkännbara varumärken.

FREDRIK FYHR


försökigen

Kapselrecension.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *