💿 Fredagen den 13:e del 2 (1981)

Med Fredagen den 13:e del 2 börjar alltså Jason-ritualen. Det är en av många amerikanska slasher-riter, men kanske den mest arketypiska. Tar man sina romerska siffror på allvar så skulle sex kanoniska filmer till följa i serien, och de var alla mer eller mindre exakt likadana rent formellt. Kickarna de bjöd på var låga, publiken lika glad för det, om än inte lika glada som producenterna som håvade in stålarna. Jag har alltid sagt att Fredag-filmerna är som rysarnas svar på Polisskolan. Fan ta konsten liksom.

Men med det sagt finns såklart också saker att överväga. I det enklaste ”skräpet” ser vi ju trots allt många ideologiska och kulturella signaler, de avslöjar vad för saker vi tar för givet. Dessa är nakna sanningar som försvinner i filmer som anstränger sig för att vara relevanta. Jag tror det är samma nakna sanning som i vår tid gjort skräckgenren vagt hipsterifierad i ”upplysta”, ibland utsagt ”förhöjda” filmer med olika resultat (från It Comes at Night till Hereditary, låt säga).

Problemet med dessa filmer, bra som dåliga, är att de i sina intellektuella anspråk, i sin kulturella suveränitet, helt uppenbart har något att dölja. De handlar inte om vad vi är rädda för, utan om vad vi föreställer oss att vi är rädda för. På så sätt försöker dessa filmer gå steget före både publiken och sig själva. Men den verkliga skräcken, den som driver såväl filmskapare som publik, förblir outsagd, kanske rentav bortglömd, och ett större tabu än någonsin förr.

Så det är inte utan att man ibland vill säga: Tacka vet jag flanellfreaket ute i skogen som bor i sin ruttna gamla stuga och helt enkelt har ihjäl folk, utan vidare anledning.

Flanellfreaket heter i det här fallet Jason, ty än har han inte blivit en odödlig zombie i hockeymask. Han går omkring med en säck för huvudet här, rädd för att någon ska se hans groteska ansikte kanske, som fantomen på operan eller rättare sagt fulgubben i lingonbusken.

På tal om fulgubbar så gillar jag verkligen Ralph, byfånen som cyklar omkring och yrar till ungdomarna om att Camp Crystal Lake ”has gåt a death curs!” I den perfekta versionen av den här filmen inser ungdomarna att Ralph är den ende som vet sanningen, och tillsammans med traktens enda övervintrade polis hjälper han dem slåss mot Jason genom deras kombinerade kunskap om skogarna. Lite Rambo, lite orientering, lite Jason och så lite hugg och blod mellan varven.

Tyvärr var det inte meningen att det skulle gå den vägen. Den andra Fredag-filmen följer samma princip som den första. Fem år har teoretiskt sett gått men det känns mer som fem månader. Jason ska ha drunknat när han var nio men tydligen har han överlevt och nu lunkar han runt i skogen och har ihjäl folk.

Vi kan här pricka av checklistan som den här serien skulle komma att följa. Det finns en massa kids och de ska sätta upp ett kollo och en efter en dör. Det är alltid en man och en kvinna som går iväg någonstans, varpå alla dör i varianter av samma stuk – nörden när han ensamt går och nynnar på en dorky melodi, den bitchiga tjejen när hon ouppmärksamt går och gnäller om något, minst ett par medan de ligger med varandra, etc. När det är ungefär tjugo minuter kvar av filmen kommer killen och tjejen – de som gick iväg i något ärende – tillbaka för att finna alla slaktrester. De jagas, killen överlever ibland, tjejen bärs ut på bår halvgalen. Klagar du på spoilers har du missat poängen.

Seriens fanbase är ett bevis på hur fantastisk den mänskliga hjärnan är, för de har faktiskt koll på vad alla skådespelare och karaktärer heter. Jag har förstått att del 2 är ganska populär. Det råder nästan konsensus, om jag förstått saken rätt, att tjejen i tvåan är den bästa Final Girl som serien hade att bjuda på. Många anser att tvåan är bättre än ettan, faktiskt den bästa i serien.

Mjahaja. Kanske jag skulle hålla med om Fredagen den 13:e-filmerna var de enda filmer i världen som existerade. Som det är nu kan jag hålla med om att del 2 är mycket mer välgjord än den första filmen. Visuellt är den mer intressant. Den har en mer inbjudande rytm, bättre skådespelare, ja… det är en uppgradering på alla sätt och vis.

Men jag måste ändå säga att formen spelar roll här. Filmen är en cynisk upprepning av den första filmen, gjord med lika mycket teknisk finess som bristande fantasi. Nog för att skräckfilmsfans älskar alla regissörer som någonsin gjort mer än en skräckfilm, men låt oss snälla inte placera Steve Miner, denna films regissör, på samma hyllplats som John Carpenter.

Filmen har tekniken, visst, men den har inte mycket till själ. Dess godtycklighet avslöjas redan i första scenen, en mer eller mindre helt obegriplig prolog där Jason tycks ha lämnat skogen och kört in i landet, letat upp ett offer i telefonkatalogen, tagit sig in i hennes lägenhet, dekorerat om köket för att lurpassa med ishackan, och sedan lärt sig försvinna som Jack the Ripper.

Det är en orättvis scen på alla sätt och vis – säga vad man vill om det stackars offret, men all rim och reson föreslår att hon klarat sig med livet i behåll sedan förra filmen och förtjänar att släppas fri. Vi behöver inte henne mer, men det betyder inte att filmen har rätt att ha ihjäl henne hursomhelst.

Nej, flanellfreaket ska vara ute i skogen tammetusan. Där har han en poäng som, åtminstone lite vagt går igen från första filmen. När jag skrev om den fick jag anledning att gå in på de psykologiska underströmmarna av Scooby Doo-ångest och flanellfreaket är en till utmärkt boogeyman. Han är ful som stryk men detta är ingen mask som man kan dra av för att hitta en riktig fulgubbe med något torrt, monetärt motiv. Det finns verkligen ett monster ute i skogen, och liksom en arg gubbe med en VARNING FÖR HUNDEN-skylt går hans liv ut på att vara elak mot barn och alla andra som kommer i hans närhet.

Fredagen den 13:e del 2 är som bäst när den sätter fingret på den här raka och rena skräcken. I övrigt har den en fulsnygg, i vår tid särskilt retrofunky feeling (jag har alltid varit svag för 1981… som idé, liksom) även om den inte är mycket till film. Det kan liksom inte hjälpas.

FREDRIK FYHR


Bildprover, Fredagen den 13:e del 2


Friday the 13th part II 1981 USA 87 min. färg/35mm/1.85:1. R: Steve Miner. S: Amy Steel, John Furey, Kirsten Baker, Stuart Charno, Warrington Gillette, Walt Gorney, Marta Kober, Tom McBribe, Bill Randolph, Adrienne King.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *