💿 Fredagen den 13:e del 8 (1989)

Så av någon anledning är Jason Takes Manhattan delen som man nämner på skämt, Fredagfilmernas ”Uppdrag i Moskva” låt säga, trots att det inte är filmen där Jason är i rymden (Jason X) eller den som faktiskt på allvar heter Freddy vs. Jason (2003) – båda dessa idéer är så häpnadsväckande hajhoppande att de borde vara helgonförklarade i all camps annaler, men av någon anledning ses de som nästan rimliga. Istället är det attributet ”Takes Manhattan” som blivit skämtet när det görs en ny uppföljare på en uppföljare på en uppföljare (”Rambo Takes Manhattan” går till exempel varmt på kommentarsfälten nu när Stallone återvänt till macheten).

Det är lite orättvist. Del 8, som det rör sig om, är visserligen inte en bra film, men den anstränger sig verkligen för att vara så odålig som möjligt. Liksom del 6 och del 7 ser den avsevärt mycket mer attraktiv ut rent visuellt än några föregångare. Den gör någon form av ansats till att nästan handla om något, vilket är mer av en bedrift än det låter som. Den faller på diverse teknikaliteter och omständigheter, men till skillnad från vissa föregångare är den aldrig upprörande urusel eller övertydligt skrattretande.

Den är dessutom… lite gullig.

Jag hittar inget bättre ord för det – annat än möjligen mitt hemmasnickrade begrepp vakanten. Vakanten är den uppföljare i en filmserie som är minst nödvändig eller relevant. Den görs för att man behöver göra en till film, trots att man egentligen kört sitt tåg så långt det kan gå, och när man ändå är igång satsar man på lite nya idéer som visar sig vara helt betydelselösa i framtiden. Det ger filmer som Alien återuppstår (1997), The Bourne Legacy (2012) eller om man vill vara vintage Gäckande skuggan tar hem spelet (1945) och Förföljd till Alger, den Sherlock Holmes-film där Holmes och Watson åker på semester och spenderar hela filmen på en båt.

Det är också på en båt som Jason tillbringar större delen av del 8 – så en bättre titel vore kanske To Manhattan, Jason – Ohoy! (svensk titel ”Fredagen den 13:e del flotta – dödens skepp ohoj!”) Förutom semesterkänslan prickar filmen också av alla vakantens kännetecken – den kommer som restlängden till en serie som egentligen redan är utmätt och avklarad, den försöker lite oinbjudet göra något nytt, den hänger inte riktigt ihop med sina föregångare och den leder inte fram till något eftersom ingen ville fortsätta på Jasonspåret efter denna. Den är som andra säsongen av ”Twin Peaks”, eller programledare till BingoLotto efter Loket, eller bandet som en gång var Thin Lizzy och som nu är något slags gäng Body Snatchers.

Samtidigt gör allt det här vakanten oavvisligt lättsedd, själva symbolen för degig glosoppa. Det är harmlöst, obetydligt och som sagt lite gulligt.

Storyn utspelar sig alltså huvudsakligen på en båt – det är en hop high school-studenter som åker på en ”sista” resa till New York. Tydligen är Crystal Lake stort nog att ha en skola, och tydligen ligger de nära nog att tuffa över på en båt.

Ensemblen känns också påfallande lik en skådespelarklass där prestationerna är lika ojämna som regin. Alla stereotypa figurer är ombord, praktiskt taget alla tas av daga en efter en av fripassageraren med hockeymasken, och jag vet inte hur mycket jag kan klaga på en Jensen Daggett till exempel, den hyggligt sympatiska tjejen som har barndomstrauma i bagaget, ser syner och har Final Girl skrivet i den ofta rynkade pannan.

Kanske jag bara gillar hennes 1989-outfit – jag vet att jag sa om del 7 att den var ”High 80’s” men här slår spräckligheten verkligen i taket. Det finns inte en enda person här som inte ser ut som en hipster – till och med den stirriga gubben (vårt ”Ralph-substitut”) som går omkring och ojar om att ”ni är dömda!” har en trendig mössa på sig. Han är övertygad om att Jason är lever och är ombord skeppet, så man kan ju undra varför han själv gick på till att börja med.

Hursomhelst, logik är inte den här filmens starka sida. Huvudpersonen har som sagt något slags barndomstrauma, och det har på något sätt att göra med Jason, men man har kört ihop kontinuiteten så grundligt vid det här laget att man måste läsa en termin kvantfysik för att förstå hur något ska hänga ihop.

Det finns en slags nåd i att man inte behöver bry sig. Rutinen här är lagom snyggt paketerad, även om man får försöka ha överseende med att filmen sinkas (no pun intended) av amatörmässig regi där dialogscener lider av långa pauser, knasiga tonlägen och oavsiktligt komiska infall.

När filmen väl anländer till New York får intrigen lite fokus och helheten blir mindre hoppig – nackdelen är att den då istället blir påtagligt seg och långdragen (där nästan alla tidigare filmerna varit över på under 90 minuter har denna mage att sträcka sig ut till 100). Ändå gillar jag filmens konstiga kärlek till just New York (särskilt eftersom filmen mestadels spelades in i Kanada!)

Vår auteur Rob Hedden – som skrev manus såväl som regisserade – ville verkligen sätta Jason på Manhattan, så filmen har någon sned Sinatra-romantik mitt i alltihop. Någonstans är detta en film om kids som ser fram emot att se New York; till och med den obligatoriska bitchen blir sur när hon får veta att hon måste stanna på båten när de kommer i land (inte för att hon överlever så långt men ändå).

Mitt favoritögonblick kan vara när den obligatoriska duon i slutet kommer upp vid Times Square och storögt ser sig omkring, som om upplevelsen är lika överväldigande som att jagas av en mordisk, odödlig zombie med machete. Kameran seglar iväg i en romantisk panorering som om hela filmteamet förvandlas till ett gäng japanska turister.

Min slutsats är att ofrivillig skönhet är bättre än ingen skönhet alls, särskilt i en serie som älskas för hur ful den är.

FREDRIK FYHR


Friday the 13th Part VIII: Jason Takes Manhattan. 1989 USA 100 min. färg/35mm/1.85:1. 96 min. R: Rob Hedden. S: Jensen Daggett, Barbara Bingham, Peter Mark Richman, Scott Reeves, Gordon Currie, Saffron Henderson, Martin Cummins, Vincent Craig Dupree, Warren Munson, Kane Hodder.

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *