Jag tyckte om Rambo nÀr han var pÄ luffen i First Blood (1982), trackad av salig Brian Dennehy, som spelade en sheriff som inte gillade hans lufsiga uppsyn. SmÄstadsplitarna jagade upp honom i skog och mark. Big mistake.

En fin film, First Blood. RĂ„ och romantisk. Stallone var lite som en psykotisk Bambi som glömt allt som har med mĂ€nskligt liv att göra, utom just hur man försvarar sig och har ihjĂ€l en annan mĂ€nniska. Han var en vĂ€ldigt ovanlig antihjĂ€lte – ett oövervinnerligt offer.

Som jag ser det var detta livlinan ocksÄ för de skoningslöst puckade uppföljarna. DÀr var han den Rambo vi kÀnner honom som, mördarmaskinen med smatterbÀltet över bringan, och de filmerna var inte mycket mer Àn actionfilmer frÄn 80-talet, pÄ gott och ont.

Men jag tyckte Ă€ndĂ„ att karaktĂ€ren höll ihop. Han var en krigsmaskin, vilket ju pĂ„ det stora hela Ă€r vĂ€ldigt tragiskt nĂ€r inget krig lĂ€ngre finns att mörscha runt i. Man kan förstĂ„ att han ville bli buddhist i Rambo III (1988) – ska det inte krigas sĂ„ ska det tammetusan inte göras nĂ„got alls, det Ă€r bara att sitta dĂ€r vid floden och leta efter anatman. Fast sedan blev det skit samma tjugo Ă„r senare i Rambo (2008), dĂ„ Rambo inte bara var en krigare utan en slaktare – kroppar sprĂ€ngdes till höger och vĂ€nster, som om Rambo gĂ„tt kvĂ€llskurser hos al-Qaida. Filmer som dessa dras för ofta över en kam för nĂ„got jĂ€kla konstigt hopp togs verkligen i den fjĂ€rde filmen. De tidigare var mer eller mindre harmlösa men nu hade man plötsligt fĂ„tt för sig att Rambo faktiskt var en serie splatterfilmer.

Kanske Ă€r det dĂ€rför inte konstigt att Last Blood, den tekniskt sett femte serien i filmen, kĂ€nns som en usel uppföljare till nĂ„gon hyggligt kultig skrĂ€ckfilm. Jag sĂ€ger ”tekniskt sett” för i verkligheten rör det sig om ett A Good Day to Die Hard-scenario, dĂ€r nĂ„gon skrivit ett sketet b-manus och nĂ„gon annan, Sylvester Stallone förmodligen, tagit manuset och skrivit RAMBO pĂ„ framsidan.

Det Ă€r en mer eller mindre helt vĂ€rdelös film, och inte mycket mer finns att sĂ€ga om den Ă€n att den Ă€r en senkommen slamkrypare i det till synes oĂ€ndliga snigelspĂ„ret efter Taken (2008). Stallone spelar en man, lĂ„t oss kalla honom farbror John, som bor ute pĂ„ en gĂ„rd. Han har en ung brorsdotter som ger sig av till Mexiko för att hitta sin biologiska pappa. Inte sĂ„ smart, visar det sig, för sĂ„ fort hon kommer dit
 ja, ni som sĂ„g Taken hĂ€nger med.

Farbror John har nu nÀstan ingenting gemensamt med figuren som heter John Rambo. Den karaktÀren handlade om staten, folket och kriget. Den karaktÀren var en patriot och en militÀr, sÀga vad man nu vill om det. Last Blood har inte en enda scen nÀr han pratar om sitt land och vi fÄr aldrig se honom i sin bandana. Jo, ibland spelar sÄnt roll!

Den 73-Ă„rige Stallone pĂ„minner istĂ€llet om Boris Karloff nĂ€r han blytungt vandrar genom den ena scenen efter den andra i filmens smĂ„tt komiskt tröga upptakt, dĂ€r vi redan förstĂ„r exakt allt som kommer ske men Ă€ndĂ„ tvingas utstĂ„ ostiga dialoger om unga mĂ€nniskors dĂ„liga musiksmak, och sĂ„ vidare. Farbror John Ă€r en moralisk gammal gubbe som inte lĂ€ngre verkar intresserad av krig. Plötsligt har han skaffat sig nĂ„gon slags surrogatfamilj, trots att hela hans grej har varit ensamhet och utanförskap. ”I want revenge!” vrĂ„lar han vid ett tillfĂ€lle, sugen att sprĂ€nga varje skalle pĂ„ varje skurk. Men vadĂ„ ”revenge”? Varför lĂ„ter Rambo plötsligt som nĂ„gon grinig gammal gubbe?

Att Rambo förvandlats till farbror John Àr kanske inte sÄ konstigt, Ä andra sidan, eftersom den hÀr serien alltid varit bra pÄ att exploatera amerikanska högerrÀdslor. Rambo II handlade till exempel om de krigsfÄngar som fortfarande var kvar i Vietnam lÄngt efter kriget, den fjÀrde filmen var ett hÀpnadsvÀckande smaklöst försök att öppna publikens ögon för vad som pÄgÄr i Burma. Last Blood har inga problem med att sÀtta likhetstecken mellan Mexiko och Gomorra och det Àr bara i det avseendet det Àr en igenkÀnnbar Rambofilm. Filmen Àr ett fullstÀndigt MAGA-hÄngel (komplett med ett montage som innehÄller ett par oblyga stickbilder pÄ grÀnsstÀngsel) gjord för en publik som jublar Ät att se det avhuggna huvudet av en icke-vit man kastas ut ur ett jeepfönster.

Mer överraskande Àn de hÀr sakerna Àr filmens grÀnslösa lathet i hur den Àr gjord (eller snarare inte gjord). Farbror John för sin kamp mot filmens skurkar genom att köra fram och tillbaka till Mexiko helt obehindrat. Filmens skurkar Àr en berömd drog- och traffickingkartell och vid ett tillfÀlle kör farbror John en bil med ett lik i förarsÀtet, men tydligen har ingen av dem problem att komma igenom tullen.

”Skit samma”, förvĂ€ntas Joe Popcorn sĂ€ga, för vi fĂ„r ju trots allt en tjugo minuter lĂ„ng final dĂ€r folk springer i tunnlar och farbror John gillrar sina fĂ€llor och det blir ett redigt blodbad av alltihop.

Nope, sorry, no can do. Inte nog med att (den omedelbart överskattade) finalen i tunnlarna bara Ă€r en serie klipp-klipp-boom-ögonblick, dĂ€r dassigt belysta vrĂ„r döljer datoranimerade blodexplosioner och oklara dimensioner, den Ă€r otillfredsstĂ€llande pĂ„ en mer principiell nivĂ„. Tjusningen med Rambo var alltid att han anvĂ€nde sig av naturen för att försvara sig; han besegrade armador med det han hade i nĂ€rheten, eftersom han var en övernaturlig fĂ€ltninja i McGuyver-stuk. Rambo Ă€r en friluftsman, nĂ€r allt kommer omkring, och det bör alltid finnas lite ”tjipp och Hajk” i honom. I Last Blood gillrar han fĂ€llor i ett tunnelsystem som han byggt sjĂ€lv, vilket inte Ă€r samma sak. Det Ă€r faktiskt skillnad pĂ„ en FjĂ€llrĂ€venman och en Rustaman. Övertaget Rambo har i slutet av Last Blood Àr inte speciellt konstigt. Han har haft god tid pĂ„ sig att rigga sina tunnlar, och skurkarna Ă€r inte mer utmanande Ă€n att de knallar rakt ner i dem. Det Ă€r Rambo med cheat codes. Och förresten: Hur kommer det sig att han bor pĂ„ en stor gĂ„rd? Sist vi sĂ„g honom var han praktiskt taget en pank pensionĂ€r.

Sanningen Ă€r att vi talar om en Equalizer-wannabe som inte ens har finess nog att heta Final Blood, som naturligtvis hade varit den rimliga titeln. Att man försöker knyta ihop hela den hĂ€r serien med detta undermĂ„liga inlĂ€gg Ă€r verkligen publikförakt av sjaskigaste sorten. Faktiskt – hade filmen bara hetat Uncle John and 100 Dead Mexicans hade den varit lite, lite bĂ€ttre.

FREDRIK FYHR


2019 USA 101 min. fĂ€rg/Redcode RAW (5K), DI 4K/2.39:1. R: Adrian Grunberg. S: Sylvester Stallone, Sergio Peris-Mencheta, Adriana Barraza, Óscar Jaenada, Paz Vega, Yvette Monreal, Genie Kim, JoaquiĂ­n Cosio, Pascacio LĂłpez, Fenessa Pineda, Marco de la O, Nick Wittman, Jessica Madsen, Louis Mandylor, Owen Davis, Jamieson Urquhart, Brayden Pindurm Rick Zingale, Manuel Uriza, Mirka Prieto, David Aguirre Firth, DĂ­ana Bermudez, Sheila Shah.