Michael Crichton var kungen av nÀstan. Hans idéer var nÀstan briljanta, hans böcker nÀstan lysande. Som glorifierad kitschförfattare var han nÀstan i samma upp- och nedvÀnda panteon som Stephen King eller John Grisham. Som filmskapare var han ocksÄ, kan ni tÀnka er, nÀstan en auteur.

Jag gissar att Koma Àr den bÀsta film han regisserade. Det Àr en ovÀntat renodlad, tystlÄtet exalterad thriller; en riktigt spÀnnande liten sak som bara faller pÄ mÄlsnöret pÄ grund av ett par storyhÄl och logiska osannolikheter. Dessa antar jag att vi fÄr tacka Robin Cook för; Cook skrev romanen som filmen bygger pÄ och Cook var ingen Crichton. Snarare var Cook för Crichton vad Dean Koontz var för King; sÀmre Àn nÀstan, helt klart i b-ligan.

Men Koma Àr verkligen nĂ€stan, nĂ€stan en riktigt lysande thriller. Den kommer sĂ„ himla nĂ€ra att sitta som en smĂ€ck. Orsaken har inte mycket att göra med storyn – GeneviĂšve Bujold spelar en seriös lĂ€kare som börjar misstĂ€nka att nĂ„got Ă€r fuffens i sjukhuset hon arbetar pĂ„, eftersom patienter hamnar i ovĂ€ntade komatillstĂ„nd efter operationer – utan bottnar helt i Crichtons regi.

Filmen att jÀmföra Koma med Àr, faktiskt, Ridley Scotts Alien som kom Äret dÀrpÄ. En av de stora finesserna med Scotts klassiker var dess tysta och gedigna realism, kÀnslan av att rymdskeppet Nostromo verkligen var en knegarskuta dÀr den vardagliga makthierarkin sÄg ut som pÄ vilken arbetsplats som helst.

Crichton skapar samma effekt i den första, lysande timmen av Koma, dÀr vi reser genom det stora sjukhuset och lÀr oss kirurgernas rutiner, obducenternas humor, hur snacket gÄr i omklÀdningsrummen. Det hade nÀstan kunnat ligga till grund för en perfekt TV-sÄpa, hade det inte varit för att Crichton inte pudrar nÄgot med söt melodramatik. Vardagen vi ser i Koma bÀr pÄ en kvÀvande paranoid realism, dÀr facksprÄk alltid hörs i periferin, varvat med den vÀnliga rösten frÄn receptionen och det dÀmpade smÄpratet mellan sjuksköterskorna. Vi ser allt som genom ett lite surrealistiskt raster, som i ett bedövat tillstÄnd; det Àr en realism som lika gÀrna hade kunnat passa Orwell eller Bradbury, och i takt med att Bujold blir mer och mer övertygad om att nÄgot Àr fuffens blir vi mer och mer övertygade om att hon Àr omringad av faror.

Filmens sista akter Ă€r tyvĂ€rr mer rutinartade, och manusets tendens att ignorera lösa trĂ„dar och uppenbara logiska frĂ„gor blir ett problem för storyn, som i sin tur lider av samma gamla Hitchcockproblem; det blir helt enkelt inte lika spĂ€nnande nĂ€r vi vĂ€l vet vem skurken Ă€r. Det hör ihop med Crichtons specifika begrĂ€nsningar, bĂ„de som författare och regissör; han var lika mycket besatt som fĂ„ngad av idĂ©er om teknologisk terror. Han kunde kort sagt bara göra konflikter som handlade om datorisering, och hans karaktĂ€rer kĂ€ndes ofta som komponenter i en förutbestĂ€md process, dĂ€r varje slickad kurva utmĂ€tts för maximal spĂ€nning under omstĂ€ndigheterna. Men Koma har samma problem som jag till och med finner i Jurassic Park (1993); nĂ€r systemet börjar kollapsa inifrĂ„n (det vill sĂ€ga nĂ€r strömmen gĂ„r pĂ„ ön, eller nĂ€r Bujold avslöjar den stora konspirationen) sĂ„ mĂ„ste det oundvikligen ocksĂ„ gradvis krympa; konflikten kan dĂ„ inte stegra utan mĂ„ste istĂ€llet lĂ„ngsamt pysa ut, och vi vĂ€ntar pĂ„ att filmen ska ta slut lite mer Ă€n vad vi undrar vad som ska hĂ€nda i den. Koma lider till sist Ă€ven av ytterligare en typisk Ă„komma – den sĂ€tter upp alla pjĂ€ser för ett tragiskt, men dramatiskt och oundvikligt slut; sedan fegar den ut och drar tillbaka pjĂ€serna och vĂ€ljer en final som Ă€r muntrare och mer populistisk, men pĂ„ nĂ„got sĂ€tt lite billig.

Men med de redskap Crichton nu ÀndÄ hade sÄ kunde han uppenbarligen fÄ stora saker att hÀnda ibland. Koma Àr sÄ pass raffig att den kommer mycket nÀra att vara en tip top-thriller ÀndÄ. Under Bujolds kalla professionalism Àr hon en bit lÄngsamt glödande kol i en klinisk omgivning, och liksom Ripley i Alien stÄr hon som en popkulturell symbol för kvinnofrigörelsen, dÄ hon mÄste behÄlla sitt lugn i en miljö som bara blir mer och mer hotfull och aggressiv, inte sÀllan (för att inte sÀga konstant) med sexuella undertoner. (Och bara för att dra hem liknelsen till Alien sÄ har denna film Àven mycket effektiv musik av Jerry Goldsmith).

En höjdpunkt vĂ€rd att nĂ€mna hĂ€r Ă€r omkonstruktionen av Halloween (samma Ă„r) dĂ€r Bujold jagas av vĂ„r vĂ€n sjukhusmördaren (ni vet, han som Ă„tminstone sedan Gudfadern alltid smyger omkring i sjukhuset nattetid) som fĂ„r mer motstĂ„nd Ă€n han rĂ€knat med. Ett annat lysande grepp Ă€r hur Bujold introduceras via sin pojkvĂ€n (Michael Douglas), en Ă€relysten kirurg som Ă€r lite för sjĂ€lvgod för att notera att hon skulle uppskatta om han lagade middagen Ă„t dem ibland. I början av filmen har vi ingen anledning att tro att filmen inte handlar om honom, och att hon spelar andra fiolen som den tvivlande flickvĂ€nnen som blir ett problem för hjĂ€lten. Men mot slutet av filmen ser vi pĂ„ honom som vi ser pĂ„ John Cassavetes i Rosemary’s Baby (1968).

Vid sÄdana tillfÀllen fungerar Crichtons programmeringar fantastiskt; vi kopplar in oss pÄ filmens vÄglÀngd och drabbas av programmets oundvikliga processer, medan Bujold kÀmpar sig fram som en fluga i manssamhÀllets spindelnÀt. Det Àr nÀstan lika slemmigt och svettigt som i rymden och, trots allt, ingen kan egentligen höra dig skrika om du sitter pÄ lÄngvÄrden heller.

FREDRIK FYHR


Coma. 1978 USA 113 min. fÀrg/35mm/1.85:1. R: Michael Crichton. S: GeneviÚve Bujold, Michael Douglas, Elizabeth Ashley, Rip Torn, Richard Widmark, Lois Chiles, Hari Rhodes, Gary Barton, Frank Downing, Richard Doyle, Alan Haufrect, Lance LeGault, Michael MacRae, Betty McGuire, Tom Selleck.


Videosöndag