Turist 3starrating

turist videosöndag

3starrating

Regi: Ruben Östlund

Medelklassfamilj på skidsemester råkar nästan ut för en lavin – Efter att pappan i familjen sprungit iväg från familj och barn blir resten av semestern pinsam.

 

Det här är en av de vitaste filmer jag sett i hela mitt liv. Den handlar om vita människor med vita problem, och de är på skidsemester i franska Alperna där det förstås är vitt. Vid ett tillfälle är hela filmen vit och man ser ingenting alls. Och det är förstås nyckelscenen.

Är det meningen att det ska vara en symbolisk vit färg? Är det? Det är inte omöjligt.

Hursomhelst. En lavin störtar ner mot restaurangen till lyxhotellet på skidorten. De rika medelklassturisterna kan se på avstånd hur lavinen kommer allt närmare – otryggt börjar de röra på sig när de inser att de kanske inte är i säkerhet, trots att de befinner sig på ett dyrt hotell där de utgår ifrån att säkerheten från naturens krafter ingår i priset.

Ett vitt moln kastar sig över dem och en sekund verkar det som att de kommer att dö. Tvåbarnsmamman Ebba (Lisa Loven Kongsli) kastar sig över sina barn – men hennes man Tomas (Johannes Bah Kuhnke) har redan sprungit därifrån. När faran väl är över återstår tre dagar av en skidsemester präglad av den sociala ångesten som Ruben Östlund älskar att vältra sig i.

Jag ska erkänna att jag hade viss bävan inför den här filmen. Jag tillhör nämligen den ringa skara som inte varit så förtjust i Ruben Östlunds filmer – det sociologiska panoramadramat De ofrivilliga kändes billig och tunn och den hyllade Play än mer. Det var filmer designade för att starta konversationer men inget annat – de saknade karaktärer och intriger; konstnärligt var de fattiga och speciellt övertygande var inte skådespeleriet eller dialogen heller. De var som välregisserade UR-filmer.

Men Turist är en glad överraskning, och ett bra exempel på att bra regissörer alltid vågar utvecklas. Den har karaktärer, skådespelare och dialoger som mestadels övertygar – Den har en intrig som håller en sysselsatt, och den får oss att ifrågasätta allt i filmen – inte bara de alltför självklara politiska markörerna – på ett sätt som gör filmen stimulerande att se på.

Det är en ojämn film, men det är också del av dess charm. Jag visste inte om jag skulle skratta eller förfasas åt det jag såg och jag tyckte om det. Bra filmer är ambivalenta filmer. Östlund har lärt sig konsten att vara otydlig – gott så.

 

Å ena sidan är Turist en svart komedi – ibland, tyckte åtminstone jag, pinsamt rolig – om två fjantiga människor och deras charmlösa barn på en astråkig semester bland vit snö som blir som symbol för det ingenmansland som utgör deras hjärtan. Sättet Tomas vägrar erkänna att han sprang iväg från sin familj – ”Jag accepterar din version av hur du upplevde det” – är så klockrent idiotiskt. Och sättet Ebba låtsas gå med på att ”släppa det” – bara för att sedan pimpla i sig rödvin och börja skämma ut sig inför vännerna – är så lysande absurt. Att det är realistiskt gör det inte mindre komiskt.

Vännerna är den sympatiske Mats (Kristofer Hivju) som är på semester på samma ort med sin flickvän Fanni (Fanni Metelius). De har en helt egen sidointrig vars poäng bygger på en hemlighet – jag såg det åtminstone inte komma – som jag inte ska förstöra. Återigen är det lika komiskt som beskt. Jag gillade det.

På många sätt skulle Turist kunna vara en Peter Magnusson-film. Johannes Bah Kuhnke, som spelar Tomas, är till och med lite lik honom. I en scen ligger han och brölar i självförakt, högt som en bebis. Jag har ingen aning om hur seriöst det är menat att man ska ta det. Jag fnissade. För att det är roligt när en man gråter? Nej – för att det är roligt när vuxna människor, poserandes som ”civiliserade” till vardags, gråter som barn uppkurade i hörn när det brister för dem. Det var roligt när Meg Ryan gjorde det i När Harry träffade Sally (1989) och det är roligt när Kuhnke gör det här. Som sagt; Turist är som den där bra filmen Peter Magnusson hela tiden försöker göra. Ju mer jag tänker på det, desto säkrare blir jag. Ta bara en sådan sak som att det filmen igenom skämtas om elektriska tandborstar – och sista punch-linen är hysteriskt rolig.

Å andra sidan är filmen också en typ av psykologisk, symbolisk meta-thriller. Kanonerna kring skidlägret dundrar oavbrutet, och det låter som en andra världskriget-film. De dramatiska stråkarna ur Vivaldis fyra årstider ackompanjerar stickbilder som förvandlar skidmiljön till en absurd plats, en hotfull zon av livsfarlig snömassa; musiken fångar också känslan av konflikt – konflikt mellan Tomas och Ebba, inte minst, vars två barn efterhand börjar bli rädda för att deras föräldrar ska skilja sig.

Och, kanske mest av allt, bara faran i sig. En diskussion förs om hur man beter sig i en nödsituation. Det finns något spännande i sättet karaktärerna inte blivit utsatta för en lavin men trott sig ha blivit det – och Östlund leker oavbrutet med våra förväntningar på ibland ganska lyckade sätt. I en film som Play, till exempel, visste man alltid vad man såg på och varför; och i slutet var det någon som förklarade för oss vad filmen handlade om utifall att vi fortfarande undrade. I Turist är det mer suggestivt och intressant; vi har känslan av att karaktärerna svävar i livsfara, men de själva verkar tycka allt är helt normalt.

Det finns fler sätt att tolka filmen på. Som en psykologisk process, till exempel. Kanske är Turist en film om ett par som krisar och tar sig igenom krisen genom att gråta ut och börja om – men det är den minst intressanta biten av filmen, i så fall, för det är alltid svårt att ta karaktärerna på allvar i Östlunds filmer.

Däremot skildras det fint, rent visuellt. Östlund har ett par riktigt överraskande scener – bland annat en genuint kuslig scen där vi praktiskt taget befinner oss ingenstans; ett ingenstans som karaktär efter karaktär försvinner in i – som är ett glädjande och tacksamt bevis på att han vet hur man använder sig av visuella idéer; vilket trots allt är vad filmmediet går ut på.

Så, jag blev positivt överraskad av Turist. Den är mer av en riktig film än Östlunds tidigare. Fortfarande är han inte där han skulle kunna vara, vilket gör att hans väldigt självsäkra regi ibland kan kännas odräglig. Östlund verkar ha en ängslan för att vara specifik, för att mena något definitivt; vilket ger en paradoxal trygghet åt hans filmer. Det är aldrig något som står på spel egentligen. Vi är på tryggt avstånd när vi ser på hans filmer – vi skrattar åt aporna på zoo:t, oklara över på vilken sida av glaset vi är.

Som berättare vet jag inte heller hur stark han är. Delar av själva intrigen i Turist är forcerad och lite stapplande, i synnerhet när den ska leverera information som är viktig för oss att förstå – som en scen där barnen reagerar på hur ”pappa är ledsen”, så att vi ska förstå att de trots allt älskar honom även om mamma är skeptisk. På en rent teknisk nivå känns det helt enkelt övertydligt, alltför snabbtänkt och orealistiskt; vilket är en typisk paradox för Östlund, som ju blivit känd för att skildra ”oss” som vi verkligen ”är”.

Sedan är också filmen för lång och Östlund hanterar inte alla sina karaktärer och intrigtrådar ordentligt och han verkar uppriktigt talat inte speciellt angelägen om att göra det heller. En kvinna som inte ens krediteras i eftertexterna, vad jag kunde se, har en central biroll som går ut på att utmana Ebbas heteronormativa liv – det görs en poäng, tror jag, av att hon hamnar på en buss, Östlund älskar ju för övrigt bussar, men det är minst sagt halvbakat.

Men, ändå. Turist är en bra film. Inte perfekt, men bra. Den är visuellt skicklig; tonen i den växlar på ett underhållande sätt mellan det suggestiva och det absurda; allt i den går att ifrågasätta, och den erbjuder frågor – men inga självklara frågor. Om Ruben Östlund är en regissör som fortfarande inte nått till topp – och jag anser det – så är Turist hursomhelst hans bästa film.

 

FREDRIK FYHR

 

*

 

turist 2

TURIST

Originaltitel, land: Turist, Sverige/Danmark/Norge.
Urpremiär: 18 maj 2014 (Cannes).
Svensk premiär: 15 augusti 2014.
Speltid: 118 min. (1.58).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: ?(HD);?/DCP/2.35:1
Huvudsakliga skådespelare: Johannes Bah Kuhnke, Lisa Loven Kongsli, Clara Wettergren, Vincent Wettergren, Kristofer Hivju, Fanni Metelius.
Regi: Ruben Östlund.
Manus: Ruben Östlund.
Producent: Erik Hemmendorff, Marie Kjellson.
Foto: Fredrik Wenzel.
Klippning: Jacob Secher Schulsinger.
Kostym: Pia Aleborg.
Produktionsbolag: Plattform Produktion i samproduktion med Film i Väst och produktionsstöd från SFI, m.m.
Svensk distributör: TriArt.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *