Outlet-Onsdag#13

ab2o

asd

Cell mini1star

Ghosthunters mini1star

Planet of the Sharks mini15star

Sharknado 4: The 4th Awakens mini1star

Sinister Squad mini15star


Augusti är rötmånaden också i filmårets cykel – det är när sommaren slänger sina sista sopor och man måste vada igenom dem innan cineasthösten kommer. För mig personligen är det också tiden då jag börjar knaka knogarna och ta itu med lite riktigt filmskriveri.

Vad passar då bättre än att kasta upp en bona fide outlet-onsdag, med idel skräp. Fyra av de fem filmerna i den här texterna kommer direkt från det härliga knockbuster-bolaget The Asylum och två av dem är gjorde via SyFy, TV-kanalen som skapat en profil av skräp efter Sharknado.

Med det sagt är Cell en ganska högklassig film. Den är byggd på en Stephen King-bok, King har själv skrivit manuset och John Cusack och Samuel L. Jackson har huvudrollerna.

Att nu kalla Cell för ”högklassig” är verkligen en sanning med modifikation. Det är en väldigt tråkig och oinspirerad epidemifilm av (den nu allvarligt uttjatade) Romero-zombie-formulan. Jag tycker synd om Romero, som var så före sin tid med sina zombiefilmer och nu tvingas se zombies ta över världen överallt (utan att få en spänn för konceptet han skapade).

Några dagar efter att jag sett Cell knallade jag förbi Akademibokhandeln och smygläste några sidor ur Kings bok. Ironiskt nog är boken tillägnad just Romero, vilket måste vara en ganska besk komplimang (typ som ett ”okej, nu snor jag det här av dig jag med, George”). Å andra sidan kan man väl tänka sig att det finns mer genuin värme bakom Kings vilja att göra en zombie-story.

Och vad jag läste av boken var ganska finurligt. Också den börjar på en gång: Epidemin är igång från sida ett och vi får följa den random huvudpersonen (i filmen spelad av John Cusack) ur ett ganska närgånget förstapersonsperspektiv. Man kan säga vad man vill om Kings stilistiska talanger (han skröt nyligen om hur han skriver sex sidor om dagen och att han alltid är nöjd – jag tror honom) men det är ett finurligt sätt att skapa en bladvändare: Vi springer redan från sida ett.

Ack, filmen är dock en snarkfest – det finns ingenting unikt med intrigen, som maskar sig igenom samma obligatoriska vandringar, husinspektioner, fästningar med överlevare, skogstokiga främlingar och gradvisa försök att förstå vad som faktiskt hänt (etc). Det finns inget som sticker ut från mallen, och filmen bär ingen egen stil eller personlighet som skulle kunna ingjuta lite liv i det vi ser – tvärtom står filmen ironiskt nog still från början.

Filmen tråkade ut mig oerhört när den inte förvirrade mig – fotot är inte bara handhållet och rörigt utan amatörmässigt handhållet och rörigt (typ som om någon vanlig Svensson tagit upp sin mobilkamera och filmat) – och det enda som gav mig någon slags glädje var i slutändan skådespelarna.

Inte för att de är bra. Inte för att de är dåliga. Men för att de är helt okej, och för att de vet att de inte behöver vara mer. Visst, Samuel L. Jackson har varit med i storfilmer, men det är skönt att se vilken knegare han också är. Han är inte över ett manus om det kan sätta mer mat på bordet, och detsamma gäller för Cusack (som gjort sådana här filmer ett tag nu).

Jag fann mig själv sitta och fantisera om hur de tog sig till inspelningsplatsen, snackade mellan tagningar, gav råd till de yngre skådisarna och accepterade närvaron av den anonyma regissören – vars mest kända tidigare film är Paranormal Activity 2 – alltmedan de visste att de hade inte bara ett jobb utan ett jobb de trivdes med. Man kan se att filmen spelades in på hösten, och mycket utspelar sig utomhus, så det måste ha varit mysigt att stå där och småhuttra, kanske med tumvantar och en sådan där vit kaffemugg.

Mindre tankar fick jag av att se Ghosthunters, den helt klart tråkigaste filmen av dessa fem. Det är den första av dem som kommer till oss från Asylum och man skulle kunna tro (i synnerhet med tanke på det totalt skamlösa omslaget) att filmen är en knock-off på nya Ghostbusters, men det visar sig vara en helt vanlig ”folk går omkring i ett hemsökt hus”-skräckfilm gjord både på mycket låg budget och energi.

Filmer av Asylum-typen kommer vanligen i två former – den första typen är bara så härligt dåliga att man åtminstone kan skratta med dem (en regel är att humorn förstås är roligare ju mindre avsiktlig den är). Den andra typen kör med pokerface-strategin – de har ingen budget, de har ingen talang, men de tar vad de har och kör på ändå och gör det så seriöst som möjligt. Ghosthunters, oerhört nog (inser jag medan jag skriver dessa ord), är en sådan typ av ”seriös” film.

Det typiska problemet som uppstår när genrefilmer utan budget ska vara ”seriösa” – i brist på bättre ord, alltså – är att manuset blir en tirad av exposition. Det är inte riktigt samma sak som i Hollywood-filmer, där man använder exposition i onödan. Det är snarare fråga om att karaktärer står och rabblar exposition för att man inte har råd med något annat. Vi introduceras för karaktärer som sedan, filmen igenom, står och förklarar det som händer och vi får egentligen aldrig se något annat.

Så jag tror manuset till Ghosthunters måste vara tjockare än det varit till någon Ghostbusters-film. Detta trots att storyn är minimal i jämförelse. Praktiskt taget allt som händer i den här filmen är att ett par figurer går in i ett hus, sitter vid maskiner och pratar om spöken. Visst, någon har förlorat sin familj på grund av en seriemördare (som nu spökar i huset) och det babblas en massa om vetenskapliga förklaringar, men allt är anti-originellt, totalt uppenbart och framför allt mordiskt tråkigt att titta/lyssna på.

Det pratas så mycket i filmen, med tanke på vilken låg nivå budgeten tillåter att vår uppmärksamhetsförmåga ligger på, att alla bör förlåtas om de somnar till. Jag vet inte om jag gjorde det, men ungefär 40 minuter in hoppade jag åtminstone till när lite rapp klippning kastade omkring några flashbacks med något instagram-liknande digitalt filter över bilden. Det är inte uselt gjort, för att vara vad det är, men det är också vad det är. Och filmer som ligger på den här nivån behöver någonting som ger oss en anledning att titta på dem fastän de är dåliga. De tjänar verkligen ingenting på att försöka vara bra på riktigt, för det kan de aldrig bli.

pos

Liknande problem finns i Planet of the Sharks, som visserligen är skojigare än Ghosthunters. Den kommer från Asylum och SyFy och ett annat plus är att den är mycket bättre än Sharknado-filmerna. Visst, skådespeleriet är genomgående dåligt-till-uselt och storyn är ett plagiat från Waterworld (1995). Men när det här bolaget börjar göra knockoffs på sina egna filmer så ser jag hellre en Waterworld-ripoff.

Liksom i den filmen utspelar sig denna i en översvämmad framtidsvärld där folk bor på olika skrotiga stationer och letar efter land. Skillnaden är att gänget i den här filmen spenderar mer tid med att försöka besegra hajar, som numera regerar över världen med koordinerad styrka.

Som sagt så är mycket i filmen bara långtråkig exposition där det babblas om hur hajarna ska besegras, men till filmens fördel så finns betydligt fler scener med urusel CGI-hajaction… jag vet inte om ironin går fram där? Det finns kanske ingen större poäng i att vara ”seriös” med sin story och sina karaktärer om spänningen de utsätts för ser ut som ofärdiga renderingar från sämre Michael Bay-produktioner.

Den fjärde Sharknado-filmen utspelar sig fem år efter den första. Varför? Jag har ingen aning, men det är ironiskt att det bara var fem månader sedan jag recenserade den förra filmen.

När jag gjorde det gav jag filmen en varnande dödskalle, med argumentet att det otippat framgångsrika skämtet inte längre är ett skämt – Sharknado är nu bara en lukrativ filmserie, med en lojal fanbase, som vilken annan filmserie som helst.

Sharknado 4 kan förstås också belönas med en osynlig dödskalle, men den gör den här tendensen ännu tydligare eftersom den nu försöker att skapa några – förstås patetiska – nya idéer. Som att det gått fem år. Som att sharknadon nu uppstår i Las Vegas, och att det därför är en ”sandnado”. Senare i filmen får vi en ”bouldernado”, en ”cownado” (snott från Twister, förresten), en ”oilnado” och en ”firenado” (de två sistnämnda kommer efter varandra). Karaktärerna är desamma och, well, storyn är densamma. Allt är detsamma. Detta vet du.

Ändå kvarstår logiken ”först fars, sedan tragedi”. Sharknado 4 är inte den sämsta uppföljaren jag sett i år. Den är, utan ironi, bättre än Independence Day: Återkomsten. Jag har inga problem att förstå intrigen här, och det som är för dumt för att förtjäna en förklaring (mycket sånt) är uppenbart. Roland Emmerichs Independence Day-uppföljare gjorde ont att titta på.

Sharknado 4 är istället bara trist, en serie dåliga effekter vars enda existensberättigande är att de en gång var roliga. Det enda roliga i filmen är Gary Busey – han är här som en galen vetenskapsman och även om han aldrig säger eller gör något roligt (han gör praktiskt taget ingenting) så ser han rätt hysterisk ut, konstigt lik Anders Jacobsson anno 1991.

s4

(Det här klippet har jag bara med för att det är roligt)

ssss

Asylums Sinister Squad är, åtminstone väldigt länge, en komedi. Jag ger den det att jag skrattade högt inom en minut. I ljuset av Marvels och (i det här fallet) DC:s högspända megaproduktioner, uppbackade av en så blytungt angelägen fanskara, finns det något förlösande i att se helt oseriösa skådespelare paj-spela superskurkar medan de ackompanjeras av billiga ljudeffekter typ schpoink och doingg. Om man har extremt dålig humor (som jag misstänker att jag har) så är det faktiskt inte omöjligt att man får ut lite glädje av det här. Redan några minuter in i filmen har en av skådespelarna påtagligt svårt att hålla sig för skratt.

Man kan kalla storyn för en uppenbar rip-off, men å andra sidan är väl superhjältearken och originsstoryn ganska vedertagna saker. Ja, vi har ett gäng superskurkar här som totas ihop för att slåss mot ”Döden” (fråga inte) och bland de mer celebra figurerna har vi Rumpelstiltskin (som ser ut som en ninja) och Alice i Underlandet, som också är Hattmakaren. Det spelar inte så jättestor roll.

Men, återigen, Sinister Squad är bättre än Suicide Squad när det gäller klarhet i storyn och berättandet. Det är fortfarande rätt förvirrande – återigen, mycket babbel mellan varven – men det är åtminstone linjärt och följer basala regler för hur man faktiskt gör filmer. Dessutom gör den faktiskt något av idén att skurkar ska försöka arbeta ihop – det obligatoriska falskspelet och misstron som man förväntar sig, men som Suicide Squad aldrig vågade ens föreslå, gör att Sinister Squad efterhand blir mer och mer ”seriös” i sin pliktskyldiga dramatik.

Skådespelarna slösar ingen tid på att bevisa sina eventuella talanger, men de verkar ha väldigt roligt när de tar sig igenom dialogen. De är högst medvetna om deras mikroskopiska och meningslösa bidrag till mänskligheten.

Jag gav Suicide Squad två generösa stjärnor i betyg, men upplevelsen av att faktiskt se den var mycket mer plågsam än så – jag kan inte låtsas att Sinister Squad är en bättre film, men jag hade mycket roligare medan jag såg den, eftersom jag insåg att skådespelarna hade något gemensamt med mig (de tar inte det här på allvar). Och när de nu stått framför kameran kan väl jag lika gärna titta på dem.

Det påminde mig om att filmer som dessa, som inte kan skryta med sin tekniska bravur – för även om filmskaparna skulle ha talang (vilket är sällsynt men inte otänkbart) så har de helt enkelt inte budgeten som krävs för att göra exempelvis en superhjältefilm – ändå har en central rå tillgång i form av skådespelarna. ”Acting is reacting” sa ju Brando, men skådespeleri kan också vara ”acting out”, glädjen i att få släppa loss och bara tramsa.

Medan jag tycker att det finns något problematiskt i att titta på bra skådespelare i dåliga Hollywood-produkter – de har alla anledningar att vara med i de filmerna, alla utom deras konst och filmernas kvalité – så finns det en glädje i att se skådespelare som de i Sinister Squad. Man kan se i varje person som är med här att deras blick utstrålar ”ja, jag valde att vara med i den här filmen och jag står inte över det”. Det gjorde mig åtminstone glad, vilket väl inte är så pjåkigt av en film som ska bjuda på enkel underhållning.

Rekommenderar jag filmen? Få mig inte att skratta ännu mer! Men det går tillbaka till det där jag sa om Cusack och Jackson i Cell. Glädjen i att se folk arbeta och uttrycka sig. Om Sinister Squad säger jag som så: Jag skulle verkligen ha velat vara med på after work-festen.

FREDRIK FYHR

yui

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *