Arrival

arrival

Stora idéer förtjänar stora filmer, och en riktig science fiction-film sätter upp så ambitiösa mål att det är utmanande bara att tänka på dem. Arrival är en bra film, extremt attraktiv, det är en riktig science fiction-film och den ska ses på bio eller inte alls, men den hinner inte riktigt ikapp sig själv. Den vill mer än den kan. Men därmed inte sagt att den inte kan. Den kan. En hel del.

Denis Villeneuve kan, till exempel, skapa biofilmer. Han förstår laddningen i en bild, vad som gör publiken ställd, han förstår vikten av musik och inte minst ljud. Det är sällan man säger att man ska se en film för ljudupplevelsen, men Arrival är en film vars ljudmix faktiskt överträffar nästan allt annat. Ser du den här filmen på TV så förstår du vad som händer, men du känner det inte. Villeneuve tvingar dig till biografen. Hans filmer andas inte förrän de visas på en stor duk, de berör inte förrän vi hör dem i salongens ljudsystem, och de fungerar inte förrän vi kryper in i mörkret (som Emily Blunt i Sicario) och ser hans filmer på bio.

Sicario, Villeneuves förra film, var det duktiga FBI-flickan Blunt som kallades in av de busiga CIA-pojkarna för en jakt på knarkkarteller i Mexiko. Liknande spänningar finns i Arrival, där utomjordiska skepp plötsligt står mot våra blå himlar, och arméhelikoptrar landar på gräsmattan hemma hos Louise Banks (Amy Adams), en av världens främste lingvister och (liksom Blunt i Sicario) allmänt dyster, ensam och överarbetad. En inledningssekvens, i breda drag lånade från Terrence Mallicks palett, förklarar elegant hur Louise en gång haft en dotter som dött i cancer. Det förklarar hennes bleka uppenbarelse, hennes tråkiga vardag som universitetslärare, och kanske kan utomjordingarna bära på ett hoppfullt svar.

Eller, vi tror i alla fall…

Ah, där höll jag på att försäga mig. Ju mindre du vet om den här berättelsen, desto bättre. Militäröversten Weber (Forest Whitaker) tar med Louise till forskningsbasen där det ovala UFO:t står stilla i luften. Vissa kanske minns det storögda sista partiet i Spielbergs Närkontakt av tredje graden (1977). Detta är den mer krasst realistiska, militäriska situationen. Lägret kryllar av militärer och forskningsteam, arbetet pågår dygnet runt och länder är konstant globalt uppkopplade. Louises främsta partner blir forskaren Ian Donnelly (Jeremy Renner) som tycks ha gått Ian Malcolms charmskola för forskare. CIA-mannen Halpern (Michael Stuhlbarg) är där, naturligtvis med ”skurk” skriven mellan raderna på allt han säger. Militärerna längtar förstås också efter att sluta tjafsa och börja bomba – måste vi ”ta reda på” om utomjordingarna är snälla eller onda, kan vi inte bara bomba dem på en gång? Ja, ni vet, alla har sina bestämda platser.

arrival4

Andra filmer är överhuvudtaget vad Arrival till stor del påminner om. Inte minst går både karaktärerna och storyn igen från James Camerons Avgrunden (1989). Louise och Ians uppdrag är att tyda vad utomjordingarna säger – mer specifikt, koda deras språk. Det sker inuti det märkliga skeppet – som kallas för ”skalet” – där de står skilda av en (för oss) osynlig glasvägg. Amy Adams får på ett ungefär ta över rollen som Mary Elizabeth Mastrantonio hade, medan Renner står på sitt hörn och är Ed Harris-tjenis. Också i Avgrunden fanns oförklarat aggressiva militärer och det hela mynnade ut i en fredspamflett som direkt kommenterade järnridån. I avdelningen ”zeitgeist” så kan vi nu konstatera att vår tids nostalgi-film nu nått 80-talets gamla Reagan och Thatcher-värld.

Och det kanske inte är så konstigt. Det kanske mest slående med Arrival är i hur den återtinar Kalla Kriget, och sätter fingret på att det är tillbaka, genom att låna Hollywoods 80-talspacifism. För jo, det är väl inte så otroligt (även om filmen, som i de gamla rullarna, överdriver och förenklar) att Kina och Ryssland skulle börja pakta medan USA skulle börja planera för att försvara kung och fosterland. Och aldrig ska vi förstå att de där utomjordingarna bara vill inspirera oss till att skapa fred och samarbete. Vi vet, för övrigt, att utomjordingarna är goda, eftersom de inte sprängt Vita Huset i luften inom 48 timmar (det finns bara två typer av utomjordingar, enligt Stora Filmregelboken). Allt det där verkade så töntigt när jag växte upp, i tidigt föråldrade filmer där till och med Rocky Balboa tilläts medla fred mellan USA och Sovjet i Rocky IV (”Everybody can change!”). Nu är det plötsligt högaktuellt igen.

Villeneuve är dock singulär vad gäller hans talang för att skapa thrillers. Jag vet ingen annan regissör i hans generation som är lika begåvad på att bygga spänning genom det rent suggestiva och visuella, det blytunga men eleganta, alla de bästa lärdomarna från Hitchcocks Lilla Röda (en annan bok som egentligen finns). I synnerhet första tredjedelen av Arrival är magnifik, där vi introduceras för Louise i ovisshet och ängslan; fotot (Bradford Young) blandar subjektivt och objektivt, handhållet och superstiliserat, allt för att vagga in oss i en hyperrealistisk oro som den dovt paranoida musiken av Jóhann Jóhannsson förstärker (och, som sagt, ljudmixen borde få en Oscar).

arrival2

Det är nästan som om något slags drogrus avtar, när filmen fortsätter in i sin andra akt. Villeneuve är dock fortfarande en god adept till Hitchcock, för han vet att vi älskar att se människor jobba på film (vilket Hitchcock en gång bevingat påpekade). Här finns montage, förenklingar, en del storyhål (i och med att allt inte förklaras) och annat som mer konventionella filmer har – men Villeneuve hittar hela tiden sätt att utnyttja det på, så att det gynnar berättandet. Allra bäst blir filmen när vi börjar förstå hur Louises arbete fungerar, och hur utomjordingarna faktiskt tänker. Svåra abstraktioner, som här blir hyggligt lätta att förstå. Vi anar, via flashbacks som blir fler (och mer kryptiska), att en twist är på väg. Det finns ett mysterium här. Louises kontakt med utomjordingarna är mer än bara vetenskaplig. Den blir snart mer och mer kroppslig, psykisk, metapsykisk… ordbehandlaren påstår att det inte är ett ord. Nej just det, för vi går beyond.

Djärvt, dit ingen (fast några) gått förut. Det är också däromkring som filmen, hur vacker och fängslande den än är, glider ur Villeneuves händer lite grann. Det har alltid funnits en smygande aning i hans filmer om att de har sina inneboende begränsningar, att han är en patologisk stil-över-substans-regissör, men det har inte varit något problem eftersom hans filmer ändå i grunden bara handlat om att resa på nackhåren och öka pulsen. Arrival är annorlunda, eftersom den också handlar om sina figurer, världsläget, transcendentala upplevelser och en helt ny syn på tid. Det är ironiskt att den perfekta cirkeln är en central symbol för utomjordingarna, för perfekt är inte vad man kan kalla Arrival. Regissörer med andra verktyg skulle kunna hitta effektiva sätt att förklara så mycket som möjligt med så få medel som möjligt, men Villeneuve är som en sublim pianist som nu måste arbeta på en rostig skrivmaskin.

Det blir inte riktigt lika baktungt som i Christopher Nolans jämförbara Interstellar, men Arrival bär på samma känsla av att den har bättre teori än metod. Filmens twist är en plantering som tror att den magiskt kan lösa alla frågor, fastän slutet egentligen inte förklarar (eller beskriver) någonting. Det gigantiska budskapet om världsfred har inte så mycket att göra med Louise, som är sorgsen mor å ena sidan och framstående forskare å andra. En medlare mellan hjärna och hjärta borde finnas här, som det heter i Metropolis, men den ena biten av Arrival håller sig hela tiden på markerat avstånd från den andra. Filmen hoppar hage mellan olika rutor som var och en innehåller en klassisk, hoppfull sci fi-klyscha, lånad från en annan film. Helheten är diffus, men de där rutorna är otroligt vackra, och där Arrival är bristfällig som film är den en skinande bioupplevelse i ett november som många upplever som särskilt mörkt.

FREDRIK FYHR


arrival0

ARRIVAL

Originaltitel; land: Arrival; USA.
Urpremiär: 1 september 2016 (Venedig).
Svensk premiär: 13 November 2016 (SIFF), 2 december 2016.
Speltid: 116 min. (1.56).
Åldersgräns och lämplighet: 11.
Teknisk process/print/bildformat: codex (ARRIRAW 2.8K), DI 2K/35mm, D-Cinema/2.35:1.
Huvudsakliga skådespelare: Amy Adams, Jeremy Renner, Michael Stuhlbarg, Forest Whitaker, Tzi Ma, Mark O’Brien, Abigail Pniowsky, Jadyn Malone, Julia Scarlett.
Regi: Denis Villeneuve.
Manus: Eric Heisserer, efter berättelsen ”Story of Your Life” av Ted Chiang.
Producent: Dan Levine, Shawn Levy, David Linde, Aaron Ryder.
Foto: Bradford Young.
Klippning: Joe Walker.
Musik: Jóhann Jóhannsson.
Scenografi: Patrice Vermette.
Kostym: Renée April.
Produktionsbolag: 21 Laps Entertainment, FilmNation Entertainment, Lava Bear Films, Xenolinguistics.
Svensk distributör: UIP/Sony.
Finans; kategorier: Produktionsbolag i samarbete med mediekoncern; science fiction, drama, mysteriethriller, sensmoral/allegori.


rsz_3starrating2-300x74
Betyg och omdöme: Bra film – välspelad och oerhört snygg science fiction-film av den klassiska sorten; visuellt (och ljudmässigt) mycket gripande, även om filmen saknar bra sätt att förfina berättelsens storslagna idéer, den sista akten har klumpigheter och det finns ofrivilliga frågor i slutet. Dock säkert fantastisk som ren känsloupplevelse för många.

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *