Underskatta inte kejsarens krafter

Please, please, I don’t wish to have emergency powers. That’s too extreme a solution. It’s akin to a dictatorship. We must rely on the Jedi. Master Yoda, how many are available to go to Geonosis? / Palpatine, Episod II (originalmanuset)

Underskatta inte kejsarens krafter – en studie i en konspiration

Liksom vad gäller dess föregångare så sker mycket av det viktiga i Episod II under ytan – eller så har det redan hänt, utan de inblandades vetskap – medan mycket annat som händer har mer att göra med vad som kommer att hända senare.

De mest centrala av dessa saker cirkulerar kring Palpatine. Medan vi är ute på rymdäventyr med våra protagonister så håller sig vår sithlord i skuggorna även för oss.

I sin frånvaro är dock Palpatine en slags huvudperson, eftersom han egentligen är den person som driver handlingen framåt. Det är han som ger Obi-Wan ledtrådar att följa, det är han som parar ihop Anakin och Padmé, det är han som ligger bakom klonkrigen och alla chimärer på Kamino och Geonosis.

Som för att förstärka denna hotfulla logik så är han bara med i filmen när han själv behöver, och man kan studera de tillfällena för att konstatera hans rollfigurs vikt. Framför allt kan vi konstatera att han inleder filmen, avslutar filmen och står som ankare i mitten.

Han är där i början, i scenen jag nämnt i de förra delarna av denna textserie, då han orkestrerar såväl senat som jediråd från sin blivande kejsartron.

Vi slutar också med honom, i hans sanna identitet Darth Sidious, då han konstaterar att allt vi just sett har hänt för att han planerat det.

Den här inramningen ger Palpatine en slags alfa-omega-roll, nästan som om hela filmen är en låda som han håller i sin hand. Därutöver är han där i mitten av filmen också, när han får sina extra befogenheter och omedelbums godkänner byggandet av en klonarmé, vilket varit det huvudsakliga målet med hans plan (och på sätt och vis hela filmen).

Jag har redan förklarat Lucas isbergsminimalism men här har vi ett utmärkt exempel på hur han, i ett nötskal, berättar för oss vad som händer genom att lämna oss med uteslutningsmetoden. Vi behöver inte veta att Palpie är den stora Mabuse-figuren bakom ridån för att kunna ta del av all action och äventyr, men det hjälper om vi vill förstå varför vi faktiskt tittar på det.

Låt oss då titta på Palpatine och försöka se hur hans plan ser ut. För att riktigt förstå den behöver vi egentligen ta en titt på hans motiv, men det leder till en överkurs som vi väntar med. Vi kan nöja oss med att säga att Palpatine har ett djävulskt tålamod, gott om kontakter i galaxens hoi polloi (eftersom han själv kommer från en privilegierad släkt i Naboo) och är helt övertygad om att han förtjänar världsherravälde.

Rent praktiskt kan vi spåra Palpatines plan genom att fråga oss vad som har hänt under de tio år som gått sedan Episod I.

En avgörande aspekt är att det gått just tio år mellan episoderna. När vi sist såg Palpatine var han nyvald kansler, och han lovade fred och stabilitet i den korrupta senaten, samtidigt som han ”oskyldigt” klappade Anakin på axeln och sa (ingalunda lögnaktigt) att han ska ”se över hans karriär med stort intresse”.

Tio år senare är senaten i sämre skick än någonsin och Anakin har vuxit upp till att bli en osäker och frustrerad yngling.

Återigen kan vi lägga ihop bitarna och få allt från uteslutningsmetoden – Palpatine har arbetat för att försämra demokratin, och även för att förvirra Anakin. Den som inte intresserar sig för finliret tycker att hoppet på tio år är konstigt och onödigt, men i själva verket slår Lucas två flugor i en smäll här. Å ena sidan poängterar han att politiska processer tar tid och är outhärdligt långsamma (ingen vill se en film om det tioåriga käbblet som pågått i senaten) och å andra sidan lyckas han berätta om Anakin både när han är en oskyldig nioårig pojke, och när han är en tonåring, redan på god väg att korrumpera sin själ en gång för alla. (Och som jag varit inne på hittar Lucas även sätt att hela tiden koppla ihop Anakins förfall med republikens – det tioåriga hoppet ger en till parallell som binder dem).

Palpatine har inte försämrat det politiska läget genom att bara sitta och glo. Han har korrekt identifierat att Handelsfederationen är en jättepropp för republiken – för när den grundades för tusentals år sedan så var den inte designad för att multinationella företag skulle använda dess regler för vulgo-privatiseringar, illegala utpressningsmetoder och andra osolidariska profitjakter – och han har sett till att de fortsätter skapa fattigdom och lidande i solsystemen (vars invånare därför tappat tron på republiken, och därmed demokratin). Man får väl säga att Lucas är en god socialdemokrat här, och han förutspår finanskrisen 2008 mer elegant än någon annan filmskapare kring denna tiden.

Handelsfederationen i sig skapar dock inte situationen Palpatine vill ha. När han sett till att skapa bitterhet och uppgivenhet i galaxen börjar han också mobilisera militära juntor här och var, vilka efterhand bildar separatisterna som bildar en hotbild mot republiken. På sätt och vis har han redan kontroll över galaxen då – först kontrollerar han hotet mot republiken, därefter kontrollerar han käbblet i senaten, och genom att dirigera båda sidor kan han hela tiden spela ut dem mot varandra.

Han bygger upp separatisternas styrkor via sin nya sith-lärjunge Darth Tyranus, det vill säga greve Dooku, en annan enprocentare ur Naboos toppskikt. Det är passande att Palpatine och Dooku kommer från samma inflytelserika överklass, för Darth Maul hade omöjligen kunnat åka runt i systemen och kandiderat för en militär motkraft mot republiken (återigen får man fundera på om Palpatine inte räknar med att Maul ska dö när han står inför två jediriddare). Dooku är precis spelaren Palpatine behöver för att få ihop separatisterna, särskilt eftersom planen också innebär ett dubbelspel (mer om det i ett senare kapitel).

Kanoniserad bakgrundsinfo förklarar även att Dooku hoppat av jedirådet i samband med att hans före detta elev Qui-Gon Jinn dör, det vill säga i slutet av Episod I – då, förstås, hans föregångare Darth Maul också dör. Dooku står alltså inför en situation då han får reda på att en sithlord styr senaten, samtidigt som hans förra elev dör och dörren står öppen för en sithpost. Denna bit information är inte oviktig, och säger en hel del om Dookus eventuella avsikter, men klart är hursomhelst att Dooku, som ju trots allt lärde upp rebellen Qui-Gon, inte är en speciellt svårflörtad kandidat till den mörka sidan.

Palpatine rekryterar alltså sin nya sithlärling fort, och han sätter honom i verket lika omgående. Förutom att åka runt i galaxen och inspirera till uppror så behöver Palpatine honom för sitt slutgiltiga mål: En armé åt republiken (som senare, via en enkel inställning, ska bli försvar åt hans imperium). Dessutom har han ritningarna klara för Dödsstjärnan, vapnet med vilken han kan förinta en hel planet. Han har upplägget klart för sitt framtida imperium, och den mäktighet han inte har i kraften kommer han ha i form av militärmakt och ”teknologisk terror”.

Vi vet inte exakt hur Palpatine sätter igång och pysslar med de här sakerna – vilka som bygger allt åt honom eller hur det förblir en hemlighet – men klart är att han rör sig i grumliga bakvatten för att inte bli sedd. Klart är också att klonarmén behöver ett mänskligt specimen att bygga sin modell på – Palpatine väljer Jango Fett, en prisjägare som vi får anta fyller alla fysiska och samvetslösa krav. Även här blir Dooku springpojken som får söka upp Jango (som avslöjar att han kontaktades av ”a man named Tyranus”).

Platsen för kloningsprocessen blir Kamino, en extremt avlägsen planet vars verksamheter tycks pågå i det fördolda. Springpojken till Kamino är Sifo-Dyas, en för oss okänd och osedd jedimästare som av någon anledning gör Palpatines ärenden här. Sifo-Dyas mördas i samma veva som dessa händelser och vi kan vara nästintill helt säkra på att det är Palpatine som har ihjäl honom, på ett eller annat sätt. Vi vet inte säkert men det känns som att Palpie behövde Sifo-Dyas av någon särskild anledning – något som hade med Kamino att göra – och sedan, well, inte behövde honom mer. I sann Corleone-stil sopar han undan spåren efter sig.

Kamino är en plats som är viktig att studera om man vill förstå kloning i en Star Wars-kontext. Att kloning förekommer i den här världen är inte så konstigt – i en värld som består av tusentals solsystem så kan vad som helst hända – men frågan är hur fenomenet betraktas i den.

Som jag nämnde tidigare så får man utgå ifrån att det är avancerade saker som inte är helt vedertagna. Detta verkar bekräftas av Dex Jettster när han identifierar Jangos giftpil som tillverkad av ”cloners, damned good ones too”, och av faktumet att jediriddarnas laboratorium inte hade en aning om denna information, som för en världsvan galaxkuskare som Dex är självklar.

Kaminos kloner är alltså i toppklass, och då tar det tio år för dem att sammanställa en bra klon. Man kan bara föreställa sig vilka Frankensteinmonster som skapas av hobbyklonare på Jakku eller Tatooine. Man får utgå ifrån att kloning är dyrt, avancerat, tidskrävande och relativt sällsynt.

Det som bekräftar allt det här tydligare än något annat är Kamino självt, ett avlägset och ogästvänligt system tydligen helt täckt av vatten och oavbrutna stormar. Det är den typ av planet som kan plockas bort ur jediarkiven utan att någon märker det på tio år, vilket också sker. Sifo-Dyas, eller Dooku, medan han fortfarande var medlem av jedirådet, raderar en hel planet ur den civiliserade världens existens – vi vet att det måste ha varit någon av dem, eftersom Obi-Wan konstaterar att ”bara en jedi kan ha raderat filerna”.

Motivet bakom det här kalla draget rimmar väl med Palpatines rika självsäkerhet. När Obi-Wan väl letar, tio år senare, så är det inte svårt för honom att notera den ”försvunna” planeten. Poängen är förstås att han ska notera det. Planetraderingen är gjord helt med flit – Palpatine har skapat en ledtråd lika stor som en planet (bokstavligt talat) och vilken idiot som helst skulle ta sig dit för att undersöka saken. Det verkar vara något av ett vågspel att låta planeten vara borttagen i tio år, men det säger kanske mer om hur stor galaxen är och hur obetydlig Kamino är.

Klassaspekten av Kamino är en annan sak som osar Palpie. Planeten är avlägsen och obskyr men långt ifrån en fattig bonnhåla. När Obi-Wan anländer för att prata med Kaminos president Lama Su är det uppenbart att de inte har någon kontakt med omvärlden – de vet inte att deras uppdragsgivare varit död i ett årtionde – men när hon hör nyheten reagerar hon med att besvärat borsta bort damm från sitt knä. Det verkar inte höra till vanligheterna att tala klarspråk här. Kroppsspråket har något högburet och högborgerligt över sig, och det föreslår att Kamino – trots sin extrema ljusskygghet – är en planet där extremt rika människor gör extremt dyra och avancerade i affärer i extremt suspekta sammanhang men hela tiden i extremt klädsamma samförstånd. Palpatine skulle inte ha några problem att läsa av de koderna, eftersom han själv kommer från en högborgerlig värld.

Att Palpatine också är extremt ljusskygg blir uppenbart genom alla figurer som agerar i hans namn. Förutom Dooku, Lama Su och Jango Fett så har vi även jedimästaren Sifo-Dyas, som förmodligen tagits av daga vid handen av någon av de tidigare nämnda.

Lucas lämnar oss här med vad Hitchcock kallade för ”kylskåspmysteriet” – den oavslutade pusselbiten som publiken inte kommer att tänka på ”förrän de är hemma och går igenom kylen”. Sifo-Dyas var en jediriddare och satt i rådet, det bekräftas av Obi-Wan. Att Palpatine behöver just en jedimästare kan ha att göra med att processerna på Kamino kräver en viss grad av autenticitet – för sakens skull, då, snarare än någon praktisk betydelse.

I vilket fall som helst är han ett läckert mysterium, och en lös tråd – och lösa trådar är det säkraste tecknet på att vi tittar på en klassisk konspiration.

Man får komma ihåg att Palpatine är en offentlig person i första hand, och att hans skumraskaffärer förblir okända för 99.9% av galaxen. Vi som ser på filmerna får specialkunskaper som en vanlig knegare på Tatooine inte har en aning om.

Ett bra tecken på att Lucas är medveten om det här är faktumet att han låter byggandet av en klonarmé vara en politisk fråga, samtidigt som Palpatine bakom kulisserna redan byggt den. Tänk själv: Om du bodde i Coruscant och läste dag ut och dag in i Dagens Rymdnyheter om det behövs en armé eller inte – vore du överraskad om det blev ett ja, varpå det plötsligt stod en klonarmé nere på torget någon vecka senare? Har det gått för fort? Enligt vem? Vad vet gemene rymdman om kloning? Vem känner ens till Kamino?

Och om inte det är just du eller någon du känner som behöver gå ut i krig, om det bara är en syntetisk ”klon”, hur farligt kan det vara? Låter inte det, på ett vulgärt uppriktigt sätt, bekvämt?

Palpatine förutsätter att människor tänker så. På sig själva i första hand. Det är sithernas sätt att, som Obi-Wan senare ska kalla det, köpslå i ultimatum.


Palpatines mål är att ta över senaten, men han vet att han inte bara kan dundra in som en Marvel-skurk och bestämma sig för att alla ska buga inför honom. De tio åren som det tar att bygga klonarmén ger honom en tidsfrist att utnyttja, och förutom att odla mer osämja och paranoia galaxen har han naturligtvis spenderat större delen av sin tid på att skapa en kontakt med sin blivande lärjunge, Anakin Skywalker.

Anakin är bara en oskyldig nioåring i Episod I, och det finns ingen anledning till att tro att Palpatine inte omgående började arbeta på hans stackars förvirrade sinne. Det tillhör sithernas logik att förhålla sig väldigt krassa och tydliga till sakers förhållande, och definiera styrkor och svagheter väldigt svartvitt (mer om det här i ett senare, mer filosofiskt kapitel), och Palpatine kan på en gång se att Anakin är för gammal för en regelrätt jediutbildning (som börjar från födseln). Begär, maktlystnad, passion – den mörka sidans centrala känslor – har redan satt sig i honom, och i varje till synes oskyldig replik han ger från sig i Episod I kan ett slugt sinne se potentiell ondska i framtiden.

Men Palpatine vet att det inte räcker med att göda Anakins ego – han är fortfarande rent tekniskt sett en padawan, och senare en jediriddare, och såväl han som Palpatine måste utgå ifrån att jediläran är den rätta. Och enligt jediläran är Anakin tvungen att leva i celibat, enbart tänka på andra och aldrig ge efter för känslor av begär, passion eller hat.

Anakin är förstås oerhört dåligt lämpad för att leva upp till dessa krav, och det står klart genom hela Episod II att han egentligen inte vill heller. Grunden till hans otillräcklighet kommer från saknaden av hans mor, som han lämnat till ett osäkert öde som slav hemma i Tatooine, och den tydligen oavbrutna attraktionen han känt till Padmé, som han heller inte träffat på tio år när Episod II börjar.

En mer humanistisk rörelse hade visat förståelse, men jedirådet ger aldrig Anakin någon bekräftelse utan behandlar honom kallt redan från början, varpå Anakin känner sig alienerad från dem från början (ett faktum som bekräftas i flera passager i romanversionen av Episod II, som liksom alla prequel-romaner genomgåtts av Lucas ihop med författaren).

Palpatines rent hypnotiska hjärntvätt har förstås det här i åtanke, och på sitt sedvanligt passiv-aggressiva sätt ser han till att hela tiden ge Anakin smicker och beröm – hela tiden säger han saker som ”You are the most gifted Jedi I have ever met”, som om det bara vore ett konstaterande faktum, till synes intellektuellt, uppriktigt och fritt från den passion som är så hotfull för jediläran.

Anakins vänskap med Palpatine lär inte gå någon i jedirådet obemärkt förbi, och det finns skäl att anta att den är kontroversiell. När någon blir vän med en politiker är det svårt att inte tänka tanken att denne person siktar efter inflytande och makt – och själva instinkten går emot alla principer hos jediriddarna. Det finns också något romerskt över det – en och annan särskilt skvallerbenägen person skulle lätt kunna få för sig att Anakin är Palpatines toyboy. Palpatine verkar ju inte ha haft något officiellt förhållande, han gillar opera, är allmänt fisförnäm och, ja, ni vet. Kanske Ani och Palpie rentav tagit ett och annat bad tillsammans á la Crassus och Antonius i Spartacus (1960).

Ett sådant möte skulle kunna vara upphovet till Anakins mer inortodoxa syn på statsmannaskap. Som han råkar erkänna för Padmé i den avslöjande dialogen de har på ängen:

*

ANAKIN: 

I don’t think the system works.

PADME

How would you have it work?

ANAKIN

We need a system where the politicians sit down and discuss the problems, agree what’s in the best interests of all the people, and then do it.

PADME

That is exactly what we do. The trouble is that people don’t always agree. In fact, they hardly ever do.

ANAKIN

Then they should be made to.

PADME

By whom? Who’s going to make them?

ANAKIN

I don’t know. Someone.

PADME

You?

ANAKIN

Of course not me.

PADME

But someone.

ANAKIN

Someone wise.

PADME

That sounds an awful lot like a dictatorship to me.

A mischievious little grin creeps across his face.

ANAKIN

Well, if it works…

PADME stares at ANAKIN. He looks back at her, straight-faced, and can’t hold a smile.

PADMÉ

You’re making fun of me.

ANAKIN

(sarcastic) On no, I’d be much too frightened to tease a Senator.

PADMÉ

You’re so bad!

*

(Jag tog med Padmés sista replik, eftersom den inte är med i filmen men är så härlig – och talande!)

Ouppmärksamma åskådare gör inte kopplingen att det här inte är Anakins åsikter så mycket som det är Palpatines. Anakin är knappt tjugo och med sin bakgrund – en slav på Tatooine – ingen utbildning, eller vad man skulle kalla ”intellektuellt kapital”. Palpatines övermänniskoövertygelser kommer från överklassen, och en rik utbildning, men Anakins kommer från faktumet att han helt enkelt ser upp till Palpatine.

Senare, i Episod V, ska Obi-Wan påminna oss om det när han säger till Luke:

This is a dangerous time for you, when you will be tempted by the dark side of the Force. … It is you and your abilities the Emperor wants.

När Luke far iväg till molnstaden för att rädda sina vänner är Obi-Wan och Yoda lite grann som olyckliga föräldrar som ser sin son fara iväg till en farlig fest där de vet att han kan falla offer för mörka frestelser. Det är sant att kampen mellan gott och ont ibland påminner om en vårdnadstvist – i min text om Episod I nämnde jag att frånvaron av en far skapar en obalans mellan figurerna omkring Anakin. Vem ska ta hand om honom? Han är rotlös och oälskad och Palpatine blir en på sätt och vis utmärkt fadersfigur för honom – han är uppmuntrande, intelligent, beskyddande, informativ, mäktig och lärande, och han verkar hysa kärlek för honom. Anakins psykologiska profil stämmer överens perfekt med den man föreställer sig hos unga sektmedlemmar, nynazister eller övriga terrorister – samvaron hos en guru, och senare i en kult, då resten av samhället förskjuter en. De ser din storhet, om du bara lovar att ge dem allt.

Det finns mer att säga om relationen mellan Anakin och Palpatine men vi spar dem till nästa år (påminn mig om Goethe). Klart är hursomhelst att Anakin anser Palpatine vara ”en bra man” och använder vi uteslutningsmetoden på all information vi får så ser vi att det beror på att han tillfredsställer Anakins behov (Palpatine är den enda i Episod II som Anakin förärar med en regelrätt, direkt komplimang – han har inte ens något gott att säga om Padmé, utan tjatar bara om sitt begär efter henne).

När vi nu skuggat Palpatine under de tio år som gått mellan Episod I och II så är frågan vad av allt det som sker nu som han är ansvarig för. Att hans plan är genial är uppenbart – hans klonarmé står färdigbyggd, och han lyckas med rasande skicklig timing fixa ett mordförsök på Padmé, vilket leder Obi-Wan raka vägen till Kamino och Geonosis, vilket såväl avslöjar armén som startar klonkriget lagom till hans ”nödkrafter”, vilka han kan få igenom just för att Padmé inte är där.

Detta är, som nämnts tidigare, Palpatines motiv för att döda Padmé. Hon är hans enda seriösa motstånd i senaten och faktumet att Nute Gunray också vill se henne död är helt ovidkommande. Min personliga teori var länge att Palpatine velat använda Padmés död till att starta upp en massa heta känslor bland folk och fän (vilket han senare gör i Episod III när han bildar imperiet via ett provokativt sammelsurium av sanning och lögn) varpå Padmés död skulle tippa bägaren över till krig.

Jag blev glatt bekräftad i originalmanuset, som har en scen (senare karaktäristiskt bortklippt av Lucas) där Palpatine talar i senaten utan att veta att Padmé överlevt:

*

PALPATINE

I have just received some tragic and disturbing news. Senator Amidala of the Naboo system… Has been assassinated! /…/ Her death is a great loss to us all. We will all mourn her as a relentless champion of freedom… and as a dear friend.

There is a moment of silence. ASK AAK, the SENATOR of MALASTARE, moves his pod into the centre of the arena.

SENATOR ASK AAK

How many more Senators will die before this civil strife ends! We must confront these rebels now, and they need an army to do it.

*

Med Padmé död skulle hon heller inte kunna vara där för att stoppa kriget, och jag tror även att Palpatines tanke med mordet är att Anakin i kärlek och hat ska falla över till den mörka sidan.

Det är möjligt att han tar den långa vägen istället.

Här går vi in i området för ”fansens delade uppfattningar” men jag är öppen för förslaget att Palpatine också ligger bakom Shmi Skywalkers död. Det finns ingen anledning till att tro att Anakin inte anförtrott sig till Palpatine om sin mor – faktum är att det troligaste är att Palpatine vet mer än någon annan om Anakins hemligheter och privatliv, särskilt eftersom det är så viktigt för honom att dölja dem från jediorden – och om planen varit att elda upp Anakins känslor genom ett mord så passar det Palpatines modus operendi.

Shmi Skywalker blir överfallen av sandfolk – ”they came out of nowhere” konstaterar hennes make Cliegg Lars – och med tanke på att vi inte får se någonting av det så har vi inget att gå på annat än denna relativt oansenliga händelse. Vad skulle krävas för att Palpatine skulle fixa detta? Ett hologramsamtal till någon kontakt på Tatooine? Dooku är redan ute och häckar i de här provinserna, kanske han mutade någon av sandmänniskornas hövdingar? För sandfolket vore det helt ovidkommande om de har ihjäl Piff eller Puff.

Sedan har vi frågan om Anakin och Padmés romans – har Palpatine orkestrerat den också? Denna fråga är lite mer kruxig, för den skulle innebära att mordförsöket på Padmés liv var tänkt att misslyckas. Det är ju efter det som Palpatine parar ihop dem, när han ger livvaktsuppdraget till Obi-Wan. Att Anakin är med Obi-Wan behöver vi inte undra över – dels följs en jedi av sin padawan jämt, men tittar vi på dialogen mellan Obi-Wan och Anakin i början så ser vi återigen Palpatines spår:

*

OBI-WAN

We are not going through this exercise again, Anakin. You will pay attention to my lead.

ANAKIN

Why?

OBI-WAN

What??!!

ANAKIN

Why else do you think we were assigned to her, if not to find the killer? Protection is a job for local security… not Jedi. It’s overkill, Master. Investigation is implied in our mandate.

OBI-WAN

We will do as the Council has instructed, and you will learn your place, young one.

*

Det här är mer än bara tonårens uppkäftiga beteende – ”det antyds i vårt mandat” är inget som ”lil’ Ani” kläcker ur sig. Detta är Palpie-prat. Anakin har snackat ihop sig med Palpatine på förhand – förmodligen har Palpatine åsikter om alla uppdrag som jediriddarna ger honom, och säkerligen är de alla mer eller mindre syrliga. Dessutom har han uppenbarligen baktalat Obi-Wan, vilket är anledningen till att Anakin långsamt vänds mot honom i förvirrade (men icke desto mindre starka) känslor av avundsjuka och paranoia. Han praktiskt taget säger rakt ut – även om han inte förstår det själv – att han inte vill lyda Obi-Wan, utan att hans verkliga mästare är Palpatine, fadersfiguren vars intellekt den unge begåvningen dyrkar nästan lika mycket som den egna spegelbilden.

Vildkortet här är Padmé – det verkar inte som att Palpatine kan styra hennes känslor (kraften har ju som bekant bara effekt på de ”svagsinta”), men han har en rätt bra känning för vad som kommer att hända när de två möts. Till och med Obi-Wan och Padmés säkerhetsbefäl Typho kan känna den där föräldramässiga pinligheten när de far iväg mot Naboo tillsammans (””I hope he doesn’t try anything foolish” – ”I’d be more concerned about her doing something, than him.”)

Rent intellektuellt kan Palpatine också lista ut att Padmé skulle attraheras av Anakin. En av sithernas mer skoningslösa sidor är deras förmåga att se det negativa i positiva aspekter – det är också en av sithernas akilleshälar, just som jediriddarna bara kan se sina egna sanningar. Enligt Palpatine vill människor bara ha njutning och makt, och allt annat är antingen förvirring eller självförnekelse. Padmé attraheras av makt och framgång, det ingår i hennes privilegierade bakgrund och syns i hennes egna ambitionsnivå, men hon kan själv inte se det, särskilt inte lika krasst som Palpatine kan. Redan i Episod I konstaterar Palpatine att hon är ”young and naive” och ”more foolish than I thought”. Palpatine har en fantastisk förmåga att se människors svagheter, och han utnyttjar dem direkt. Så även om han inte kan mindtricka henne till att falla för Anakin vet han att han kanske inte behöver.

I vilket fall som helst spelar det ingen roll – Palpatine vet att en romans mellan Anakin och Padmé är ett till steg mot den mörka sidan för Anakin, vilket trots allt är det enda han är ute efter.

Tja, det och världsherravälde förstås. Det slår varken Anakin eller någon annan jedi att Palpatine skulle vara en sithlord – Anakin verkar genuint överraskad, om än subtilt imponerad, när det uppdagas i Episod III – men å andra sidan har han försvagat deras krafter sedan åtminstone Episod I (då de är helt blinda inför tanken på att sitherna skulle vara vid liv) och särskilt i Episod II bär jediriddarna en pod people-liknande acceptans mot allt som händer omkring dem. Palpatine hinner knappt basunera ut sina nya krafter förrän Yoda, som på kommando, ger sig av för att ”inspektera våra kloner”.

Det är synd att han inte kunde se långt in i framtiden, till en galax långt, långt borta, för då skulle han notera en annan man, som precis som Palpatine fick sitt avgörande politiska genombrott när han blev vald till kansler, för att sedan, precis som Palpatine, ge sig själv ”emergency powers” när landet hamnade i en turbulent sociopolitisk tid. Då var året 1933 och platsen Tyskland. Då kallades det fullmaktslag (Ermächtigungsgesetz) och politikern hette Adolf Hitler.

Fortsättning följer

FREDRIK FYHR

 

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *