Det Àr synd att The Invisible Man Àr en sÄ dum och ytlig film, för den bÀr pÄ idéer som hade kunnat blomstra i mer kÀrleksfulla hÀnder. Dess bÀsta spÄr, kanske skrÀckens sjÀlva stomme, Àr tanken pÄ ett trauma som aldrig bearbetas. Den osynlige mannen, frÄn den trallande Claude Rains i James Whale-filmen till Kevin Bacons rena Àckel i Hollow Man (2000), har alltid varit nÄgot i stil med ett missförstÄtt geni. I tappningen frÄn 2020 Àr han en förövare, en vÄldtÀktsman, en patriarkal terrorist; han lever kvar nÀr ni gjort slut, han psykar dig i natten, han stirrar pÄ dig just nu.

Mer specifikt: Huvudpersonen Cecilia (Elisabeth Moss) flyr sin tyranniske man Adrian (Oliver Jackson-Cohen) som hon levt med under total underkastelse. Hon fÄr sedan reda pÄ att han tagit livet av sig. Men filmen heter The Invisible Man, och hon verkar ana det. NÀr hon stirrar pÄ sitt tomma sovrum hade en annan film handlat om mental ohÀlsa. Men vi ser, sÄklart, pÄ The Invisible Man. FörgÀves vÀntar vi kanske pÄ att filmen ska vara nÄgot mer Àn The Invisible Man, för varför annars ge oss ett sÄ intressant upplÀgg, men filmen Àr, inget mer och inget mindre, The Invisible Man.

Det ingÄr i den osynlige mannens repertoar att springa runt och busa. Han psykar dig genom att dra pÄ spisen, dra av dig tÀcket; liksom en elak gast blir han mer och mer mordisk. Trots att det borde vara relativt otympligt att vara osynlig slÄr han aldrig foten i dörrgaveln, man hör honom aldrig andas och han kan slÄss som T-1000.

NÄ. DÀr tidigare versioner lutat sig mer Ät science fiction- och spökrysarhÄllet Àr denna film inte sÄ intresserad av det hÀr med att mannen nu faktiskt Àr osynlig, hör och hÀpna; nej vi varken hör eller hÀpnar lÀngre för undrens tid tycks vara förbi. En osynlig man? Meh. Han Àr ÀndÄ vit och rik, den jÀveln! (Orsaken att han Àr osynlig Àr ocksÄ en charmlös, Die Another Day-beslÀktad historia).

IstĂ€llet faller The Invisible Man in under den paranoida skrĂ€ckgenre dĂ€r huvudpersonen Ă€r en plĂ„gad kvinna som terroriseras subjektivt, sĂ„ att hon fĂ„r anledning att skrika ”You have to believe me!” och ”He’s gonna kill us all!” medan omvĂ€rlden – hyggligt rimligt – utgĂ„r ifrĂ„n att hon tappat vettet.

HĂ€r nĂ„gonstans börjar filmen ocksĂ„ gĂ„ vilse i sina goda intentioner. Cecilia ska synliggöra utsatta kvinnor i allmĂ€nhet, men hennes situation Ă€r extraordinĂ€r och bygger i grunden pĂ„ att hennes galna ex Ă€r ett filmmonster; filmen befinner sig lĂ„ngt ifrĂ„n den intelligens som krĂ€vs för att fĂ„ in vardagens universella förtryck i det hĂ€r uppblĂ„sta scenariot som pĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r bĂ„de för generiskt och för specifikt. Cecilia sjĂ€lv Ă€r en rĂ€tt elĂ€ndig figur som inte har nĂ„gon personlighet eller agens utöver sitt lidande. Vid ett sĂ€rskilt avslöjande tillfĂ€lle beskriver hon sig sjĂ€lv som ”a simple middle class girl”; man kan riktigt kĂ€nna lukten av manusförfattarens publikförakt dĂ€r, för vilken enkel medelklasstjej kallar sig sjĂ€lv för det? Elisabeth Moss prestation Ă€r som filmen i övrigt, professionellt men approprierat, med mycket övertydligt kroppssprĂ„k och uttĂ€nkta uttal men med skĂ„despeleri i ögonen, inte Ă€kta liv. Alla Ă€r beredda att leverera den smarta, feministiska versionen av The Invisible Man, helt klart, men ingen Ă€r beredd att ta första taget.

Intrigen Ă€r istĂ€llet, faktiskt, upprörande dum och dess tungfotade procedurer Ă€r vad som kommer i vĂ€gen för allt den skulle kunna vara. Manuset Ă€r befriat frĂ„n originella grepp och pĂ„minner om vilken sketen Jag vet vad du gjorde förra sommaren-variant frĂ„n 90-talet som helst. SĂ€rskilt enerverande Ă€r sĂ€ttet varje scen verkar existera separerad frĂ„n den andra. Cecilia samlar pĂ„ sig sĂ„ mycket information och bevis sĂ„ fort att filmen hade kunnat vara slut pĂ„ 30 minuter, men istĂ€llet mĂ„ste hon strunta i sjĂ€lvklarheter och bara vara smart ibland. Varenda karaktĂ€r vĂ€nder sig mot henne pĂ„ en sekund, skurken fĂ„r alltid som han vill, och Ă€ven om vi kan se hur det gĂ„r till sĂ„ begriper vi aldrig helt varför; karaktĂ€rerna Ă€r hypnotiserade av det dĂ„liga manuset och de mĂ„ste bete sig som datorfigurer i TV-spel. Filmen har ingen aning om hur man skriver karaktĂ€rer som inte ropar namn ut i tomma luften, och sĂ„ fort storyn möter en utmaning sĂ„ mĂ„ste Cecilia göra ett duktigt klavertramp sĂ„ filmen kan forceras framĂ„t. ”Hon Ă€r ju bara en simple middle class girl, trots allt” kanske man tĂ€nkte.

Hade The Invisible Man verkligen velat vara en feministisk, originell film sÄ hade den hittat ett sÀtt att kommunicera vad som specifikt skiljer Cecilia och Adrian frÄn Clarice och Lecter, Jamie-Lee och Michael Myers, Ripley och monstren. Det hade kunnat innebÀra allt ifrÄn en komplex, relationsdriven katt- och rÄttalek till en ren hÀmndrulle, kanske med tvÄ osynliga figurer och mycket flygande möbler. Men i slutÀndan vet vi ingenting om Cecilia och Adrian och vi har inte sett en skrÀckfilm om mÀns vÄld mot kvinnor eller om att övervinna trauman. Vi har sett Ànnu en lÄgmÀld chimÀr i en rökridÄ, dÀr vi förvÀntas ta filmens blotta potential som ren fullbodstematik, medan filmen rent konkret bara Àr en till dum skrÀckfilm.

Naturligtvis Ă€r det ingen slump att den hĂ€r pitchen krĂ€ngs just nu. The Invisible Man producerades, skrevs och regisserades av Leigh Whannell som klĂ€ckte idĂ©erna till de första Saw-filmerna, och det var ingen slump dĂ„ heller. Whannell, som tidigare regisserat Insidious 3, Ă€r inte en regissör sĂ„ mycket som han Ă€r en copywriter. Han har identifierat feminism som en lukrativ pitch och utsatta kvinnor som en lukrativ mĂ„lgrupp. Nu approprierar han sin blick sĂ„ gott han kan. Eftersom man tar seden dit man kommer lĂ„nar han estetiken frĂ„n filmer som It Follows och The Babadook (2014) som om de vore trendiga klĂ€der som nyligen gĂ„tt ut pĂ„ rea; i verkligheten leder det till att den onda vĂ„ldsmannen bara blir en till Michael Myers, ett till Insidious-spöke, eller varken det ena eller det andra, men det spelar ingen roll. Tanken Ă€r det enda som rĂ€knas, tydligen. Och ju mindre som görs, ju tystare och kyligare allt Ă€r, desto mer kan sĂ€rskilt entusiastiska Ă„skĂ„dare kanske lĂ€sa in i alla tomma ”vibes”.

Han avslöjar sig sjÀlv, som sagt, i ett slarvigt manus som kommer direkt frÄn 90-talet och i sjÀl och hjÀrta tror jag att han helst vill göra enkla pizzarullar. Men, eftersom han nu mÄste, tonar han ner allt som sker i The Invisible Man till ett kylskÄpskallt dagen efter dÀr allt smakar likadant. Den ena hÀndelsen betyder inte mer Àn den andra. Filmen saknar helt betoningar. Det Àr en film som lÄtsas att den bryr sig, och lÀgger en enhetlig bildmatta över en ofÀrdig grund. Nog finns potentialen, men det finns inget mer att sÀga om den Àn vad jag nÀmnt. Filmen Àr inte woke, den Àr fake news, och egentligen Ànnu vÀrre; tom, dum, medioker.

FREDRIK FYHR


2020 USA/KANADA/AUSTRALIEN. 124 min. fÀrg/ARRIRAW 4.5K, DI 4K/2.39:1. R: Leigh Whannell. S: Elisabeth Moss, Oliver Jackson-Cohen, Harriet Dyer, Aldis Hodge, Storm Reid, Michael Dorman, Benedict Hardie, Renee Lim, Brian Meegan, Nick Kici, Vivienne Greer, Nicholas Hope, Cleave Williams, Cardwell Lynch, Sam Smith, Zara Michaels, Serag Mohamed, Nash Edgerton, Anthony Brandon Wong, Xavier Fernandez.


Videosöndag