mÀsterverkfont

Det Ă€r en film om ödet, om hemligheter och rĂ€dslor, om familj, om kriser och trauman. Den Ă€r mer Ă€n bara den bĂ€sta delen i en serie rymdfilmer. Det Ă€r en krok i kulturhistoriens gĂ€lar, och den drar det förflutna vidare in i framtiden. Det Ă€r, som Luke sĂ€ger pĂ„ Dagobah, ”nĂ„got bekant med det hĂ€r stĂ€llet”.

Det Ă€r vedertagen konsensus att episod V, Rymdimperiet slĂ„r tillbaka, Ă€r den bĂ€sta av Star Wars-filmerna, varifrĂ„n man Ă€n börjar rĂ€kna; Ă€r det mittendelen av en trilogi, upptrappningen i en sextett eller möjligen ”prima vintage” (hur vi nu ska se pĂ„ George Lucas skapelse i Disneyworld vet jag fortfarande inte). MĂ„nga tar sĂ€kert pĂ„ sig Ă„sikten som ett snyggt plagg – jasĂ„, det Ă€r episod V som Ă€r ”bĂ€st”? Ja men dĂ„ Ă€r den vĂ€l det. Vanliga anledningar Ă€r det Ă€r den mörkaste delen i serien, att den utvecklar föregĂ„ngaren pĂ„ spĂ€nnande sĂ€tt, gör mest med karaktĂ€rerna och har vĂ€rldens kanske mest berömda filmtwist.

Men storheten i Rymdimperiet slÄr tillbaka kan inte förklaras genom att samla ihop summan av delarna. Jag skulle sÀga att det stora med Episod V handlar om nÄgot mindre konkret och uppenbart. Det Àr den mest mystiska av alla delar i sagan. Den episod som har mest avstÄnd mellan vad vi ser pÄ ytan och vad som döljer sig bakom djupet. Det Àr den enda episod som uppnÄr en slags bevingad poesi, en lyrisk kvalitet; nÀstan allting som hÀnder i filmen sker genom antydningar, paradoxer, röda trÄdar som sker pÄ psykologiska nivÄer som först inte Àr sjÀlvklara.

Vad Ă€r det Leia ser till exempel, dĂ€r vid karbonfrysen, nĂ€r hon stirrar pĂ„ Darth Vader… vad Ă€r det hon plötsligt inser? För visst Ă€r det nĂ„got? Betyder inte den dĂ€r nĂ€rbilden… ja, vad? Hur kan man förklara att man vet att nĂ„gon Ă€r ens pappa utan att man tekniskt sett vet om det. Och hur kommer det sig, pĂ„ tal om det, att hon inte kan stĂ„ emot Han Solo? ”I happen to like nice men” försöker hon pĂ„stĂ„, med den sista bit rojalistisk fernissa hon har kvar, innan han stjĂ€l en kyss, i en galax lĂ„ngt borta, för lĂ€nge sedan (lĂ„ngt borta frĂ„n Twitter och lĂ„ngt innan #metoo ocksĂ„, för den delen).

Även en ivrig försvarare av George Lucas, som jag sjĂ€lv, kan villigt erkĂ€nna att han inte Ă€r abstraktionernas mĂ€stare. Det var pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt ett under att Episod IV blev sĂ„ magisk som den blev, och Ă€ven om prequelfilmerna har lager pĂ„ lager av fascinerande och mĂ„ngfasetterad tematik sĂ„ Ă€r symbolismen alltid glasklar och det som förmedlas alltid konkret, prĂ€glat av en viss saklig blodfattighet; liknande saker kan för den delen sĂ€gas om Disneys episoder ocksĂ„, dĂ€r sagan om vĂ„r kĂ€ra galax förvandlas till en verbtung TV-sĂ„pa som har mer att göra med vad karaktĂ€rer sĂ€ger och gör Ă€n vilka de Ă€r och vad allt betyder.

Men en mycket mer onÄbar och oförklarlig magi fastnar i Episod V. Barn, som Àr den typiska mÄlgruppen för de hÀr filmerna, ser det inte nödvÀndigtvis, och de tycker vanligen heller inte att Episod V Àr den bÀsta i serien. Det Àr helt naturligt. Liksom Spielbergs E.T (1982) Àr det en film om och för barn som pÄ mÄnga sÀtt tilltalar vuxna mycket mer, eftersom den kommer frÄn en vuxen sensibilitet; de insikter och erfarenheter som prÀglar en mÀnniska som har nÄgra Är pÄ nacken. DÀrför Àr jag ocksÄ övertygad om att ju Àldre man blir, och ju jobbigare livet blir, ju lÀngre bort frÄn barndomen man kommer och ju allvarligare ens egen kamp mellan tro och tvivel blir, desto mer vÀxer Episod V, desto mer börjar den tala till en. Inte bara, eller frÀmst, intellektuellt eller filosofiskt. Kanske frÀmst i kÀnslorna. I sjÀlen.

Ett bra exempel Ă€r filmens mest berömda scen, nĂ€r Luke fĂ„r anledning att skrika ”No! That’s impossible!”

NÀr jag var liten tror jag att jag betraktade den hÀr scenen pÄ det typiskt lekfulla, sadomasochistiska sÀtt som barn ser lidande pÄ. Vader Àr hans pappa! Vad jobbigt! Det Àr sÀkert inte sant! Fast kanske Àr det coolt?

Som vuxen ser jag samma scen och kĂ€nner ingenting annat Ă€n oĂ€ndligt medlidande för Luke, en schysst kille som försöker göra det bĂ€sta av den galna situation han hamnat i. Men som inte kan veta vad han inte vet, eller förstĂ„ vad han inte förstĂ„r. Den upprivenhet och förvirring han kĂ€nner ekar rakt tillbaka ner i mina egna minnen och upplevelser frĂ„n de dagar jag (för inte sĂ„ lĂ€nge sedan) börjat glömma. Och nĂ€r han vĂ€ljer att inte agera pĂ„ sin vrede. NĂ€r han vĂ€ljer att inte drĂ€nkas av sorg och förvirring. NĂ€r han inte gĂ„r samma vĂ€g som sin far, utan pĂ„ nĂ„got sĂ€tt, vem vet hur, hittar fotfĂ€stet och slĂ€pper taget, faller ner mot utplĂ„ning hellre Ă€n att stĂ„ kvar… fan vad stolt jag Ă€r över honom dĂ„.

Nog för att jag Àlskar Lucas prequelfilmer, men ingen annan del av den hÀr sagan innehÄller sekvenser som fungerar pÄ de hÀr djuprotat emotionella nivÄerna. Det Àr helt enkelt svÄrt att bli klok pÄ hur det kommer sig att Episod V blev en sÄ speciell film, unik Àven som en del av en serie unika filmer, men jag har en och annan teori.

En sak Àr emellertid sÀker. Det har ingenting att göra med Irving Kershner eller Lawrence Kasdan. Lucas gav regijobbet till Kershner, hans gamla mentor, och manuset krÀngdes ihop av den professionelle (men inte jÀtteoriginelle) Kasdan. Belackare gillar att pÄstÄ att det Àr dÀrför filmen Àr sÄ bra, men jag tycker inte det argumentet hÄller. Regissören till RoboCop 2 (1990) och manusförfattaren till Darling Companion (2012) (eller The Force Awakens, för den delen) kan inte sÀgas stÄ till svars för den poesi som finns i Episod V. Om nÄgot sÄ stÄr Kershner och Kasdans input för de fÄ saker som inte funkar med filmen (en marginell visuell stelbenthet, en och annan lite godtycklig kliché, den oförlÄtliga scenen dÀr Leia slÀtar över sin brorsa).

Jag tror storheten med Episod V kommer frÄn den historiska kontexten. Vad Star Wars var, eller bara hunnit bli, Är 1980; ett landskap som fortfarande var outforskat. Och trots att Lucas gjort sitt bÀsta för att lyfta pÄ stenar, stÀda ut garderober, utveckla midikloreaner och jedidagis, sÄ Àr poesin i Episod V fortfarande sÄ stark att ingenting rÄr pÄ den. Det hÀnder helt enkelt saker i den hÀr filmen som vi aldrig kommer helt förstÄ.

Vi vet bara att nÄgot Àr fel.

Mörkret vibrerar i en spĂ€nd emotionell ton redan frĂ„n början. Det Ă€r nĂ„got rastlöst och oroligt som pĂ„gĂ„r. Vi introduceras för Han Solo nĂ€r han Ă€r mitt i ett sprĂ„ng; pĂ„ vĂ€g att lĂ€mna hjĂ€ltarna (för att göra upp med sina gamla affĂ€rer). Hejdad av Leia, som han kĂ€bblar med. Han blir kvar. NĂ„got Ă€r fel med Millennium Falcon. Luke försvinner ute bland Hoths snödyner. Plötsligt Ă€r det bara ingen som sett honom. Man lyckas missa att Luke, motstĂ„ndsrörelsens hjĂ€lte, inte kommer tillbaka till basen efter rutinundersökningen av nĂ„gon ”asteroid”. NĂ„got pĂ„gĂ„r inuti Leia ocksĂ„. Hon har ett krig att leda, men dras istĂ€llet motvilligt till romantiska neuroser. Alla Ă€r liksom ur gĂ€ngorna. Ingen hĂ„ller koll pĂ„ vad den andre gör, ingen riktigt lyssnar. Allt som sĂ€gs och görs Ă€r tillfĂ€lligt – hela basen pĂ„ Hoth Ă€r tillfĂ€llig. De vĂ€ntar alla bara pĂ„ den oundvikliga evakueringen. Darth Vader letar efter dem. Han ger inte upp. Den högspĂ€nning vi bevittnar Ă€r ett krigstillstĂ„nd, och alla beter sig som om de Ă€r pĂ„ randen till att bryta ihop, ramla rakt ner i traumat, eller som att de nĂ€rmat sig slutet pĂ„ grottan, dĂ€r det stora monstret vĂ€ntar. Det Ă€r ingen slump att vi börjar pĂ„ en isplanet. Detta Ă€r en film dĂ€r hemligheter ligger begravda, fastfrusna (som i karbonit) och redo att komma upp medan det sakta töas.

Tematiskt Ă€r det onekligen en film som handlar om hemligheter och undertryckta kĂ€nslor. En av de underliggande anledningarna till att Vaders berömda avslöjande Ă€r en sĂ„dan katharsis Ă€r för att allt som skett i filmen fram till denna punkt har handlat om hemligheter, pĂ„ ett eller annat sĂ€tt. Luke berĂ€ttar inte för nĂ„gon att han smiter ivĂ€g till Dagobah för att möta Yoda, som i sin tur inte berĂ€ttar vem han Ă€r nĂ€r de ses. Leia berĂ€ttar inte för nĂ„gon vad hon faktiskt kĂ€nner för Han Solo, kanske inte ens sig sjĂ€lv. Han Ă€r kanske den enda figuren i filmen som inte har nĂ„got att dölja, men sĂ„ Ă€r han ocksĂ„ filmens offer; han kommer inte ivĂ€g till Jabba the Hutt i början av filmen, han luras av Lando, han fĂ„ngas av Boba Fett, han slutar som en bit metall. Vidare kan man konstatera att Vader inte berĂ€ttar för kejsaren vad han faktiskt kĂ€nner för Luke, och kejsaren berĂ€ttar inte vad han sjĂ€lv tĂ€nker pĂ„. Varken Yoda eller Obi-Wan berĂ€ttar för Luke att Vader Ă€r hans far, och ingen sĂ€ger nĂ„got (annat Ă€n det kryptiska ”there is another”) om att Leia Ă€r hans syster.

Hand i hand med dolda hemligheter finns frĂ„gan om tillit. Det gĂ„r inte att lita pĂ„ nĂ„gon, eller nĂ„got, i den hĂ€r filmen. Faktiskt sĂ„ kommer sveken frĂ„n de med allra högst förtroende. Gamla vĂ€nner, som Lando, visar sig ha egoistiska agendor. Fadersfigurer som Obi-Wan och Yoda visar sig ha hĂ„llit hemligheter frĂ„n Luke som pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt varit oförsvarliga att hĂ„lla. Bristen pĂ„ tillit löper genom karaktĂ€rerna vad de Ă€n gör. Inte ens asteroiden visar sig vara en asteroid. ”This is not a cave” för att citera Han Solo. Inte heller Ă€r Lukes grotta nĂ„gon vanlig grotta. Den dĂ€r, dĂ€r han möter ”bara det han tar med sig in”. Mörka sidan Ă€r Ă€nnu stark i honom. Yoda litar inte pĂ„ Luke. ”Kommer han fullfölja vad han pĂ„börjar?” Han mĂ„ste frĂ„ga Obi-Wan. Detta Ă€r en film dĂ€r Yoda tvekar.

SĂ„, nog Ă€r Episod V en mörk film; nĂ€stan tröstlös, pĂ„ mĂ„nga sĂ€tt, och ibland direkt hutlös, med godtyckliga tortyrer (”They never even asked me any questions”) och armar som huggs av. Vad Ă€r det som gör att filmen inte blir en virvelvind av Ă„ngest, nĂ„got slags Bergmanskt rymdrequiem?

Det korta svaret tror jag stavas ödet. Episod V behandlar ödet som i en grekisk tragedi. Redan frĂ„n första början har vi en oavvislig kĂ€nsla av att ingenting sker av en slump. Darth Vader behöver bara kasta en rostig blick pĂ„ Hoth för att veta att det Ă€r dĂ€r, dĂ€r och ingen annanstans, som rebellerna gömmer sig. PĂ„ nĂ„got sĂ€tt Ă€r det ingen slump att Luke Ă€r dĂ€r pĂ„ sin bantha, överfalls av ett snömonter och tas till en grotta – precis den typ av skolutmaning som en ung padawan behöver – och det Ă€r ingen slump att han gĂ„r vilse i snöstormen och att Han rĂ€ddar honom. NĂ€r Obi-Wan uppenbarar sig för honom, och berĂ€ttar att han mĂ„ste till Dagobah för att möta Yoda, dĂ„ kĂ€nns det som att vi ser pĂ„ nĂ„got bibliskt. Det hĂ€r hĂ€nder för att det alltid varit skrivet i stjĂ€rnorna att det ska hĂ€nda. Det Ă€r vĂ€vt av kosmisk mening, bortom tid och rum. Vad Ă€r det Luke sĂ€ger pĂ„ Dagobah? Att det Ă€r ”nĂ„got bekant” med platsen. Att den Ă€r som nĂ„got ”ur en dröm”. Det Ă€r som att nĂ„gonting, lĂ„t sĂ€ga en profetia, Ă€r pĂ„ vĂ€g att gĂ„ i uppfyllelse.

NĂ€r det bekanta möter det obekanta uppstĂ„r sĂ€llsamma rysningar, det som Freud berömt kallade das unheimliche (det ”kusliga”). Episod V Ă€r full av sĂ„dana drömska detaljer; en av mina favoriter Ă€r Darth Vaders ovĂ€ntade entrĂ© i Cloud City, invid ett lĂ„ngt middagsbord. Scenen Ă€r som tagen ur en film av Luis Buñuel. Jag undrar alltid om de faktiskt slĂ„r sig ner och Ă€ter middag ihop nĂ€r dörrarna stĂ€ngs. (Och hur matas Vader?) PĂ„ liknande sĂ€tt förklaras det aldrig vad som hĂ€nder med C-3PO nĂ€r han hör en R2-enhet och gĂ„r ivĂ€g för att möta sitt öde. Cloud City Ă€r överhuvudtaget en mystisk plats, en drömvĂ€rld dĂ€r dörrar öppnas och stĂ€ngs som de vill, och dĂ€r en korridor leder till en helt annan och ju fler man gĂ„r i, desto lĂ€ngre in i labyrinten kommer man (tills man, sĂ„klart, hamnat i stormens öga, och sugs rakt ner i centrumets slukhĂ„l).

Jag försöker egentligen inte recensera den hÀr filmen, om nÄgon undrar. Somliga filmer kan inte förklaras eller bedömas. Somliga filmer Àr att jÀmföra med vÀrldsliga faktum, snarare Àn konstnÀrliga ting. Det finns ingen som behöver upplysas om Episod V, garanterat inte pÄ en sida om film i alla fall; utmaningen Àr sÄklart att inte falla ner i slentrianmÀssiga hyllningskörer och samma gamla kanoniserade underdÄnighet. Inte för att jag suktar modernitet eller framtid. Inte för att jag har nÄgot emot att erkÀnna det redan erkÀnda. Men för att somliga saker helt enkelt blir tjatiga utan kontext. Att Episod V Àr en fantastisk film Àr vedertaget. Varför den Àr fantastisk diskuteras just dÀrför mer sÀllan.

Det Ă€r ocksĂ„ lĂ€tt att glömma bort, just dĂ€rför, vilken formellt originell film det Ă€r. Idag tar vi det för givet att filmer kommer i fĂ€rdigpackade trilogier och slutar pĂ„ cliffhangers. Men 1980 var det ingen sjĂ€lvklarhet överhuvudtaget. Enligt all slags Hollywoodlogik sĂ„ borde uppföljaren till Star Wars hetat Star Wars II. Det fanns ingen anledning att tro att uppföljaren inte bara skulle vara ”mer av samma sak”. George Lucas fortsatte tĂ€nka stort och framĂ„tskridande, Ă€ven nĂ€r han hade pengarna pĂ„ banken. Han satsade alla pengar han hade fĂ„tt frĂ„n föregĂ„ngaren för att göra Rymdimperiet slĂ„r tillbaka. Redan titeln var en gir bort frĂ„n sĂ€kra hamnar. Han beslutade sig dĂ€refter för att göra en mörkare och mer dynamisk film, som börjar, pĂ„gĂ„r och slutar i ett enda svep, utan vare sig ordentlig början eller slut. En film, dessutom, dĂ€r skurkarna vinner och dĂ€r publiken lĂ€mnas hĂ€ngande i en chockerande och förvirrande cliffhanger; detta i en analog tid, dĂ€r film fortfarande skedde huvudsakligen pĂ„ bio, utan nĂ„gon som helst tredje film att direkt slĂ„ pĂ„. Det fanns en tid, alltsĂ„, dĂ„ Episod IV och Episod V var de enda Star Wars-filmerna som fanns. Detta i en vĂ€rld dĂ„ ingen tĂ€nkte i termer av berĂ€ttelser över flera lĂ„ngfilmer. I tre Ă„r hĂ€ngde Star Wars bara dĂ€r, i ett limbo dĂ€r Darth Vader lemlĂ€star sin son och hĂ€ver ut sig att han Ă€r hans pappa. Va? Ljuger han? Vad tror Luke? Vem Ă€r ”another”? NĂ€pp. The end. FortsĂ€ttning kanske följer. Hej dĂ„.

Genialitet och galenskap Ă€r ju som bekant slĂ€kt. Det Ă€r svĂ„rt att helt sĂ€kert avgöra vilket som gĂ€llde för Lucas, som rĂ€knade med att publiken skulle uppskatta filmen Ă€ndĂ„. Kompensationen för det formella knaset var utvecklandet av alla de tematiska trĂ„darna frĂ„n den förra filmen, sĂ€rskilt vad gĂ€ller Kraften. Det Ă€r i Episod V som vi verkligen börjar förstĂ„ vad Star Wars handlar om. Publiken hade dragits med i Episod IV som barn dras med i bilderböcker; det var helt enkelt omöjligt att sluta vilja hĂ€nga med. Rent krasst sĂ„g vi dock inte sĂ„ mycket. Tatooine, Millennium Falcon, DödsstjĂ€rnan, rebellernas lĂ€ger och DödsstjĂ€rnan igen. That’s it. ÄndĂ„ kunde alla kĂ€nna toppen av isberget. Star Wars vĂ€rld var dĂ€r, en i princip riktig plats att sjunka in i. Det var helt uppenbart att det fanns mer att utforska. Episod V gav oss mer, och mer dĂ€rtill. Inte nog med att vi Ă€ntligen fick komma ut i denna galax lĂ„ngt lĂ„ngt borta, och se lite fler platser; vidden av den kosmiska kraft som Luke stĂ„r i kontakt med började nu gĂ„ upp för oss med ett större allvar, ett större djup, en mer dynamisk konsekvens. Det Ă€r nu man börjar förstĂ„ att saker finns att lĂ€ra sig hĂ€r som kan hjĂ€lpa en i sitt eget liv. Det Ă€r i Episod V som Star Wars höjer sig frĂ„n att vara en serier fantastiskt underhĂ„llande rymdfilmer till en modern myt, med mytens alla relevanta samklanger och psykologiska anknytningar. Man kan citera den hĂ€r filmen lika vĂ€l som man kan citera Einstein eller Basho.

Men dĂ„ hĂ€ngde ocksĂ„ allt pĂ„ att den dĂ€r gröna Yoda-muppen inte skulle se löjlig ut. ”Vi kör” sa Lucas, och hoppades pĂ„ det bĂ€sta. Alla vet, med facit i hand, att samma instĂ€llning gett oss filmer som Ingen plockar Howard (1986). Om Lucas karriĂ€r lĂ€rt oss nĂ„got sĂ„ Ă€r det precis hur kompromisslösa visioner fungerar. En fri canvas kan ge en konstnĂ€r möjligheten att skapa mĂ€sterverk som pĂ„verkar andra mĂ€nniskors liv för evigt. Samma canvas kan fĂ„ samma konstnĂ€r att skapa en glad kalkon. Men det blir aldrig det sĂ€kra mellantinget, aldrig den ljumna mellanmjölken, aldrig den kalkylerade underhĂ„llningsmaskinen. Även Ingen plockar Howard Ă€r konst i jĂ€mförelse med habila studioproduktioner som ”Fast & Furious 16”. Kanske inte om man ska rĂ€kna poĂ€ng. Men i kĂ€nslan. I sjĂ€len och hjĂ€rtat. I sjĂ€lva anledningen till varför nĂ„gon vill sĂ€tta sig ner och se pĂ„ en film till att börja med. En misslyckad film kan vara mer givande Ă€n en mer lyckad. Allt handlar om visionen.

Nu pĂ„pekar sĂ„klart nĂ„gon att Lucas, trots allt, inte regisserade den hĂ€r filmen. Det Ă€r sant. Med sin gamla lĂ€rare vid rodret verkar det som att den tystlĂ„tne Lucas inte alltid vĂ„gade sĂ€ga emot nĂ€r Kershner drog till med ett par idĂ©er som inte verkar gĂ„ alldeles i samklang med Lucas vision. Den mest ökĂ€nda Ă€r naturligtvis scenen dĂ€r Leia kysser Luke för att bevisa en dum poĂ€ng för Han Solo. Lucas berĂ€ttade uppenbarligen inte för Kershner att den hĂ€r scenen var lite problematisk, liksom ytterst fĂ„ visste att Vader var Lukes pappa under inspelningen (den stĂ€ndigt negligerade David Prowse sa egentligen nĂ„got helt annat under sin stora hjĂ€lm). ÄndĂ„ Ă€r det uppenbart att sanningen om Leia Ă€r planterad, frĂ„n de suggestiva nĂ€rbilderna i karbonitkammaren till Yodas kryptiska citat och slutet, dĂ€r det inte rĂ„der nĂ„gra tvivel om att Luke och Leia Ă€r sammanförda genom Kraften.

Det Ă€r svĂ„rt att spekulera i vad som hĂ€nde nĂ€r i nĂ„gon film överhuvudtaget; ofta minns inte de inblandade heller. OmstĂ€ndigheter förmildrades absolut, för det fanns Ă€nnu mer hĂ„ngel mellan Luke och Leia som Lucas till sist satte stopp för, men jag förstĂ„r för mitt liv inte varför han inte tog bort den hĂ€r scenen nĂ€r han hade chansen (med sina specialversioner). Det Ă€r, kort sagt, en smutsflĂ€ck pĂ„ en pĂ€rla, och det enda sĂ€ttet jag stĂ„r ut med den Ă€r att titta pĂ„ R2-D2, Chewbacca och C-3PO. Dessa tillhör ju trots allt prequel-alumnin och bör ha en bĂ€ttre uppfattning om varför det hĂ€r kĂ€nns helt fel. Vad betyder egentligen Chewies mycket belĂ„tna skratt? Kanske R2 piper en och annan förklaring till C-3PO, som drabbas av nĂ„got slags akut prekĂ€rt butlersyndrom. De mĂ„ste hursomhellt alla lĂ€mna rummet. ”Excuse us a moment”.

SkÀmt Äsido, scenen fungerar allra bÀst i soptunnan.  Tanken Àr att vi behöver se gÀnget ihop i en scen innan de skiljs Ät, men filmen fungerar faktiskt mycket bÀttre utan scenen. Den innehÄller ingen exposition vi inte klarar oss utan och tar man bort scenen ökar man den underliggande stressen som redan frÄn början ligger och pockar pÄ dramatiken. Det klÀmkÀcka myspyset mellan karaktÀrerna i den hÀr scenen Àr som en isolerad ö av harmlöshet i ett hav av urmörker; en munter, opretentiös och lattjo hang out-scen som i slutÀndan helt enkelt inte passar in. Vissa filmer mÄste fÄ tillÄtas vara sÄ ansprÄksfulla som de uppenbarligen Àr. Inte heller innehÄller scenen nÄgonting vi inte kan överleva utan, förutom möjligen nöjet i att höra Leia kalla Han för en scruffy looking nerf herder.

FREDRIK FYHR


Star Wars: Episode V – The Empire Strikes Back. 1980 USA 124 min. (spec vers. 127 min). fĂ€rg/35mm/2.39:1. R: Irvin Kershner. S: Mark Hamill, Harrison Ford, Carrie Fisher, Billy Dee Williams, Anthony Daniels, David Prowse, Peter Matthew, Kenny Baker, Frank Oz, Alec Guinness, Clive Revill, Julian Glover, John Ratzenberger, James Earl Jones.


<- Ivan den förskrÀcklige, del 1 & 2 (1944, 1958).