Fredrik Fyhr

Tidvisa rapporter och osorterade telegram

🎞 Once Upon a Time… in Hollywood (2019)

Varför görs film? Varför ser vi pÄ film? Varför finns skÄdespelare? Vad Àr denna strÀvan efter att gestalta nÄgot? BerÀtta en berÀttelse, och berÀtta den igen, berÀtta den pÄ ett gammalt sÀtt, och sÄ ett nytt sÀtt, och sÄ ett gammalt sÀtt igen? Varför finns Ättioelva versioner av Hamlet? Varför finns tjugofyra Bondfilmer? Vad Àr det vi hÄller pÄ med hÀr, egentligen?

Svaret kommer om du förestÀller dig, för ett ögonblick, att du Àr en annan mÀnniska. Du bÀr den andres ok och grÄter den andres tÄrar. Du ser en annan berÀttelse Àn din egen. Du förstÄr plötsligt att om inte du ger jÀrnet för att bÀra upp den andre i dig sjÀlv, fÄ den andre att leva genom dig, kommer inte heller du finnas.

En replik frĂ„n Once Upon a Time in Hollywood finns redan i trailern: “That was the greatest acting I have ever seen in my life”. Det Ă€r en brĂ„dmogen barnskĂ„despelare som sĂ€ger det till den övervintrade Rick Dalton (Leonardo Di Caprio) som brister ut i grĂ„t. Varför grĂ„ter han? För att uppdraget att gestalta en annan Ă€r övermĂ€nskligt, för att han i grund och botten inte trott att han skulle klara av det, och för att nĂ„gon ger honom en i sammanhanget enorm komplimang. Han kanske Ă€r en övervintrad b-skĂ„dis, han kanske lever ett liv som ter sig patetiskt, han kanske aldrig nĂ„gonsin kommer i nĂ€rheten av den framgĂ„ng han en gĂ„ng förestĂ€llt sig. Men han har lyckats. Han har uttryckt ett stycke sanning. Han har burit en roll. Han har gestaltat, och tagit del av det berĂ€ttande som ger vĂ„ra liv mening. Han har, pĂ„ sĂ„ sĂ€tt, varit med och rĂ€ddat vĂ„ra liv.

Detta Ă€r Quentin Tarantinos nionde film, men det stĂ„r inte sĂ„ i förtexterna. Det stĂ„r bara, klart och tydligt: A Film By Quentin Tarantino. Jag finner det oerhört talande för vad för film Once Upon a Time in Hollywood Ă€r. För att inte begrava ledtrĂ„den: Det Ă€r Tarantinos bĂ€sta film sedan Pulp Fiction, och det mĂ€sterverk han gjort att sĂ€tta jĂ€mte den filmen. Jag vet att de sa det sĂ„dĂ€r kĂ€ckt i slutet pĂ„ Inglourious Basterds (2009): ”I think this might be my masterpiece.” Men om man mĂ„ste sĂ€ga det sĂ„ tror man inte riktigt pĂ„ det.

Det var, för all del, en fantastisk film
 men till syvende och sist inte mycket mer Ă€n ett stycke förhöjd distraktion; kanske att den rentav blev sĂ€mre nĂ€r man fick höra vilka grandiosa förestĂ€llningar Tarantino sjĂ€lv hade om filmen, i relation till andra vĂ€rldskriget (han verkade tro att han gjort Schindler’s List). Hans kvasipolitiska filmer har dĂ€refter varit tveksamma – Django Unchained, som jag villigt erkĂ€nner att jag överskattade nĂ€r det begav sig, var en minst sagt instabil historia och The Hateful Eight sĂ„g jag som ett desperat snedsteg, en film som landade lĂ„ngt borta frĂ„n mĂ„let Tarantino siktade pĂ„.

Men Àven Kill Billfilmerna var, trots deras tjusighet och oerhörda sebarhet, i grunden vÀldigt högspÀnda och klaustrofobiska. Once Upon a Time in Hollywood Àr den första film som Tarantino gjort sedan 1994 som inte kÀnns som gjord under pistolhot, den första sedan dess gjord utifrÄn nÄgon slags öppen princip; en film dÀr Tarantino Àntligen slappnar av, accepterar filmskaparen han faktiskt Àr, Àr nöjd med att vara just i sitt skinn och inte hela tiden försöker övertyga oss, och sig sjÀlv, om att han Àr mofo QT, now check this shit out! Inga hamsterface-inzoomningar, inga överförklarande faktaspeakers. Vi Àr inte fast i mixerbordet.

Once Upon a Time in Hollywood Ă€r istĂ€llet, lĂ„t oss ta ett djupt andetag hĂ€r för vi förtjĂ€nar det, bara en film; absolut kompromisslös, extremt följsam, oerhört begĂ„vad, lika jĂ€mn och enkel som eklektisk och spretig, till sist ocksĂ„ helt uppĂ„t vĂ€ggarna vĂ„ldsam och grotesk, men aldrig insisterande, aldrig desperat, hela tiden
 hm. Jag skulle förminska det om jag kallade filmen ”soft” men jag hittar för tillfĂ€llet inget bĂ€ttre ord. Det Ă€r en film som ser vĂ€rdet i de dĂ€r scenerna i Studie i brott dĂ€r James Stewart bara Ă„ker bil i tio minuter, lĂ„t oss sĂ€ga det sĂ„.

Jag vill inte sĂ€ga mycket om vad som hĂ€nder i filmen eller vad den handlar om – jag Ă€r inte sĂ„ förtjust i det till att börja med, och sĂ€rskilt i den hĂ€r filmen vore det kontraproduktivt. Filmen Ă€r inte uppdelad i kapitel, som mĂ„nga av Tarantinos andra, men den Ă€r igenkĂ€nnbart episodisk. Det Ă€r viktigt att förstĂ„, anser jag, att filmen inte har en narrativ utan snarare bestĂ„r av mĂ„nga olika berĂ€ttelser, kanske hundratals beroende pĂ„ hur man rĂ€knar. Dessa berĂ€ttelser, och berĂ€ttelserna i berĂ€ttelserna, hade kunnat vara vilka som helst. Hollywood Ă€r stort för att vara sĂ„ litet och det har 100 Ă„r av skrönor, sĂ„vĂ€l drĂ„pliga som blodiga.

Ett Ă€r förstĂ„s natten i augusti 1969 dĂ„ Sharon Tate och tre andra bestialiskt mördades av hippies utsĂ€nda av Charles Manson. Jag sĂ€ger ”förstĂ„s” trots att samtalen som fördes efter visningen gjorde mig varse att detta Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n allmĂ€nbildning. SĂ„ Once Upon a Time in Hollywood Ă€r tvĂ„ filmer, dĂ„, minst, en för de som vet vart den kommer ifrĂ„n och en för de som inte vet vad en TV-guide Ă€r. Den hĂ€r gĂ„ngen tĂ€nker inte Tarantino förklara sina referenser som en kĂ€ck mansplainer, som om han Ă€r gammal nog att veta vad han sjĂ€lv vill, kan och brinner för. Allt mĂ„ste inte redovisas eller överförklaras, sĂ€rskilt inte nĂ€r det ligger i blodet och kommer ut bara pĂ„ ren kĂ€nsla. Dessutom: Den som inte kan alla filmens referenser kommer förmodligen inte kunna gissa vad som kommer hĂ€nda i en scen frĂ„n en annan, och har förmĂ„nen att se filmen med en helt annan nyfikenhet Ă€n de som vet mer. Vi kĂ€nner istĂ€llet pulsen slĂ„ tidigt, för Tarantino anvĂ€nder bland annat Manson som en tidsinstĂ€lld bomb Ă„t narrativen. Eftersom han redan frĂ„n början etablerar en tidsmarkör kĂ€nner vi intuitivt vilken hĂ€ndelse filmen kommer sluta pĂ„. Som alltid kan Tarantino konsten att ta stryptag om oss.

Han gör det pÄ det sÀtt han gör, oklanderligt och hÀr, som sagt, med lÀttare fötter Àn pÄ Ärtionden. SmÄ scener, avstickare som narrativa junkies skulle vilja pÄstÄ var överflödiga, blir fullstÀndigt blodisande. Naturligtvis vet Tarantino precis nÀr han ska slÀppa taget, lÄta luften pysa ur ballongen och fÄ oss att gapskratta igen (utan att vi ser hammaren som Àr pÄ vÀg ner mot huvudskÄlen).

Jag vill inte ta Tarantino för givet, men sĂ„ mycket Ă€r sĂ„klart vĂ€ntat. Det Ă€r oerhört skickligt filmskapande, och han fĂ„r det att se barnsligt enkelt ut, men det Ă€r ocksĂ„ en tortyrkammare som varit nĂ€stan summa summarum av Tarantinos filmer – det har varit pĂ„ grĂ€nsen, ibland över, till uttröttande.

Men hans stil Ă€r inte sjĂ€lvĂ€ndamĂ„let hĂ€r, inte heller de tusentals referenser som ger filmen en kuliss som till slut Ă€r sĂ„ detaljerad att den blir del av sjĂ€lva stommen. Inte ens filmens berĂ€ttelser Ă€r helt poĂ€ngen med den. De hĂ€nger inte ihop mer Ă€n som bitar pĂ„ ett grillspett – de fungerar som redskap, snarare, och speltiden Ă€r resan som Ă€r fĂ€rdens mĂ„l. Det Ă€r talande hur lĂ€nge Tarantino stannar i fiktionerna – Rick Daltons filmer Ă€r till slut precis lika viktiga som filmen vi tittar pĂ„ – för i det lĂ„nga loppet börjar vi förstĂ„ att fiktioner Ă€r vad Tarantino handlar om. Han kan inte riktigt sĂ€ga nĂ„got om andra vĂ€rldskriget, eller om historiskt rasförtryck i vilda vĂ€stern, eller ens om heder och Ă€ra i asiatisk kung fu-lore. Han kan dĂ€remot vĂ€ldigt mycket om andra filmer. Och den hĂ€r filmen handlar till syvende och sist bara om andra filmer, och varför det Ă€r viktigt att vi fortsĂ€tter titta pĂ„ film. Tarantino hittar oemotstĂ„ndliga sĂ€tt att hylla gamla Steve McQueen-rullar och Sergio Corbucci-rökare, men filmen hör inte hemma med det sena 60-talets b-filmsscen sĂ„ mycket som den hör hemma med Truffauts Dag som natt (1973) eller Robert Altmans Spelaren (1992), film-filmer om filmvĂ€rldar och filmeri, eller direkt filmskap; Tarantino Ă€r ute efter att hitta sjĂ€lva hjĂ€rtat i filmen som fenomen. Det Ă€r platsen han egentligen alltid varit pĂ„, och en av de saker som Ă€r sĂ„ tillfredsstĂ€llande med Once Upon a Time in Hollywood Àr kĂ€nslan av utandning, kĂ€nslan av att Tarantino Ă€ntligen gjort en film dĂ€r han Ă€r helt och hĂ„llet sann mot sig sjĂ€lv.

Tarantino förstÄr att film, kanske mer Àn nÄgot annat medium, vill fÄnga verkligheten men ocksÄ göra om den. Vi vill inte vara ombord Titanic, men vi vill se filmen. Vi kÀnner fasa inför terrordÄd men kan förstÄ impulsen att gestalta dem pÄ film. Ibland Àr filmer bara sexiga vampyrer och krigande robotar; drömmar som vi flyr in i för att komma bort frÄn verkligheten. Men lika ofta kan de drömmarna bÀra pÄ en human sanning som utmanar vÄr verklighet. John F. Kennedy mördades, jo, och i JFK (1991) lyckas Oliver Stone göra det faktumet Ànnu viktigare Àn det redan Àr. I filmer finns nÄgot verkligare Àn verkligheten, för de representerar, inte verkligheten i sig utan idéerna vi har om verkligheten. PÄ film bearbetar vi, med intrycken, detta obegripliga faktum att vi Àr vid liv. Filmer ger oss utrymme att finna meningar med vÀrlden vi Àr del av. NÀr vi berÀttar berÀttelser pumpar vi blod i vÄra Ädror, ser till att vÄra hjÀrtan slÄr och vÄra tankar rör sig.

NĂ€r Quentin Tarantino gör en ny film sĂ„ Ă€r nuet distraherande, med sina meningslösa IMDb-referat och trendkĂ€nsliga smakdomare som försöker att inte göra bort sig, och den kollektiva hypemaskinen som fĂ„r oss att tro ditt om Once Upon a Time in Hollywood nĂ€r den sĂ„klart visar sig vara datt. Men i framtiden, dĂ€r du och jag och alla filmer ska leva, hoppas jag att det Ă€r tydligare att film i sig Ă€r vad den hĂ€r filmen handlar om. Sig sjĂ€lv, det vill sĂ€ga. Och vi, att vi tittar pĂ„ den. Om man inte bryr sig sĂ„ mycket om film sĂ„ vet jag inte hur mycket man kan fĂ„ ut av den – sĂ„ mycket kan jag erkĂ€nna – men jag har svĂ„rt att förestĂ€lla mig att den som kĂ€nner att ingen film Ă€r sĂ„ vacker och meningsfull som den film som Ă€r film för filmens skull skulle vara oberörd av den. Allt vi försöker göra, nĂ€r vi ser film, nĂ€r vi gör film, till och med nĂ€r vi skriver om film, och nĂ€r vi gestaltar andra och försöker fĂ„nga berĂ€ttelser och nĂ„ ut till nĂ„gon annan; allt vi försöker göra i, med och för vĂ€rlden, vibrerar i den hĂ€r filmen som ett blodigt hjĂ€rta av guld
 med en Cadillac och en schysst rattmuff.

FREDRIK FYHR

3 svar pĂ„ ”🎞 Once Upon a Time… in Hollywood (2019)”

  1. Pingback: Videosöndag

LĂ€mna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *