👁‍🗹 California Dreamin’ med Quentin Tarantino

California Dreamin’ med Quentin Tarantino – varför ”Once Upon a Time…” Ă€r ett mĂ€sterverk

(Spoiler alert för de kĂ€nsliga – Ă€ven om texten inte ruinerar avgörande överraskningar sĂ„ fungerar den nog bĂ€ttre efter att man sett filmen sĂ„, only saying)

Jag har ingenting emot att filmer blir negativt bemötta, inte ens om jag tycker om dem vĂ€ldigt mycket. Det börjar dock klia under ögonen pĂ„ mig nĂ€r filmer blir missförstĂ„dda. NĂ€r folk tror dramer Ă€r komedier och blir besvikna, eller nĂ€r alla letar pĂ„ fel stĂ€lle efter poĂ€ngen. Jag kan inte hjĂ€lpa det! Jag vill mena att jag lĂ€rt mig tillrĂ€ckligt om film för att se med en gĂ„ng nĂ€r nuet sĂ€tter kĂ€ppar i hjulet för vad som egentligen Ă€r en fantastisk film för all framtid. Jag mĂ„ste ta pĂ„ mig slĂ€ngkappan och springa ut till försvar. Till och med nĂ€r det gĂ€ller Quentin Tarantino och Once Upon a Time… in Hollywood som naturligtvis fĂ„tt flera fantastiska recensioner och som redan klĂ€ttrat upp pĂ„ IMDbs:s topp 200-lista och som, ni vet vart ni hörde det först, Ă€r ute och nosar pĂ„ ett par Oscars i vinter. Not even kidding.

NÀ jag har inget emot att nÄgra inte gillar filmen, om de accepterat och försökt begripa den, men jag ömmar för alla som missförstÄtt den.


I. Back in the summer of sixty-whine.

Det finns sĂ€kert redan en psykologisk term för fenomenet jag nu ska prata om, men jag vill döpa det till spontan avvisning. Det Ă€r vad som sker nĂ€r man inte hĂ€nger med i filmen man ser, eller nĂ€r filmen inte passar ihop med det system av förvĂ€ntningar man tar med sig in, och istĂ€llet för att försöka förstĂ„ avvisar man irriterat det man ser. Man förutsĂ€tter att man inte alls inte förstĂ„r, det Ă€r ju bara mĂ€nskligt – det mĂ„ste ju vara filmen det Ă€r fel pĂ„, inte en sjĂ€lv. DĂ€rför vĂ€ljer man istĂ€llet att plocka upp klyschor ur en lĂ„da filmsĂ€garklyschor. ”NĂ„gra av dem kĂ€nns vĂ€l pĂ„ ett ungefĂ€r rĂ€tt?” tĂ€nker man omedvetet.

Om Once Upon a Time in Hollywood heter det att filmen inte har nĂ„gon handling, att den Ă€r lĂ„ng och utdragen och att Tarantino Ă€r ”sjĂ€lvbelĂ„ten”. Jag har till och med hört nĂ„gon sĂ€ga att han Ă€r omringad av ”yes-men” och behöver en ”bra producent”. Jag som trodde att ingenting bra fanns att sĂ€ga om Harvey Weinstein, men dĂ€r ser man. Eller kanske att man menar en producent som Terry Melcher, som spökar genom Once Upon a Time som vad-som-nu-fanns i den dĂ€r lĂ„dan i Pulp Fiction.

Terry who? ”Sergio who?”

Tycker man verkligen det sÄ Àr det ju jÀttefint, men jag tycker det lÄter vÀldigt mycket som fraser man anvÀnder nÀr man sjÀlv inte vet vad man ska sÀga om vad man sett.

Och det finns mĂ„nga anledningar, menar jag, till att en publik Ă„r 2019 skulle finna Once Upon a Time alienerande. Jag mĂ€rkte redan efter visningen jag var pĂ„ att gott om folk inte visste vem Sharon Tate var eller ens vem Charlie Manson var, och för dessa var Hollywood bara ett ord och 1969 bara ett Ă„r. De kunde notera att filmen var full av referenser men inte vad de kom ifrĂ„n och dĂ€rför inte vad betydde för filmen i stort. Alla kunde nog hĂ„lla med om att Tarantino sjĂ€lv förmodligen Ă€r den enda som har koll pĂ„ alla kĂ€llorna. Detta en nu medelĂ„lders man, som zickzackat sig ur stormens öga efter #metoo, och som nu gör en till vĂ„ldsam film dĂ€r mĂ€n Ă€r mĂ€n och kvinnor kvinnor, och dĂ€r vi lockas till att skratta Ă„t vĂ„ld och sympatisera med de gamla stofilerna. En film som nostalgiskt omfamnar regissörens barndom och ett hav av bortglömda b-filmer, och inte har ett smack att sĂ€ga om ”aktuella Ă€mnen”, ”hĂ€r och nu”. Den Ă€r inte ens ”based on a true story”, trots att dokumentĂ€rer och dokudraman Ă€r sĂ„ poppis idag – va, vad Ă€r dealen med det nu dĂ„? Dessutom hĂ€nder allt detta i en film som kan beskrivas som en soft, chill, obekymrad ”hang out-movie” snarare Ă€n den typ av kyliga, narrativa IKEA-laboration som TV-seriepubliken Ă€r van vid.

True, true. Det finns gott om scener dÀr folk bara kör bil i Once Upon a Time, ser gator rulla förbi. Gott om scener dÀr folk bara gÄr, faktiskt. Gott om vyer, gott om intryck. Gott om stunder dÀr historia möter myt och fiktion. Gott om b-filmer. Gott om nostalgi, faktiskt helt perfekt nostalgi nÀr allt kommer omkring; filmen Àr minutiöst framstÀlld. Story? Tre akter, början mitt slut? Antagonist, protagonist? Har karaktÀrerna konflikt, problem, mÄl och ark?

Nej, den oĂ„terkalleligt medelmĂ„ttiga lĂ€raren pĂ„ manusskrivarskolan skulle kastat Tarantinos projekt i soptunnan och lĂ€rarens olyckligt lottade elever skulle inbilla sig att detta var ett stordĂ„d. Det lĂ€ttaste som finns Ă€r att vĂ€nta sig konventioner och sedan irriterat avvisa filmen som inte följer de konventionerna. SĂ€rskilt Tarantino, som mĂ„nga nog ser som allmĂ€ngods – ”vafan”, liksom, ”gĂ„r man och ser en ny Tarantino-film vet man vĂ€l vad man ska fĂ„?”

Jag tror faktiskt att filmen, rent strukturellt, utmanar 90% av de som sitter i salongen. Den genomsnittliga biobesökaren av Leonardo DiCaprios och Brad Pitts nya film ser Marvelfilmer, TV-serier och Netflix och förvĂ€ntar sig kanske inte att bli utmanade av rörliga bilder överhuvudtaget. En stor majoritet har inte sett mer Ă€n kanske ett dussin filmer gjorda innan 1960, om ens det; de kĂ€nner att filmhistorien började 1975, med Hajen, sex Ă„r innan Once Upon a Time utspelar sig, och de förutsĂ€tter att en film ska följa de konventioner som ett typiskt manus enligt konstens alla regler ska följa. Om Tarantino inte gör det Ă€r det bara för att ingen stoppar honom. Varför skulle nĂ„gon inte följa reglerna? Har man bara konventioner att röra sig efter sĂ„ framstĂ„r Once Upon a Time bara som tvĂ„ och fyrtio av en massa… gojs, liksom.

Jag försöker att lĂ„ta sĂ„ ödmjuk jag kan men look, som de sĂ€ger pĂ„ film, en stor del av filmens historia Ă€r bortglömd idag och de flesta som lĂ€r sig Ă€lska film Ă€lskar filmerna de ser nĂ€r de vĂ€xer upp, som om de kommit frĂ„n ingenstans; dĂ€rutöver finns de som zonar in pĂ„ just sina preferenser och vĂ€grar acceptera det som inte följer dem. Att filmĂ€lskare lider av utbredd filmisk historielöshet, generell visuell dyslexi och allmĂ€nt inskrĂ€nkta smaklökar Ă€r faktum som inte gĂ„r att göra sĂ„ mycket Ă„t. Bara… försök att inte skjuta budbĂ€raren.

VĂ€rre Ă€r förresten de kritiker som avfĂ€rdar filmen pĂ„ grund av ren smaksnobbism, som en och annan nobel herre i södern som förfasat sig över Tarantino och hans kĂ€rlek till ”strunt”, ”Mhmph! I do declare!” liksom. DĂ€r fĂ„r jag anledning att damma av de gamla principerna som Ă„tminstone jag ser film efter:

En film mÄste först och frÀmst accepteras, sedan respekteras.

Man mÄste dÀrefter göra sitt yttersta för att lÀsa av och förstÄ filmen och mÄlet ska alltid vara att Àlska filmen man ser.

Man kan inte gĂ„ in med vapnen redo och leta efter svagheterna. En film Ă€r inte en fiende som ska dödas. Ännu vĂ€rre Ă€r en kritiker (eller, om man vill, ”recensent”) som gĂ„r omkring med en massa egen, fri vilja. Denne kommer i glad ovisshet att missa poĂ€ngen med de flesta filmerna som ses, och alltid skriva en ovidkommande, förvirrad insĂ€ndare istĂ€llet för en recension. Nej, en god kritiker Ă€r en slav, dömd att se film efter film och alltid leta efter ljuset i situationen. Och man letar i filmen man för tillfĂ€llet tittar pĂ„, ingen annanstans. ”Bring in the evidence”, som Godard sa.


II. Filmen var boken som var bÀttre!

”Jag antar att vad jag alltid försöker göra Ă€r att anvĂ€nda strukturerna jag hittar i böcker, och anvĂ€nda dem pĂ„ film.”

SĂ„ sa Tarantino i en intervju redan 1993. Det förklarar vad David Bordwell kallat för block construction pĂ„ film, sĂ€rskilt i förhĂ„llande till Tarantino, det vill sĂ€ga berĂ€ttelser som Ă€r uppdelade i kapitel eller episoder (”blocks”), som en roman, istĂ€llet för den mer typiska filmstrukturen dĂ€r början, mitt och slut följsamt flyter in i varandra som om vi ser pĂ„ ett skeende.

Bordwell spĂ„rar termen till den modernistiske författaren Henry James, som uttryckligen berĂ€ttade i ”blocks”, men finner att tekniken Ă€r vanligt förekommande i litteraturen. I filmens vĂ€rld har den applicerats mer smygande – Tarantino Ă€r faktiskt en av de mest övertydliga exemplen pĂ„ ”block storytellers”. Alla hans filmer gĂ„r i episoder, ofta i utskrivna kapitel (Reservoir Dogs, Pulp Fiction, Kill Bill, Inglourious Basterds) men Ă€ven i de utan (Django Unchained, Jackie Brown, Once Upon a Time…) kan man se episoderna, vart de börjar och slutar och efterhand hur de hĂ€nger ihop.

HÀr kan vi dra slutsatsen att Tarantino Àr nÄgot av en formalist. Inga av hans filmer har haft mycket till djupa karaktÀrer eller tydliga intriger. Alla hans filmer har varit mer eller mindre episodiska och cirkelformade. De kan först uppskattas och begripas tekniskt och apokryfiskt innan de kan begripas för sina berÀttelser eller konventioner. Eftersom Tarantinos manus bygger pÄ litterÀra traditioner bör man ocksÄ förvÀnta sig att hans filmer emellanÄt fungerar ungefÀr som bra böcker snarare Àn bra filmer.

LĂ„g mig pĂ„minna, igen, om att detta Ă€r nĂ„got som först och frĂ€mst ska accepteras och respekteras, begripas och om möjligt Ă€lskas. Jag sĂ€ger inte att det alltid Ă€r möjligt – jag kunde sjĂ€lv tydligt se hur Hateful Eight kunnat bli just en bra roman, men jag tyckte inte filmen fungerade – men det mĂ„ste alltid vara mĂ„let.

OcksÄ det som skiljer Once Upon a Time frÄn Tarantinos tidigare filmer ska accepteras och respekteras, begripas och om möjligt Àlskas. Och vad det Àr?


III. Once Upon a Type of Hollywood. 

I allra enklaste ordalag? Pitchen Àr slopad.

Alla Tarantinos tidigare filmer har byggt pĂ„ en pitch runt vilken hĂ€ndelserna cirkulerar. Ett rĂ„n som gĂ„r snett, en resvĂ€ska med pengar, en kvinna som vill ha hĂ€mnd, en man som vill ha hĂ€mnd, ett gĂ€ng filurer i en stuga som inte kan lita pĂ„ varandra. Även i Pulp Fiction och Inglourious Basterds, Tarantinos tvĂ„ mer mĂ„ngfasetterade filmer, kan dramatiken hĂ€rledas till ett par konkreta poler; Pulp Fiction handlar i grunden om en maffiaboss med dĂ„ligt humör, och Basterds handlar om folk som vill ha ihjĂ€l nazister (en av dem Ă€r vad om inte en till hĂ€mnande kvinna).

Once Upon a Time in Hollywood Àr istĂ€llet introspektiv. Den grĂ€ver dĂ€r den stĂ„r. Liksom en författare presenterar Tarantino tid och plats, adderar sina karaktĂ€rer och ser vad som hĂ€nder. Liksom hos Fellini, en annan regissör som ofta fĂ„tt höra att han Ă€r ”sjĂ€lvupptagen”, Ă€r mycket strikt personligt. I en intervju har Tarantino sagt att en av inspirationerna till filmen var hans barndomsminnen av Los Angeles, hur man Ă„kte runt och lyssnade pĂ„ musik i bilen; hur man valde radiostation, höll sig till den, och pratade över musiken istĂ€llet för att sĂ€nka ljudet.

Tarantino vill uppenbarligen fĂ„ fram egna intryck pĂ„ bioduken. Filmens bas, om man vill dess raison d’ĂȘtre, Ă€r Los Angeles i slutet av 60-talet och allt vad det innebĂ€r bĂ„de historiskt och filmhistoriskt och för Tarantino sjĂ€lv. Var vĂ€nlig acceptera, respektera, begrip och försök Ă€lska. Storykonventioner och standardtempo har inte VIP-biljetter pĂ„ den hĂ€r resan.

DÀrmed inte sagt att filmen inte har nÄgon story, eller har fel tempo. Vill man ha en hare och hittar en sköldpadda sÄ kan man inte klaga pÄ sköldpaddan. Den Àr cool och tar den tid pÄ sig den behöver.

Jag nĂ€mnde i min recension av filmen att filmen snarare Ă€n en (1) berĂ€ttelse bestĂ„r av kanske hundra berĂ€ttelser. Mer specifikt utspelar den sig i ett mikrokosmos dĂ€r varje karaktĂ€r Ă€r en berĂ€ttelse – denna berĂ€ttelse kommer antingen frĂ„n verkligheten eller frĂ„n fiktionen som Tarantino skapar. Och eftersom Tarantino spelar löst med fantasi och verklighet mĂ„ste vi snart börja förstĂ„ att filmen ocksĂ„ handlar om vad det innebĂ€r att ta del av fiktioner överhuvudtaget. NĂ€r Rick Dalton drömmer att han Ă€r med i Den stora flykten ser vi honom inopererad i en scen av filmen, istĂ€llet för Steve McQueen. Detta Ă€r Daltons dröm, dock, för han förklarar att han inte kom i nĂ€rheten av rollen. Men nĂ€r Sharon Tate gĂ„r och ser sig sjĂ€lv pĂ„ bio sĂ„ Ă€r det den verkliga Sharon Tate som hon ser. Tarantino gör oss plötsligt medvetna om verklighetens Tate, och den kĂ€nnbara tragedin i att hon Ă€r död. Att vi egentligen ”bara” tittar pĂ„ Margot Robbie. Men ocksĂ„, kanske, att Tate pĂ„ bio inte Ă€r samma sak som Tate pĂ„ riktigt. Kanske att man blir en annan nĂ€r man projiceras som stjĂ€rna pĂ„ duk.

Tidigare har jag föreslagit att man kan titta pÄ film pÄ tre olika sÀtt. Dels som passiv betraktare av skÄdespelare i en film man vet bara Àr en film. Dels som nÄgon som lever sig in i filmen och tar allt som hÀnder för nÄgon slags verklighet. Dels som en analytiker, nÄgon som funderar pÄ vad bilderna representerar och hur de fungerar. Det enklaste sÀttet för mig att förklara storheten med Once Upon a Time in Hollywood Àr hur den aktivt tilltalar alla dessa tre saker. Scenen dÀr Robbie/Tate gÄr pÄ bio Àr ett, men filmen har en enorm mÀngd scener som fungerar pÄ liknande sÀtt, dÀr inte bara historia och myt och fiktion och verklighet sammanstrÄlar utan Àven dÀr vi aktiverar alla processer med vilka vi tar in en berÀttelse.

Mest iögonfallande Ă€r kanske scenen med Bruce Lee – dĂ€r han framstĂ„r som nĂ„got av en karikatyr, just för att scenen Ă€r ihĂ„gkommen av Cliff Booth, som naturligtvis i sitt eget huvud ser sig sjĂ€lv som övermannen. En annan Ă€r scenen dĂ€r Dalton tragglar sig igenom inspelningen av avsnittet av ”Lancer”, dĂ€r Tarantino stannar i serien (berĂ€ttelsen-i-berĂ€ttelsen) sĂ„ lĂ€nge att den till slut blir lika viktig som filmen vi tittar pĂ„ – nĂ€r de ”bryter” i inspelningen gör det ingen skillnad, för fiktionen pĂ„gĂ„r fortfarande i det att filmen vi ser pĂ„ fortfarande pĂ„gĂ„r; alla fiktioner Ă€r likvĂ€rdiga hĂ€r, och vi kan nĂ€rma oss dem hursomhelst, i ena stunden sugas in i ”Lancer” för att i andra stunden kastas in i Cliffs huvud, dĂ€r en annan fiktion pĂ„gĂ„r, en som tar formen av hans minnen och förestĂ€llningar.

Hur ska vi förresten tolka faktumet att Cliff kanske dödat sin fru? Filmen antyder, men sĂ€ger aldrig rakt ut, att hade ihjĂ€l henne och kom undan med det. Vissa har haft oresonligt svĂ„rt att förstĂ„ att filmen inte Ă€r ute efter att enögt idealisera en hustrumördare. Snarare handlar filmen lika mycket om berĂ€ttelser som berĂ€ttelsers mellanrum – leerstelle, om man vill prata litteraturvetenskapska, de tomrum och elipser dĂ€r vi inte vet sĂ€kert vad som hĂ€nt. Det skapar ambivalens. Ambivalens skapar spĂ€nning. Vi Ă€r programmerade att gilla Brad Pitt. Att hans karaktĂ€r kanske inte gĂ„r att lita pĂ„ skapar en hisnande typ av spĂ€nning, en som Ă€ven gĂ„r igen i livet och verkligheten, dĂ€r saker inte gĂ„r att förenkla till statiska poler. Allt Ă€r, som bekant, relativt.

Billy Booth

Men sĂ„ mycket för berĂ€ttandet i sig. Vi har fortfarande de andra nivĂ„erna kvar. Hur ska vi tolka att Cliffs fru hette Billie – alltsĂ„ Billie Booth, samma sak som en barnskĂ„despelare som 1966 var med i Disneyproducerade krigskomedin Follow Me, Boys!; den hade Kurt Russell i rollistan och gossen Booth spelade en kille som hette vad om inte Leo?

Är Cliffs efternamn Booth bara för att Tarantino ville fĂ„ in namnet Billie Booth pĂ„ ett hörn? OmstĂ€ndigheterna kring det eventuella mordet pĂ„minner ocksĂ„ en hel del om Natalie Woods död, eller förestĂ€llningarna vi har om det i alla fall, ett av mĂ„nga blodiga Hollywood-mysterium frĂ„n denna era. Wood drunknade ombord en yacht som tillhörde hennes make Robert Wagner, och obduktionen visade att hon hade blĂ„mĂ€rken pĂ„ armar och ben samt en svullnad pĂ„ vĂ€nster kĂ€kben. Wagner pĂ„stod att han lagt sig ensam kvĂ€llen innan man fann hennes kropp, men han blev av förstĂ„eliga skĂ€l aldrig helt fri frĂ„n misstankar.

Wagner och Wood

Och, Äterigen, detta Àr inte meningslöst nörderi. Detta Àr filmen vi har framför ögonen. Acceptera, respektera, begrip och försök Àlska.


IV. Hur hÀnger det ihop dÄ? 

SÄ, för att kort repetera, filmen har inte Tarantinos typiska pitch utan Àr introspektiv och personlig, gjord utefter en helt egen canvas. Tarantino Àr privilegierad att kunna göra vilken film han vill, och jag tror inte att jag förstÄr mig pÄ den filmÀlskare som ser detta som nÄgot negativt snarare Àn positivt.

DĂ€rmed inte sagt att filmen inte har struktur. Vi behöver bara slopa de förutfattade idĂ©erna om filmstruktur och leta pĂ„ denna filmens egna villkor. Som jag Ă€ven sagt om Lucas’ Star Wars-prequels – nĂ€r en regissör har mycket frihet Ă€r vi elaka om vi förvĂ€ntar oss det förvĂ€ntade. Snarare bör vi omfamna den öppna canvas som Tarantino hĂ€r mĂ„lar pĂ„. Den Ă€r trots allt unik. Varför inte uppskatta det?

Filmens bas Àr alltsÄ Los Angeles Är 1969, med allt vad det innebÀr. Staden har huvudrollen medan karaktÀrerna Àr biroller, och detta sÀger jag inte som en sÄdan dÀr kliché. Once Upon a Time Àr en film om en stad. Den kan jÀmföras med Fritz Langs M (1931), pÄ samma sÀtt som Pulp Fiction eller flera av Robert Altmans filmer kan det. Filmer som i grunden handlar om en tid och en plats, i sin tur del av en filmhistorisk kedja som gÄr tillbaka till storstadssymfonin, en idag bortglömd subgenre frÄn stumfilmstiden. KaraktÀrerna kan heller inte fungera utan denna tid och plats. Vi minns Peter Lorre i M men den filmen handlade i grunden om Berlin. Vi lÀr minnas Margot Robbie i Once Upon a Time in Hollywood men denna film handlar i grunden om Los Angeles. Det gör inte karaktÀrerna sÀmre, bara riggade pÄ ett annorlunda sÀtt Àn vi Àr vana vid. Inte svÄrare Àn sÄ.

Detsamma gĂ€ller med filmens struktur, som Ă€r lika genomtĂ€nkt som dess tempo. Once Upon a Time in Hollywood Àr precis sĂ„ lĂ„ng och ”lĂ„ngsam” som den behöver vara. Det gĂ€ller bara att vilja just den hĂ€r filmen.

Vissa anser likvÀl att filmen Àr för lÄng och skulle behöva kortas ner. Jag har svÄrt att se slutÀndan pÄ det argumentet. Vad skulle tas bort? Skulle filmen bli ett mÀsterverk dÄ? Eller bara lite mindre trÄkig för gnÀllaren att se pÄ? Vart har Tarantino tagit vÀgen i din laboration? Ska han göra en lagom bra film för nÄgon halventusiastisk, onöjd snubbe som inte vill titta pÄ filmen för lÀnge?

Snarare föreslĂ„r pĂ„stĂ„endet (”för lĂ„ng”, ”behöver saxas ner”) att gnĂ€llaren inte uppskattar filmen principiellt, till att börja med. Jag förestĂ€ller mig att gnĂ€llaren vaknar till liv i filmens final, som Ă€r högljudd och vĂ„ldsam, och förutsĂ€tter att det Ă€r dĂ€r filmen velat komma hela tiden – som i en ”vanlig” film, dĂ€r början (anslag) bara leder till mitt (upptrappning) för att sedan ta oss till finalen. DĂ„ mĂ„ste större delen av filmens kropp framstĂ„ som ganska besynnerlig, ett tuffande zick-zackande utan riktning eller mĂ„l innan den utan förvarning tjongar ivĂ€g mot en final.

Once Upon a Time in Hollywood har absolut en struktur, bara inte den. Sanningen Àr att den som tycker filmen behöver en trim letar efter fel struktur. Ledan har gnÀllaren kÀnt helt i onödan. Man har helt enkelt missförstÄtt filmen man sett, som en slalomfantast som aldrig sett en lÀngdskidÄkare förut.

Vad Àr den riktiga strukturen dÄ?

Glad you asked.

Narrativt sett Ă€r filmen uppdelad i tre dagar Ă„r 1969 – Ă„ttonde och nionde februari, samt nionde augusti. Jag vill inte kalla detta för filmens tre akter, för det pĂ„stĂ„endet hĂ„ller helt enkelt inte. Snarare fungerar delarna precis som i en roman. LĂ„t sĂ€ga Ian McEwans ”Hetta”, som handlar om en avdankad fysiker som en gĂ„ng vunnit Nobelpriset men som nu tycks ha de flesta framgĂ„ngar bakom sig. Den boken Ă€r uppdelad i tre delar ĂĄ tre Ă„r – 2000, 2005 och 2009 – men ingen skulle utgĂ„ ifrĂ„n att det var mödan vĂ€rt att pracka ner de delarna i en treaktstruktur och sedan klaga pĂ„ att de var för yviga. I en roman Ă€r en del en separat del, ett ”block”, och behöver inte nödvĂ€ndigtvis representera en början en mitt eller en slut. Vissa böcker – till exempel Ulf Lundells ”Jack”, om jag minns rĂ€tt – kallar inte ens sina delar för delar utan böcker; ”Bok 1”, ”Bok 2”, ”Bok 3”.

Det Ă€r lika bra att acceptera (respektera, begripa och försöka Ă€lska) att precis samma struktur gĂ€ller för Once Upon a Time In Hollywood. Åttonde februari leder inte till en ”fördjupad konflikt” den nionde, som leder till en ”final” i augusti. Det Ă€r ”Film 1”, ”Film 2” och ”Film 3”, och i de filmerna en massa separata ”subfilmer”. Delvis kan man naturligtvis forcera fram tanken att treaktspusslet Ă€ndĂ„ passar ihop – för det har en tendens att kunna appliceras överallt – men lĂ„t oss anvĂ€nda sunt förnuft. Once Upon a Time följer mer av en romanstruktur Ă€n en filmstruktur. Varför inte uppskatta filmen utefter den strukturen som den Ă€r gjord efter, och som den fungerar frĂ„n?

NĂ€r vi vĂ€l inser strukturen som filmen faktiskt följer – inte den som den inte följer – kan vi ocksĂ„ zooma in pĂ„ sĂ€ttet de faktiska bestĂ„ndsdelarna faktiskt hĂ€nger ihop.

Jeff Smith pĂ„ davidbordwell.com har gjort en alldeles utmĂ€rkt strukturell analys pĂ„ filmen (med feta spoilers sĂ„ lĂ€s den inte om du inte sett filmen) och han har noterat hur praktiskt taget allting i filmen hĂ€nger ihop pĂ„ ett ”six degrees of Kevin Bacon”-sĂ€tt (min översĂ€ttning):

Ta, till exempel, en absolut mer obetydlig karaktÀr: SkÄdespelaren och sÄngaren Connie Stevens, spelad av Dreama Walker. Vid festen i Playboyhuset lyssnar Stevens pÄ Steve McQueen, som förklarar den romantiska triangel som gjort att Sharon bor ihop med sin nuvarande man, Roman Polanski, och hennes ex, Jay Sebring. Stevens Àr emellertid ex-frun till skÄdespelaren James Stacy, som spelar Johnny Madrid i Lancer. Stacy (i vÄr film spelad av Timothy Olyphant) Àr Rick Daltons scenpartner i det avsnitt av Lancer som Dalton hoppas kan ge honom en comeback. Dalton Àr Sharon Tates granne pÄ Cielo Drive, samma hus som Charles Manson gör till en mÄltavla. Denna cykel börjar till och med om dÀr den slutar. NÀr Stacy och Dalton första gÄngen trÀffar varandra frÄgar Stacy Rick om det Àr sant att han nÀstan fick rollen i Den stora flykten, det vill sÀga den roll som McQueen spelade.

SĂ„ Tarantinos referenser Ă€r inte bara nördiga excesser utan mening eller riktning. De har dels en tematisk och metafiktiv potens – som i fallet Cliff Booth, Billie och Billy Booth, det ”eventuella” mordet inte bara pĂ„ Natalie Wood utan Ă€ven Sharon Tate och alla andra som tagits av daga bakom Hollywoods blodiga vĂ€ggar; referenserna Ă€r mer Ă€n bara meningslösa anekdoter, för folk har verkligen mördats i Hollywood. De har Ă€ven nĂ€stan mördats, i mordförsök som aldrig blev av eller som av en slump avstyrdes. Ibland har de eventuellt mördats, i mystiska omstĂ€ndigheter som vi Ă€nnu inte blivit kloka pĂ„ – men genom viskleken har dessa verkliga hĂ€ndelser, eller icke-hĂ€ndelser, blivit samma myt och fiktion som de filmer vi ser produceras frĂ„n Hollywood. I det att vi inte vet vad som hĂ€nt, i det att vi inte lĂ€ngre kan se verkligheten, Ă€r hela Hollywood (sĂ€rskilt i Tarantinos lins) en slags diffus zon dĂ€r myt, historia och verklighet sammanstrĂ„lar till en enda ogenomtrĂ€nglig… grej, liksom.

Att Tarantino sedan placerar filmen i slutet av 60-talet, nĂ€r Hollywood befann sig i en sĂ€rskilt ambivalent glipa bĂ„de finansiellt och kulturellt, och sĂ€rskilt nĂ€r Flower Power (enligt vad om inte legenden) gĂ„tt in i sin beryktade ”död” och förvandlats till beska baksmĂ€llor och kall, blodig död, gör den bara Ă€nnu mer mĂ„ngfasetterad, eftersom den dĂ„ hamnar i Ă€nnu en kontext, nĂ€mligen post-flower-power-filmen och New Hollywood. Det gör att Tarantino kan ta in pĂ„ en avkrok och plötsligt göra referenser till MotorsĂ„gsmassakern utan att det nĂ„gonsin kĂ€nns nĂ„got annat Ă€n mitt i prick.

Men referenserna och anekdoterna och berĂ€ttelserna-i-berĂ€ttelserna fungerar inte bara pĂ„ detta filosofiska och rĂ€tt akademiska sĂ€tt. De Ă€r Ă€ven tekniskt sett limmet som gör att storyns struktur kan komma ihop sig överhuvudtaget. Smith noterar hur omslaget pĂ„ TV-Guide veckan Tate mördades rĂ„kade vara Andrew Duggan i vad om inte ”Lancer”, TV-serien som utgör en plot point i filmen vi tittar pĂ„. Smith frĂ„gar sig om serien varit nĂ„gon helt annan om omslaget varit ett annat, pĂ„ samma sĂ€tt som Cliff heter Booth (bara?) för att verklighetens Billy Booth hette det. Smith pĂ„pekar ocksĂ„ att filmens soundtrack dikteras mycket av Terry Melcher, producenten som lĂ„g bakom flera av lĂ„tarna vi hör i filmen, och som Charles Manson sjĂ€lv i en scen Ă€r ute efter; mer specifikt Ă€r det Terry Melchers gamla hus som Tate och Polanski bor i pĂ„ Cielo Drive. Smith föreslĂ„r att Terry Melcher Ă€r en slags osynlig deltagare i filmen – tillsammans med Cliff Ă€r han faktiskt den figur som sammanfogar de olika karaktĂ€rernas storytrĂ„dar, och han hĂ€nger ocksĂ„ som en ande över hela filmen (ihop med vĂ„r idĂ© om filmstjĂ€rnan Tate, representerad av en hĂ„rt stiliserad Margot Robbie) genom lĂ„tarna pĂ„ soundtracket.


V. Señor Quentin, one for the ages.

Man kan verkligen inte sĂ€ga sĂ„ hĂ€r mycket om en trĂ„kig, halvdan film. Jag Ă€r övertygad om att Once Upon a Time in Hollywood Àr en av de filmerna som kommer framstĂ„ som absolut centrala för Tarantinos filmskapande i framtiden. Även om jag Ă€nnu fastslĂ„r att Pulp Fiction Àr kusligt perfekt, en sĂ„dan dĂ€r once-in-a-lifetime Citizen Kane-skapelse, sĂ„ framstĂ„r alla Tarantinos tidigare filmer, Ă€ven den, som lite otillrĂ€ckliga i jĂ€mförelse. Detta Ă€r den första film han gjort som fungerar pĂ„ fler sĂ€tt Ă€n bara ett, tekniskt, platt rakt. Detta Ă€r den första film han gjort som pĂ„ allvar böjer pĂ„ spelplanen och hittar djup och perspektiv.

Naturligtvis har det kommit med Ären. Den unge Tarantino hade inte kunnat, eller velat, göra den hÀr filmen. Men den offensiva energi som den regissören hade har hÀr ersatts med ett lika hungrigt intellekt, en blixtrande skÀrpa och ett snillrikt kontrollbehov. Tarantino sjunker inte ihop i soffan som nÄgon mÀtt gubbe, nöjd med att foga sig i flocken och göra avmÀtta filmer som tuffar pÄ. Tror man det underskattar man vidden av vad den hÀr regissören handlar om.

Victor Hugo sa att fyrtio var din ungdoms Älderdom, och femtio din Älderdoms ungdom. Vid 56 Ärs Älder Àr det bokstavligt talat bara naturligt att testosteronet sjunker. Men det som hÀnder innanför pannbenet, de vÀrldar som öppnar sig pÄ insidan, de Àr desto rikare, och de Àr det pÄ ett helt annat sÀtt. Det Àr dÀr vi ska leta efter Tarantino i framtiden. Jag Àr helt övertygad om att det kommer att visa sig.

FREDRIK FYHR

No Responses

Post A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fÀlt Àr mÀrkta *