Av alla dödssynder Ă€r nog lĂ€ttja min favorit. SĂ€rskilt i filmserier finns det nĂ„got extremt behagligt i semestern. NĂ€r Sherlock Holmes tog MalmöfĂ€rjan. NĂ€r Nick och Nora Ă„kte hem till farfar och farmor. Den dĂ€r gĂ„ngen Logan Ă„kte till Japan och hĂ€ngde dĂ€r i en film. Jag kan till och med strĂ€cka mig till tonĂ„rskillen som gick in i en fas i The Fast and the Furious: Tokyo Drift (2006). Jag har tidigare kallat det för ”vakanten”, men det Ă€r förmodligen en för teknisk term. LĂ„t oss bara kalla det semesteruppföljaren.

Den kommer vid olika tidpunkter, semesteruppföljaren. Kanske en serie behöver fortsÀtta, man vet bara inte hur (som The Bourne Legacy). Kanske vi Àr pÄ vÀg till en stor final, men behöver en film innan den (som Harry Potter och halvblodsprinsen). Kanske man kÀnner sig nöjd med vad man gjort hittills och kör pÄ ett helt nytt spÄr (som Halloween III). Eller kanske man gjort nÄgot, antingen ett fiasko eller en succé, och behöver en palettrensare.

En palettrensare kan vara Alien Ă„teruppstĂ„r (1997) eller Spider-Man: Far From Home. Den förstnĂ€mnda följer en flopp, den andra en hit. Vart gĂ„r man efter att man gjort Avengers: Endgame? Man resonerar som The Smiths nĂ€r de lade ”There Is a Light that Never Goes Out” som nĂ€st sista spĂ„ret pĂ„ ”The Queen is Dead”. De slĂ€ngde in ”Vicar in a Tutu” efter den. Far from Home Àr alltsĂ„ Marvels ”Vicar in a Tutu”.

Liknelsen hĂ„ller ett steg till. ”Vicar in a Tutu” Ă€r inte mycket till lĂ„t, pĂ„ samma sĂ€tt som Far from Home inte Ă€r mycket till film. Den ger sĂ„klart gott om kravlös underhĂ„llning i den industriellt genomtĂ€nkta Happy Meal-stilen, och man kan glo pĂ„ den utan att kĂ€nna sig upprörd (faktiskt utan att kĂ€nna mycket alls), men saker kan ju inte bli hur kravlösa som helst. NĂ„gonstans blir filmen sĂ„ lĂ€ttjefull att den tappar mening och sammanhang. NĂ„got gĂ„r fel i ugnen och sufflĂ©n imploderar. Man börjar inse att, jo, det finns alltid krav.

Ett krav skulle kunna vara en story som hĂ€nger ihop, till exempel. I Far from Home Äker Peter Parker pĂ„ semester, genom en skolresa till Venedig.  Äntligen ska det bli lite chillaxing times efter all blytung dramatik.

Men vÀnta!  Vem knackar pÄ om inte Nick Fury (Samuel L. Jackson). Det Àr dags att vÀxa upp och bli en avenger, sak samma om du behöver plugga till matteprovet eller förbÀttra dina chanser med MJ (Zendaya). Det rÄkar vara sÄ att en ny skurk Àr i farten. Peter tackar vÀnligt men bestÀmt nej varpÄ Fury dirigerar om hans skolresa sÄ att han kan extraknÀcka som eurospindel.

Man kan vĂ€l sĂ€ga att nĂ„got Ă€r rĂ€tt snett nĂ€r Peters skolresa Ă€r filmens höjdpunkt. Trots pĂ„kostade specialeffekter och högljutt buller och bĂ„ng frammanar Far from Home mest av allt förnimmelsen av en kravlös jacuzzi i ett hĂ€rligt hotell. Peter Parker lĂ€ngtar inte efter mer action Ă€n sĂ„ i den hĂ€r filmen, och kanske Ă€r det dĂ€rför man fĂ„r lust att stĂ€nga av filmen och checka in pĂ„ nĂ€rmaste Scandic istĂ€llet. Figurer som ska fungera som comic reliefs – Peters jĂ€ktade lĂ€rare, hans BFF Ned (Jacob Batalon), antagonisten Flash (Tony Revolori) och Betty Brant (Angourie Rice, frĂ„n The Nice Guys) – ger mer liv, nyanser, överraskningar och mĂ€nsklighet Ă€n nĂ„got annat i filmen. Deras glĂ€dje kan man relatera till, eftersom den Ă€r sĂ„ jordbunden, nĂ€stan taktil. En skolresa till Venedig Ă€r, tyvĂ€rr, mycket mer spĂ€nnande Ă€n en till film om Spider-Man.

I filmen Ă€r skolresan nu inte mycket mer Ă€n ett slags stĂ„ende skĂ€mt. SkĂ€mtet Ă€r att de dirigeras till olika platser genom Nick Furys avancerade busringningar, och att han dĂ€rmed fĂ„r Peter dit han vill ha honom. Med halvdan övertygelse fĂ„r Peter svida om i en svart spindelskrud; en eurovariant som snabbt fĂ„r smeknamnet ”Night Monkey”. I samma veva fĂ„r han Ă€rva ett par solbrillor av Tony Stark, vilka visar sig innehĂ„lla nog med högteknologiska funktioner för att initiera en drönarattack pĂ„ hans hatobjekt.

Den scenen, dÀr Peter fumligt försöker att stoppa den attack pÄ skolbussen han sjÀlv beordrat, bÀr pÄ bekymrande likheter till alla andra actionscener i filmen. Vare sig han hoppar runt i ett eldhav i Venedig eller flyger runt London Bridge, och vare sig han springer runt i virtuella hallucinationer eller svÀvar i nÄgon slags Àkta fara, sÄ Àr Far from Home stil- och tonmÀssigt exakt samma film rakt igenom. Varje actionscen kÀnns som den första, som om filmen hela tiden ska komma igÄng men aldrig gör det. Filmen saknar toppar och dalar och den vet inte hur den ska göra skillnad pÄ allvar och skÀmt. Allt passerar genom samma filter av harmlös matiné tills smaken av aspartam Àr allt som ÄterstÄr.

PÄ samma sÀtt flyger intrigen förbi för enkelt utan motivering eller utmaning.  Jake Gyllenhaal spelar en ny figur, den Àrbare Mysterio, som har en spÄkula pÄ huvudet (Jake Gyllenbaal?) och som blir tjenis med Peter lagom tills dess att en som bara har ett vagt minne kvar av serietidningarna (som jag) börjar minnas att Mysterio vÀl ÀndÄ alltid var en skurk?

SÄ en twist kommer och gÄr, men filmen förblir likadan. Jag köper en öl till den som kan förklara pÄ ett tillfredsstÀllande sÀtt vad som rent konkret motiverar Mysterio. Han Àr inte en glad typ, men vi vet aldrig helt varför. PÄ papperet fungerar hans bakgrund mest som ett skÀmt, och hans lÄgt Office Space-liknande motiv föreslÄr en mer komisk figur; Gyllenhaal kÀnns oförmögen att vara annat Àn skrovligt surmulen och Mysterio verkar snarare tillhöra en skÄdespelare som Jim Carrey eller Steve Carell, plus en och annan workout.

SÄ, jag har ingenting emot semesteruppföljare, men semestern mÄste vara Àkta. Far from Home har en klaustrofobisk brist pÄ spontanitet. Alla karaktÀrer stÄr och hÀnger utanför spelplanen och betraktar en match dömd att sluta 0-0. NÀr Marvel nu fÄtt upp sÄ mÄnga dominobrickor Àr det omöjligt att inte bli lite konspiratorisk om saken. Varje uppföljare Àr en Ànnu mer strategisk rörelse i spelplanen, kallt kalkylerad och utan mÀnskliga impulser (sÀrskilt bristen pÄ Àkta död Àr problematisk, eftersom den visar pÄ hur lite mÀnniskolivet vÀger i Marvels vÀrld). Det Àr som nÀr Tyskland vinner fotbolls-VM. De gör det perfekt och man hatar dem; de vinner, ja, men de kÀnns ÀndÄ som fuskare.

FREDRIK FYHR


2019 USA 129 min. fÀrg/Redcode RAW 8K, ARRIRAW 3.4 K, DI 2K/2.39:1. R: Jon Watts. S: Tom Holland, Zendaya, Samuel L. Jackson, Jake Gyllenhaal, Marisa Tomei, Jon Favreau, Jacob Batalon, Tony Revolori, Angourie Rice, Remy Hii, Martin Starr, JB Smoove, Jorge Lendeborg Jr, Cobie Smulders, Numan Acar, Zach Barack, Zoha Rahman, Yasmin Mwanza, Joshua Sinclair-Evans, Tyler Luke Cunningham, Sebastian Viveros, Toni Garrn, Peter Billingsley, Clare Dunne, Nicholas Gleaves, Claire Rushbrook, J.K. Simmons, Dawn Michelle King (röst), Jeroen van Koningsbrugge, Michael de Roos, Jan-Paul Buijs, Sergio Pierattini, Anjana Vasan, Brian Law, Evelyn Mok, Tatiana Lunardon, Giada Benedetti, Lukås Bech, Alessandro Giuggioli, Petr Opava, Giuseppe Andriolo, Pat Kiernan.


Videosöndag