Det Àr höst, och dÀrför kÀnner jag mig manad att skriva nÄgra rader; en lÀgesrapport, typ, för vem det Àn mÄ angÄ.

Videosöndag har Ă€ntligen landat, verkar det som, i nĂ„gon slags rimligt prunkande halvfart. Detta siade jag om för runt tvĂ„ Ă„r sedan, nĂ€r jag konstaterade att vi hade ett ”seven year itch”, sidan och jag, och vi behövde ta ner saker pĂ„ jorden lite grann. Hjulen snurrar, om Ă€n lĂ„ngsamt. För tillfĂ€llet Ă€r det sĂ„ det mĂ„ste vara. Kanske det Ă€r lĂ€gligt ocksĂ„, dĂ„ vi befinner oss i en tid dĂ„ film pĂ„ nĂ„got sĂ€tt inte kĂ€nns som en sjĂ€lvklarhet lĂ€ngre. KĂ€nns det inte som att filmkulturen i sig drabbats av en slĂ€ng covid och nu ligger i sĂ€ngen, förkyld, tam och svag?

Jag har, emellertid, ett par visioner kvar.

Den hĂ€r sidan har jag knĂ„pat med sedan 2012. Det börjar bli ett tag sedan, inser jag nu. Vid den hĂ€r tiden förra Ă„ret samlade jag ihop allt jag skrivit som kan vara av intresse i ett inlĂ€gg som fungerade som ett slags startpaket. Min förhoppning var att kunna addera lite saker nu, men jag har inte gjort jĂ€ttemycket sedan dess som jag vill lĂ€gga till; en text om bildformat och en text om varför jag stör mig pĂ„ filmtwisten som idĂ© samt, nu senast, en tre delar lĂ„ng analys (pÄ Shutter Island), hĂ€r, hĂ€r och hĂ€r… lite för gamla tiders skull.

NÄ, jag har haft anledning att gÄ i exil, liksom Yoda eller Obi-Wan Kenobi (jag tror jag nÄdde nÄgon form av symbolisk slutstation med min sista analys pÄ Episod III).

Det har att göra med flera saker.

En anledning Ă€r sĂ„klart helt krass. Jag har ofrĂ„nkomligen blivit för… lĂ„t sĂ€ga o-ung… för att brĂ€nna sĂ„ mycket energi pĂ„ att skriva om film utan att fĂ„ betalt för mödan. Hade dygnet haft 48 timmar, och jag sjĂ€lv Ă„tta armar, hade det varit en annan sak. År 2012 var jag 26 Ă„r och dagarna gick in i varandra. Nu har jag Ă„taganden som vem som helst, och tiden dĂ„ jag skrev fem till tio recensioner i veckan pĂ„ nya filmer kommer inte tillbaka förrĂ€n dagen jag kan betala hyran för det.

Men det Àr ocksÄ en cop-out. Hade jag verkligen haft samma engagemang hade jag förmodligen hittat ett sÀtt att fortsÀtta pÄ samma sÀtt som förut. PÄ nÄgot sÀtt.

Nu Àr det ju tack och lov sÄ att man förÀndras i takt med att tiden gÄr.

Jag mĂ„ste medge att jag blivit lite mer mĂ€nniska under de Ă„tta Ă„r som gĂ„tt. Jag var mer rigid nĂ€r jag var yngre, mer benĂ€gen att – liksom för mĂ„nga filmintresserade mĂ€nniskor – försvara mitt tempel av tyckeri. Jag var trött pĂ„ subjektivism och lyckoprinciper och var smĂ„tt besatt av att lista ut vad det var film faktiskt gjorde med oss och varför mediet skapar de kĂ€nslor som de gör. Jag höll mig dĂ€rför till en strikt pseudovetenskaplig princip, en slags formalism dĂ€r jag var övertygad om att varje film kunde bedömas analytiskt. (LĂ€s mer om det hĂ€r).

Jag tror fortfarande att den metoden Àr helt giltig och fungerar utmÀrkt.

Om man vill, det vill sÀga.

ÄndĂ„ har jag mĂ€rkt att jag oundvikligen lyft min blick. Mina omdömen har blivit mer och mer generösa. Mer och mer intresserade av det medmĂ€nskliga samtalet snarare Ă€n filmernas tekniska principer. Det hĂ€r har skett under min radar, sĂ„ att sĂ€ga, genom mĂ„nga smĂ„ dammar brustit och blivit mĂ„nga smĂ„ bĂ€ckar av emotionell entusiasm. Jag har inte riktigt mĂ€rkt det förrĂ€n jag mĂ€rkt det, sĂ„ att sĂ€ga. Jag som tidigare sagt att jag ”inte tror pĂ„ smak” (hĂ€r), inser nu att det Ă€r en sanning med modifikation. Även jag har vissa preferenser, Ă€ven om dessa varit inbakade i ett vĂ€rdesystem som varit analytiskt. Visst har jag kunnat poĂ€ngtera hur en tekniskt vĂ€lgjord actionfilm fungerar bĂ€ttre Ă€n en dĂ„ligt gjord indiefilm, och visst har jag vĂ€rderat en kreativ indiefilm över en generisk actionfilm. Men jag har fortfarande gjort avgrĂ€nsningen. Det rör sig fortfarande om vĂ€rderingar. Och vĂ€rderingar Ă€r, sĂ„klart, helt subjektiva.

Enkelt uttryckt kan man sĂ€ga att jag haft en liten streber i mig och denna streber har jag nu gett en klapp pĂ„ axeln och skickat till omklĂ€dningsrummet. Jag sĂ€ger till honom: ”Det var bra jobbat, men du har bevisat din poĂ€ng. Du Ă€r klar hĂ€r nu.” Trots allt. Har man identifierat hur b-filmer med Jean-Claude Van Damme fungerar, hur poserande indie-arthouse fungerar eller varför en film frĂ„n 1913 fortfarande Ă€r ett mĂ€sterverk sĂ„ kan man bara skriva samma text om och om igen, fast om olika filmer. Jag Ă€r övertygad om att det gĂ„r att skriva nĂ„got om vilken film som helst. Men inte pĂ„ det hĂ€r sĂ€ttet.

Typiskt sett skulle en cool, sjÀlvmedveten mediesvÀngslirare lÀgga ner allt nu, med den dÀr förestÀllningen (som jag aldrig begripit) att det finns nÄgot elegant eller meningsfullt med att lÀgga ner verksamheten. För sakens skull, liksom. En graciös svansÄng sedan en oförglömlig, liksom heroisk död. Det finns nÄgot lite stört med det dÀr, tror jag.

Jag rÄkar nu tro mer pÄ reinkarnation. Jag har inga vÀskor att packa ihop; jag skriver hÀr för att det Àr vad jag gör, och det jag gör Àr mitt liv. Och som alla andra dÀggdjur har jag sjÀlvbevarelsedrift. Det kommer en dag imorgon ocksÄ.

Insikten som gÄtt upp i mig Àr dÀrför, och jag inser detta med nervös entusiasm, att jag kommer att börja om. LÄta blicken hamna i det fokus som min kÀnsla dikterar. Det innebÀr att jag, frÄn och med nu, inte kommer att skriva texter pÄ samma sÀtt som jag gjort förut. Exakt hur skillnaden kommer att bli kan jag inte veta, för jag har uppriktigt talat aldrig kÀnt sÄ hÀr förut. NÀr jag sÀtter mig ner för att se en film numera mÀrker jag att jag Àr mer försvarslös, oförmögen att hantera mina kÀnslor eller lyfta ett alltför kritiskt maskineri bakom mitt inre öga. Filmerna kÀnns numera som en resa, en upptÀcktsfÀrd, nÄgot jag inte kÀnt sedan jag var tonÄring.

I denna kÀnsla inser jag nÄgonting som hade gett mig svindel om jag hört mig sjÀlv sÀga för fem-tio Är sedan:

Jag har ingenting mer jag vill pÄstÄ.

I alla fall inte just nu.

Och jag har uppriktigt talat svÄrt att se att lusten att hÀvda mig skulle ÄtervÀnda inom det nÀrmaste Ärtiondet eller sÄ.

Jag har för all del aldrig riktigt köpt tanken pĂ„ att en film kan vara ”bra” eller ”dĂ„lig”, men det har mest handlat om semantik. Jag har varit ivrig försvarare av tanken att filmer kan vara lyckade eller misslyckade.

Men inte lÀngre.

Nu mĂ€rker jag att jag involverar mig pĂ„ helt andra vĂ€gar Ă€n just det dömande. Kritik, som jag tidigare tolkat som antingen analys eller bedömning, Ă€r nu ett begrepp som mer och mer glider över till definitionen ”kommentar”. Jag vill umgĂ„s med filmer, försöka förstĂ„ dem utifrĂ„n deras egna villkor. Jag kan kĂ€nna avsmak inför filmer jag föraktar, beundran för filmer jag Ă€lskar, men jag kan ocksĂ„ zick-zacka mellan kĂ€nslorna utan problem. Allt som behövs Ă€r insikten att jag inte behöver presentera en definitiv Ă„sikt.

Och inte du heller.

Jag menar… testa sjĂ€lv. Försök att skriva om en film utan ett enda deterministiskt pĂ„stĂ„ende. Jag kan lova att det Ă€r lika mycket en utmaning som en befrielse.

Gradvis har det gĂ„tt upp för mig vilket fĂ€ngelse den kollektiva filmkulturen ofta kĂ€nns som; jag menar nu kanske frĂ€mst den ”sociala” gemenskap som frodas pĂ„ Facebook-grupper och filmcommunities. (Den Ă€r lĂ„ngt ifrĂ„n social, eller hur?) Mer och mer börjar jag kĂ€nna ett olustigt slĂ€ktskap mellan giftiga, trolliga kommentarer pĂ„ sociala medier och smĂ„ filmrecensioner, gĂ€rna i kommentarer i filmgrupper; harmlösa, absolut, vĂ€lvilliga, sĂ€kerligen, men skrivna frĂ„n en plats av tvĂ„ng. Att se en film och sedan genast ha ett omdöme Ă€r ett sĂ€tt att tillfredsstĂ€lla ett behov, ett kontrollbehov mer bestĂ€mt, och det Ă€r ett behov jag inte lĂ€ngre har. TvĂ€rtom vill jag slĂ€ppa filmerna fria och bara vara i dem.

Ett annat problem, som hör ihop med det hĂ€r, Ă€r att de snabba och definitiva Ă„sikterna ofta Ă€r vĂ€ldigt fyrkantiga och grunda – som om ju fler filmer man sitter pĂ„ sin kammare och betar av desto mindre benĂ€gen blir man att övervĂ€ga nya infallsvinklar. Som att behovet att vilja ha just det man förvĂ€ntar sig eller föredrar blir mer och mer otĂ„ligt. Som att minsta diskrepans man upplever nĂ€r man sĂ€tter sig ner och ser en ”erkĂ€nd filmklassiker”, som man kanske tycker Ă€r lite smĂ„trĂ„kig, blir en omöjlig kognitiv dissonans. Antingen skriver man en slirig, snĂ„rig, undflyende text dĂ€r man försiktigt förklarar att man har vissa invĂ€ndningar… eller sĂ„ gör man sig dummare Ă€n vad man Ă€r och ratar ”skiten” pĂ„ en gĂ„ng. Eller sĂ„ sĂ€ger man ”inget för mig”, som om man inte ens haft nĂ„got framför ögonen överhuvudtaget.

För mig har det alltid funnits ett enkelt och effektivt botemedel mot det hĂ€r: SlĂ€pp dig sjĂ€lv. LĂ„tsas att du inte finns. ÖvervĂ€g vad du har framför ögonen. Upplev det utan krav pĂ„ att bli underhĂ„llen, bortdomnad, upphetsad eller provocerad. Kom ihĂ„g att filmen du ser inte existerar för din skull, utan kommer finnas kvar Ă€ven nĂ€r du Ă€r död. Eller tvĂ€rtom, att den funnits innan du fötts. Blir du uttrĂ„kad? Stanna kvar i kĂ€nslan. Om du Ă€r sĂ€ker pĂ„ att du vet varför, leta efter nĂ„got positivt. Sveps du ivĂ€g av det du ser? Stanna kvar lite pĂ„ jorden. Försök fundera pĂ„ vad det Ă€r du reagerar pĂ„. FörstĂ„ att du sjĂ€lv bestĂ€mmer helt hur det du ser ska tolkas. Dessa smĂ„ tankar leder till vĂ€gar som öppnar upp bĂ„de filmen du ser, och kanske platser i dig sjĂ€lv, pĂ„ oanade sĂ€tt.

Jag Ă€r medveten om att det hĂ€r kanske lĂ„ter som nĂ„gon slags kryptisk mysticism. Well, det Ă€r vad som funkat för mig, och anledningen till varför film Ă€r nĂ„got jag inte kunnat slĂ€ppa taget om. Jag har sett tiotusentals filmer och hade det bara varit en frĂ„ga om underhĂ„llning hade jag slösat bort större delen av mitt liv med dem. Nu har film istĂ€llet fungerat som ett sĂ€tt att utforska hela mĂ€nskligheten, den konstanta korrespondens jag hĂ„llit vid liv dĂ€r andra haft religion, politik, musik eller det lokala fotbollslaget. OcksĂ„ i ett större historiskt perspektiv tror jag att mĂ€nniskors behov av en sĂ„dan korrespondens idag Ă€r mer akut Ă€n det varit tidigare. Förr fanns kulturella riter och sammanhang med vilka mĂ€nniskor i allmĂ€nhet lĂ€rde sig förstĂ„ vĂ€rlden med, pĂ„ gott och ont. Idag saknar vi sammanhang och fastĂ€n jag vet att mĂ„nga, liksom jag, anvĂ€nt film som ett sĂ€tt att förstĂ„ vĂ€rlden pĂ„ sĂ„ har fler – förmodligen vĂ€ldigt mĂ„nga fler – anvĂ€nt film som flyktsoda, en av mĂ„nga droger vi ocksĂ„ kan anvĂ€nda oss av, om vi vill komma bort frĂ„n kĂ€nslan av tomheten i en tillvaro som saknar ramar och sammanhang.

Jag sĂ€ger det inte minst av egen erfarenhet. Det har funnits tider i livet dĂ„ jag sjĂ€lv anvĂ€nt film just pĂ„ det sĂ€ttet; tider dĂ„ jag bara förmĂ„tt vara vagt medveten om att jag gĂ„tt tillbaka till filmen (och tillbaka och tillbaka och tillbaka) för att det varit den enda plats dĂ€r vĂ€rlden haft nĂ„gon mening eller glĂ€dje. Men jag har bara blivit mer och mer övertygad om att det mest fruktbara sĂ€ttet att vara Ă„skĂ„dare pĂ„ Ă€r att anvĂ€nda filmer som ett sĂ€tt att komma ut till vĂ€rlden, inte bort frĂ„n den; ett sĂ€tt att finna vĂ€gar framĂ„t i livet, inte det passiva nöjet man roar sig med nĂ€r man Ă€r hemma och inte lever det; ett sĂ€tt att upptĂ€cka nya och frĂ€mmande saker i vĂ€rlden och i sig sjĂ€lv, inte det man förvĂ€ntar sig finna för snabb tillfredsstĂ€llelse. Det Ă€r sĂ„klart inte upp till mig att bestĂ€mma hur nĂ„gon ska göra nĂ„gonting, men det bekymrar mig likvĂ€l hur de flesta som sĂ€ger sig vara intresserade av film snabbt visar vara intresserade av enbart ett par typer av filmer, och de hĂ„ller sig gĂ€rna inom den ”smakzonen”, oförmögna antingen av vana eller vilja att se mycket annat Ă€n den typ av film de ser, eftersom film för de flesta verkar fungera som rĂ€tt rĂ„ och basal konsumtion. Detta vet jag anses helt naturligt, sĂ„ hur man definierar ”intresserad av” kan vi ocksĂ„ diskutera; visst finns det en skillnad mellan att vara intresserad av film och att bara gilla att titta pĂ„ dem? Och visst finns det en skillnad mellan att undersöka, upptĂ€cka filmer och hungrigt beta av dem?

Jag menar nu inte att gĂ„ i polemik mot hela vĂ€rlden. Det ser ut som det gör av en anledning. Draget till sin spets Ă€r det varken bra eller dĂ„ligt, och det tycks vara en dyster tradition som filmkulturen alltid dragits med. Jag vet inte om nĂ„gon konstform har lika otacksamma och snĂ„la beundrare som filmen. Ingen bokmal klagar pĂ„ att storyn i John Steinbecks ”Vredens druvor” Ă€r tradig. Ingen musikĂ€lskare skulle avfĂ€rda Mozarts ”Trollflöjten” för att ”Nattens drottning” blivit en ”töntig, förĂ„ldrad klichĂ©”. Folk som Ă€lskar sport har drivit sin passion sĂ„ lĂ„ngt och sĂ„ lĂ€nge att varje morgontidning dagligen har flera sidor som hĂ€nger sig Ă„t sport. Kanske det Ă€r mĂ€nniskor som ”Ă€lskar” film som varit sĂ„ snĂ„la att vi nu knappt har nĂ„gon filmkritik kvar.

Jag misstÀnker att problemet har att göra med att mÄnga anvÀnder film pÄ destruktiva sÀtt. Jag vet att det lÄter överdrivet. Vi kan ta det en annan dag. För tillfÀllet konstaterar jag att jag fÄr ta och göra vad jag kan för att skapa en lite mer optimistisk filmkultur. Trots min uppenbara sjÀlvcentrering har jag inte sÄ stora tankar om mig sjÀlv som det kanske lÄter, men jag vet att sidan fortfarande har en del lÀsare och att det inte finns nÄgon sjÀlvklar anledning att packa ihop vÀskorna Àn.

Jag börjar med att, frĂ„n och med nu, inte skriva ut nĂ„gra betyg pĂ„ de lĂ€ngre recensionerna jag skriver. Jag ska ocksĂ„ göra allt jag kan för att texterna inte i första hand ska vara en utvĂ€rdering av ”vad jag tyckte” eller ”hur bra/lyckad” filmen Ă€r eller inte. Tanken Ă€r att utveckla en dialog som förutsĂ€tter att alla filmer kan gillas eller ogillas av vem som helst; ett sĂ€tt att skriva om film som gĂ„r bortom bra och dĂ„lig, eller tycke och smak, till en mer genuint kollektiv plats, dĂ€r filmer Ă€r en del av mĂ€nsklighetens konstnĂ€rliga uttryck, snarare Ă€n bruksvaror att antingen hĂ€nga pĂ„ vĂ€ggen och dyrka eller slĂ€nga i soptunnan ihop med den förbrukade chipspĂ„sen.

Det finns mer saker att sĂ€ga om betyg, och om det jag nu i vĂ€ldigt breda ordalag kallar ”filmkulturen”, men lĂ„t oss spara det till en annan text. I korthet kan jag sĂ€ga att jag aldrig kĂ€nt mig helt nöjd över filmens hemlöshet; filmen Ă€r en konst viktigare Ă€n fredagsmys men ocksĂ„ för punkig för den litteraturvetenskapliga tradition som ofta skriver om film som om det vore kryptisk poesi. Vi behöver inga fler filmforum och inte heller en svensk akademi för film.

Av flera anledningar, bland annat just pÄ grund av denna hemlöshet, Àr det betydligt svÄrare Àn man kanske tror att skriva en recension utan att sÀtta ett betyg. Betyg underskattas alltid som retsamma och simpla ting, nödvÀndigheter man helst slipper, men jag tror inte alla Àr helt uppriktiga nÀr de sÀger sÄ. Jag har sjÀlv kommit till sen insikt om hur mÀktiga betygen Àr för ens omdöme, nÀr man vÀl börjat anvÀnda dem. Jag har sjÀlv förhÄllit mig bÄde strikt och generöst med dem, och inte trott att de spelat sÄ stor roll, men nÀr jag tÀnker efter har betyget (i förlÀngningen omdömet eller rentav domen) varit den första frÄga som rent automatiskt kommit till mig nÀr jag sett en film: Vart hamnar den?

Reflexen sitter i. Jag vet genast vilket betyg jag tycker en film Àr vÀrd, och det kommer jag förmodligen alltid veta, men det har blivit mer och mer sÀllsynt att nÄgon riktig inspiration följer. Betyget har till sist blivit som en hammare som sÀtter punkt för alla andra ord.

Jag tror att betygen fortfarande tjÀnar ett syfte i de smÄ kapselrecensionerna, som Àr utformade för att vara sÄ snabblÀsta som möjligt; jag kan inte gÀrna Àndra pÄ utformningen nu heller, sÄ betygen blir kvar dÀr. Kanske att jag till och med sorterar in de lÀngre recensionerna i betyg ocksÄ. Kanske de blir kvar som spöken i bakgrunden. Men jag vill inte lÀngre att de tar nÄgon plats i sjÀlva texten. Jag mÀrker nu att inget blir gjort om stjÀrnorna ska samsas med mina tankar och kÀnslor. Jag mÄste söka pÄ en annan plats; hitta kÀllan ur vilken nya ord kommer. Betygen kommer i vÀgen. De Àr inte lÀngre vÀgen att gÄ.

SĂ„. Är filmen bra eller dĂ„lig? Lyckad eller misslyckad? Stor eller liten? Guld eller skit? Var den nĂ„got för mig eller inte? Gillade jag den ens? Har den konstnĂ€rlig relevans? Är den ”Ă€kta” eller kanske ”bra skit”?

SÄdana frÄgor kanske vi egentligen inte behöver frÄga? Jag tror vi blir gladare ju mer vi kÀnner och tÀnker och ju mindre vi hÀvdar och vill bestÀmma.

Testa sjÀlv!

FREDRIK FYHR


Videosöndag